BESKRIVNING ÖVER GEFLE MED OMNEJD.

Utvalda stycken - del I år 1940.

Källor:          

GEFLE

En historisk orientering

Sannolikt redan under yngre järnåldern torde den ort, där Gefle nu utbreder sig, varit ganska tätt befolkat. Härom vittnar bl. a. en hel del arkeologiska fynd. Möjligheterna för en bofast befolkning att här finna skydd samt att kunna livnära sig var också goda. Läget kring en inre vik av havet var ur många synpunkter fördelaktigt och därtill kom de utmärkta trafikleder inåt landet, som Gavleån och Testeboån utgjorde. I äldre tider var vattendragen de nära  nog enda framkomliga vägarna.

Från början var Gefle troligen blott ett fiskeläge, men redan i långt avlägsna tider uppstod utan tvivel här en marknadshandel, där fiskare och birkarlar utbytte skärgårdens produkter mot inlandets. Platsen, där staden nu ligger, heter av ålder Gaffle. Detta namn anses härleda från det gamla ordet Gafvel, vilket ord utom sin vanliga betydelse "ände" även kan tydas till ”framskjutande, brant höjdsträckning”. Ett flertal forskare anser, att ”gaveln” skulle vara att söka, där ån i slingringar skär igenom åsen vid Tolvfors och åstdkommer kraftiga uddar med branta strandsluttningar

Platsens namn har under årens lopp stavats på många olika sätt, bl. a. som Gaeffle, Geffle, Giäfle och Gäffle. Det latiniserade namnet är Gevalia. Officiellt stavas namnet nu Gävle, men den hävdvunna och av kommunala myndigheterna samt allmänt av invånarna önskade stavningen är Gefle, vilken stavning för den skull kommit till användning i denna bok.

När Gefle började utveckla sig till ett mera stadsliknande samhälle, därom veta vi intet. Att orten redan under vikingatiden haft en viss betydelse torde dock till en del kunna framgå av den vid Södertull funna och numera i Heliga Trefaldighetskyrkan förvarade runstenen, vars runor tälja, att den rests till minne av en svensk hövding, Ihilp, som jämte sin broder Bruse deltagit i en härfärd till Finland och där stupat i Tavastland.

Gefle är den enda stad i Norrland, som har medeltida anor och den första gång, som den nämnes som stadsliknande samhälle i till vår tid bevarade handlingar är i en på 1600-talet gjord avskrift av ett utdrag ur den skatteförteckning av år 1413, som brukar gå under namnet Erik av Pommerns skattebok.

I ett originalbrev av den 15 januari 1432 kungöra ”Eliwir kirkioprester ij Walabo” m. fl. att hövitsmannen över Stockholm och Uppland Hanis Kröpelin denna dag höll landsting med allmogen "ij gaeffla". Av brevet framgår ej om Gefle då var verklig stad. Då ej någon kyrkopräst från Gefle nämnes i brevet, får man anta att orten ej heller blivit kyrkosocken.

Men att Gefle var stad, låt vara utan privilegier, åtminstone  år 1442 framgår av ett brev av 22 febr. 1442, som är bevarat i en avskrift från 1600- talets slut. Där kungör underlagsmannen Bengt Laurensson, att han tilldömt borgarna i Gefle rätt att bygga sina fiskevärkar i ån så långt deras råmärke tillsäger.

År 1446 erhöll Gefle rätt att nyttja och bruka sådan stadslag som de andra köpstäderna i Sverige "hava och de tillförene nutit och haft hava". Före 1446 torde Gefle säkerligen icke fått några stadsprivilegier.

Att staden vid slutet av 1400-talet nått en viss betydelse finner man därav, att den genom det av Sten Sture år 1491 utfärdade privilegiebrevet tillerkändes rätt "att niuta och bruka alle the priulegia, lagh och frijheeter medh seglingh inländz och utländz, köpzlagen, wicktt, pyndere, besman och alin, och i alle andre som andre köpstäder här i rijket, serdeles the widh siöön belägne ähre". Detta brev blev säkerligen av en stor betydelse för stadens utveckling, då man har skäl att anta, att stadens borgare långt innan privilegiernas utfärdande, trots stadslagen, drivit olaga sjöfart och handel. Myndigheterna i Stockholm hade inte med blida ögon sett Gefles framgångar och redan år 1459 stadgades i Stockholm böter för de borgare, som bedrev handel med en del orter norrut, bland vilka Gefle nämnes. Hur Stockholm även i utlandet agiterade för Gefles avstängande från utrikeshandeln visar förekomsten av ett brev år 1472 från Stockholms magistrat till rådet i Danzig med begäran, att det skulle hindra de tyska fartygen att segla till Gefle och andra förbjudna hamnar. Privilegierna var otvivelaktigt Gefles största seger över Stockholm, men tyvärr blev framgången ej av så lång varaktighet. Vid de snart inträdande oroliga tiderna, striderna med konung Hans och dennes fördrivning, vari Stockholms borgerskap tog stark aktiv del, inskränktes de nyvunna privilegierna genom en ny förordning utfärdad år 1502, vilken åter förbjöd all utrikeshandel och seglation för Gefle och övriga nordliga hamnar. Likväl synes detta påbud i längden ej ha kunnat upprätthållas, ty i början av Gustaf Vasas regering kunde Gefle sända ut välrustade fartyg till utlandet, inte endast till hamnar i Östersjön, utan även till så avlägsna länder som Nederländerna och Frankrike. Vid denna tidpunkt befann sig staden även i så god ställning att, då år 1526 en skatt uttogs av en del av Sveriges städer, deltog Gefle med ett belopp, som betydligt översteg andra städers och blott understeg Stockholms. Slutet av 1500-talet blev däremot en olyckornas tid för staden. Genom långvarigt vanstyre och krigen led näringslivet ett svårt avbräck, men hårdast drabbades borgerskapet i Gefle år 1569, då dels större delen av staden genom vådeld lades i aska, dels hela dess till ett antal av 19 fartyg bestående handelsflotta togs som god pris utanför Reval under det då pågående kriget mot Lübeck och Danmark. . .

Trots de svåra krig, som nu i århundraden rasade i Norden, blev emellertid, lyckligt nog, själva Gefle skonat från fiendehand. Ej heller inom de politiska händelserna kom Gefle att spela någon roll. Läget betraktades vid denna tidpunkt som synnerligen avsides och en stor del av Norrland var ett tämligen okänt nybyggarområde.

Under Kristinas förmyndarregering drabbades Gefle år 1636 av det s. k.  Bottniska handelstvånget, enligt vilket städerna vid Bottniska vikens förbjöds att idka utrikeshandel. Handeln och sjöfarten i Stockholm hade nämligen visat en oroväckade tillbakagång  och skulle nu ryckas upp, även om det skulle ske på andras bekostnad. För staden Gefle gjordes visserligen en del undantag i tvångsbestämmelserna, men de villkor, som var fästade därvid var så betungande, att undantagen blev nästan betydelselösa. Staden förlorade sålunda rätten att emotta utländska skepp i sin hamn, men kulle få rätt att själv segla på utländska hamnar, dock endast på det villkor, att skeppen både vid ut- och hemresan skulle anlöpa Stockholm och där undergå visitation. Man anser att den s. k. "krokota seglatsen" förlängde varje resa med minst 40 dagar. Skeppen från Gefle nådde utländska hamnar så sent, att andra hunnit i förväg och varorna måste säljas till underpris. Hemkomsten skedde så sent på hösten, att någon ny resa ej kunde företas, under det man förut medhunnit ända till tre resor under seglationstiden. Härtill kom även en del extra tullar samt omkostnader, som vållades av omvägen. Åtgärden hade till följd att Gefle alltmer utarmades; omkring 1646 lär en tredjedel av stadens tomter legat för fäfot och borgarna började söka sig nya vistelseorter. På alla områden utbredde sig förfallet och regeringen måste bevilja staden avsevärda skattelättnader. År 1673 började det även lättas på tvångsåtgärderna, då staden fick tillbaka sina fri- och rättigheter från tiden före 1636, men verkningarna av regeringens olyckliga politik gjorde sig länge därefter kännbara.

Frihetstiden blev för Gefle en period av varaktigare framåtskridande och under det nordamerikanska frihetskriget, då vårt lands handel tack vare den väpnade neutraliteten rönte starkt uppsving, uppblomstrade i hög grad stadens sjöfartsnäringar.

Då den ryska flottan under de dystra krigsåren 1719 och 1721 härjade och brände vid vår ostkust undslapp Gefle att dela samma olyckliga öde som så många andra orter och städer i de norrländska kustlandskapen. Tack vare den fästning, Fredriksskans, som borgerskapet under ledning av lands­hövding Hugo Hamilton år 1717 uppfört å den s. k. Blockhusharen, belägen mellan inre och yttre fjärden, strandades ryssarnas försök att betvinga Gefle. Under den följande fredstiden lämnades skansen att förfalla, men sattes sedan i stånd under kriget på 1740-talet för att sedan ånyo falla i glömska.

Arvid von Mentzer. Den siste kommendanten på Fredriksskans.

Gustaf  III:s dumdristiga ryska krig väckte åter försvarstankarna till liv. Ur den förtvivlade ställning, som skapats av det misslyckade kriget och det därpå följande officersmyteriet, räddades Gustaf  III genom Danmarks krigsförklaring, som gjorde hans närvaro i Sverige nödvändig och kom den nationella hänförelsen att flamma upp. Särskilt i Gefle och i Gefleborgs län höll hänförelsen på att alldeles flöda över. Fredriksskans reparerades och bestyckades och i staden uppsattes frivilliga kårer som exercerade i ett. Någon fiende hördes emellertid icke av. Efter freden 1790 uppvaktades konungen av en deputation från borgerskapet i Gefle, som kom att tacka för freden. Som belöning för sitt välförhållande fick staden löfte att erhålla ett porträtt av konungen. En marmormedaljong anlände året därpå och uppsattes på sin plats under högtidliga former.

  Profil av Gustaf III

Någon tid senare  i början av år 1792 — samlades i Gefle den riksdag, som skulle bli den sista under Gustaf III:s regering. Den lilla staden erbjöd nu en livligare anblick än någonsin tidigare  och blev brännpunkten för ett omfattande intrigspel. Ankarström var även här, men fick ej tillfälle att nu utföra sitt dåd.

Gävle riksdag 1792. (Länsmuseets modell)

Skansholmen förföll nu alltmera för att år 1863 helt och hållet nedläggas, då dess garnison överflyttades till Vaxholm. På Skansholmen anlades i början av 1900-talet Gefle stads yttre hamn.

Vy från Gammelbron.

 Om alltså Gefle på det hela taget varit förskonat från politiska förvecklingar och krigets fasot, så har det under sin tillvaro flera gånger härjats av eldsvådor. Som förut nämnts nedbrann nästan hela staden år 1569; den 28 september 1603 nedbrunno 83 gårdar och år 1645 ödelade en vådeld 12 gårdar. År 1748 blev 24 gårdar lågornas rov och år 1776 lades rådhuset jämte 106 gårdar och 50 magasin i aska. Staden skonades sedan från  större eldsvådor till "den stora branden" den 10 juli år 1869, som ödelade så gott som hela den norra stadsdelen, 501 gårdar, 130 magasin, fabriker , broar, stora skeppsvarvet m. m. Det var ett fruktansvärt slag för stadens  invånare och över 8.000 människor blev hemlösa.

Befolkningsstammen i Gefle var länge ganska obetydlig. Den äldsta mantalsuppgiften avser året 1558  och upptar ett antal av 228 personer, därav  127 köpmän, 88 fiskare och ämbetsmän samt 13 köpsvenner.  År 1682 finner vi att de mantalskrivna uppgått till 977. Det är emellertid att märka,

att mantalslängde av år 1558 endast upptar de skattepliktiga männen och att längden av år 1682 väl upptager även kvinnor,  men ej barn och åldringar. År 1766 uppges hela folkmängden uppgå till 4.036 personer och vid 1800-talets ingång belöpte den sig till cirka 5.000.

1800-talet kännetecknas i stadens historia genom en betydande utveckling i olika avseenden. Folkmängden steg hastigt. År 1830 utgjorde den 7.772  inv. och och år 1885  20.720 inv. Förbindelserna med det övriga landet förbättrades i snabb takt. År 1831 infördes diligensförbindelse mellan Gefle och Uppsala.

År 1832 började den första ångbåten "Oscar" regelbundna turer till Stockholm.

År 1857 öppnade  Gefle—Dala Järnvägar sin första del, Gefle – Kungsgården, och två år senare var banan utsträckt till Falun. Vad som i främsta rummet bidrog att skapa gynnsammare och ändrade arbetsförhållanden var de förbättrade kommunikationerna och särskilt ångans  alltmera  utbredda användning som drivkraft. Gefle kunde nu till fullo börja att  tillgodogöra sig  sitt goda läge ur sjöfartssynpunkt och i och med ångbåtstrafikens  genombrott fick staden en hastig uppblomstring, som bl.a. skönjes i den växande folkmängden. År 1900 uppgick invånarantalet till ca 30.000 och den imponerande industri- och slöjdutställning, som ägde rum i staden året därefter manifesterade på ett förnämligt sätt stadens betydande utveckling och ådagalade, att den varit i stånd att uppfylla sina förhoppningar att bli den verkliga "porten till Stor-Norrland".

Konung Oscar II:s ankomst till Gefle den 8 juli 1901 vid utställningens öppnande.

Under 1900-talet ökades stadens areal avsevärt genom betydande inkorporeringar, av vilka den största varit inkorporeringen den 31 december 1910 från Valbo socken av Bomhusområdet, upptagande 680 ha samt en gränsreglering mot Hille socken den 1 januari 1920, som tillförde staden 880 ha.

År 1930 uppgick invånarantalet till 38.868 personer. Under 30-talet stagnerade befolkningstillväxten betydligt. Gefle, som länge varit landets femte och sedan sjätte stad i storleksordning distanserades nu av andra städer och gick ned på åttonde plats. Orsaken till avsaktningen berodde dels på den alltmer skärpta konkurrensen med Stockholm, som ofta ensidigt gynnades, dels på några större gefleindustriers tillbakagång. Under senare år har emellertid förhållandet avsevärt förbättrats och utvecklingskurvan visar åter rätt riktning. År 1940 var inbyggarnas antal ca 40.000.

Den förut omnämnda, oerhört ödeläggande branden år 1869 torde anses som den gränslinje, som markerar stadens stora utformning. Historien om stadens mest betydande utveckling ligger alltså fortfarande nära vår tid och träder  iakttagaren på ett levande sätt till mötes. I staden har skapats en traditionsrik  och förnäm stadskultur, en köpmannakultur, som fått sin prägel av de livliga förbindelserna med fjärran länder och skapat en vidsträckt livssyn. Den personliga dugligheten har i rikt mått gjort sig gällande (1940).

Under  de efter den stora branden följande decennierna kan man hos de enskilda individerna spåra viljan till ett nytt liv och en oanad initiativrikedom som är förtjänt av all beundran, och som för övrigt icke varit sällsynt under tidigare sekler  av stadens historia efter oförskyllda motgångar.

Under 1800-talets senaste decennier och i början av 1900-talet verkade i staden  den kände religiöse folkledaren P. P. Waldenström, grundaren av Svenska  Missionsförbundet. Hans mångåriga verksamhet här satte djupa spår hos ett betydande antal av invånarnas själsliga utveckling liksom hans inflytande på många andra frågor blev av lång varaktighet.

 P.P. Waldenström

Borgarna  i Gefle är mycket patriotiska och fästa vid sin hemstad och den enskilda offerviljan för syftemål av allmän karaktär har i staden städse varit  stor, vittnande om oegennyttig social pliktkänsla. Stiftelserna och välgörande  ändamål o. dyl. är för en stad av Gefle storlek synnerligen omfattande och bland donatorerna — de tillhör spetsarna bland Gefle affärsliv märks medlemmarna av släkterna Murén,   Rettig,   Westergren,   Matton. fl.

I yttre hänseende har staden sökt sig fram till en allt vackrare och trivsammare yttre gestalt.  Ett framgångsrikt  näringsliv har skaffat större välmåga, bättre arbetstillgång och högre löner.  Åt sociala förhållanden har från det allmännas sida visats allt större uppmärksamhet och intresset för kulturella angelägenheter har utvidgats. I fråga om tekniska samhällsinrättningar har stadens invånare visat stort förutseende och omtänksamhet (1940).

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Läge och stadsbeskrivning.

Gefle är beläget på båda stränderna om Gavleån invid dess utlopp i Geflefjärden av Bottenhavet och delas av denna i en nordlig och sydlig huvuddel. Avståndet till Stockholm är 18,2 mil och till Sundsvall 24,9 mil. Stadsområdet omfattar 95,49 kvkm, varav 69,72 kvkm land. Utom den egentliga staden omfattar stadsområdet en ganska vidsträckt landsbygd samt tvenne förstäder: norrut Strömsbro (1.400 inv.) och på södra sidan av fjärden sågverks- och industriområdet Bomhus (6.200 inv.). Det stadsplanelagda området uppgår till ca 800 har. Till staden höra även flera öar i Geflefjärden bl. a. Limön, Lövgrund och Eggegrund. Inre fjärden skiljes från Yttre fjärden av Fredriksskansholmen. Hela norra stranden av fjärden tillhör staden.

Stadens äldsta bebyggelse torde säkerligen ha varit koncentrerad kring Gammelbron — någon annan bro fanns ej på 1580-talet. Över den gick den gamla riksvägen fram och hit var ån segelbar. Det äldsta torget låg troligen norr om bron. Kyrkan låg väster om torget och söder om ån låg fogdens boställe. Stadens utseende i äldsta tider, är lätt förklarligt, icke bekant. Den torde ha varit ganska obetydlig med smala, krokiga gränder och små trähus hopträngda kring kyrkan. Så småningom började staden växa ut och i likhet med de flesta vid flodmynningar belägna städer, så utbyggdes den mot utloppet, beroende på åns fortgående uppgrundning.

Ännu på 1500-talet var staden emellertid endast glest bebyggd med låga torvklädda trähus. Av märkligare byggnader i denna tids Gefle har man icke att nämna många. Från katolska tiden berättas, att ett kloster funnits i staden, men säkra uppgifter därom saknas. Var stadens äldsta rådhus legat är icke känt. Det förgicks vid 1569 års stora brand, varefter det återuppbyggdes, men torde ånyo ha förstörts vid en annan eldsvåda, som år 1603 övergick staden. Det rådhus, som sedan uppfördes, förlades på ungefär samma plats som det nuvarande. Det var av sten och har årtalet 1628. Gefle slott uppfördes år 1593 på samma plats, där det förut omtalade fogdebostället låg.

På 1600-talet undergick stadens utseende och plan ganska genomgripande förändringar. För att kunna upptaga den s. k. landtullen, så måste stadens område omgivas med ett högt plank och huvudportarna på planket blev tre, motsvarande de stora landsvägarna, som från norr, söder och väster ledde in i staden. De båda staketgatorna i stadens norra och södra delar anger ännu, åtminstone ungefär, var planket en gång gått fram.

Betydande förändringar i staden företogs även i mitten av 1600-talet, på grund av en av Nicodemus Tessin gjord förändring i stadsplanen. Vid uppgörandet av planen för denna reglering tyckes Tessin ha utgått från slottets läge såsom den förnämsta och största byggnaden och utstakat gatorna parallellt med dess sidor. Nu upptogs bl. a. en ny huvudgata, den nuvarande Kungsgatan samt en tvärgata, den nuvarande Drottninggatan. Kungsgatans upptagande, som gick över flera bebyggda tomter väckte kraftig opposition. Lättare gick det att lägga Drottninggatan eller Lötgatan, som den då hette, ty den gick över föga bebyggd delvis sumpig mark. I mitten av 1600- talet uppfördes även en ny bro längre åt öster och hit började bebyggelsen nu dras. Här var vattnet djupare och trafiken bekvämare. Icke blott åns huvudarm utan även den nordvästra grenen, den nu kvarvarande Lillån, var för den tidens små farkoster segelbar långt upp.

I en skildring från mitten av 1700-talet omtalas att stadens gränser sträcka sig i söder 1/4 mil, i väster 1/4 mil och i norr 1/2 mil och ingick häri då så kallad "fast jord", varmed menades den jord, som invånarna inköpt från närliggande byar, såsom Sätra, Hemlingby och Järvsta. Staden delades i fyra kvarter, nämligen Islandet, Scholen, Torget och Näringen. Husen, som beräknades till 743, var huvudsakligen av trä; en del dock täckta med stentak. Stenhusen var få och bland dess märktes: kyrkan, slottet, kansliet, slottsfängelset, uppfört 1732, rådhuset, hospitalet, uppfört 1731, öster i staden, stadshuset, kvarnhuset samt några privata hus.

År 1776 drabbades staden av en stor olycka "århundradets största eldsvåda". Rådhuset, nya bron och 106 gårdar lades i aska. Stadens återuppbyggande företogs med raskhet. Redan efter ett par månader var den nya stadsplanen färdig. "År 1782 var 40 tomter bebyggda, däribland 21 med stenhus och då det nya rådhuset år 1790 invigdes, var staden redan till stor del återuppbygd, bättre och vackrare än förut.

 Stapeltorget år 1829.

På grund av de upprepade svåra eldsvådor, som drabbat staden, har stadsbilden rätt ofta förändrats betydligt, dock ej så mycket, som man ville tro, ty ofta återuppbyggde borgarna sina gårdar precis på samma plats och i samma stil och storlek. Efter den stora branden den 10—11 juli 1869, då så gott som hela stadsdelen norr om Gavleån lades i aska företogs dock betydligt radikalare omläggningar än tillförne. På grund av brandskräcken var den nya stadsplanen — enligt dåtidens sed uppgjord med raka, breda gator, stora öppna platser samt esplanad- och alléliknande planteringar. Många byggnader, även i den centrala delen av den norra stadsdelen, uppfördes dock av trä till två våningars höjd. Efter byggnadsstadgans införande år 1874 reglerades dock byggnadssättet, så att de centralare delarna av Gefle måste bebyggas med stenhus. Den södra stadsdelen, som skonades av branden, fick dock behålla en del av sin gamla prägel och här finner vi än i dag ett ganska stort kvarter närmast söder om ån och Södra Strandgatan, som utgör en rest av den äldre staden med en delvis från medeltiden stammande stadsplan, med idylliska trähus och blommande täppor vid måleriskt slingrande gränder.

Gefle av i dag är för övrigt en mycket välbyggd och prydlig stad. Vackra och intressanta byggnadsverk finnas av både äldre och nyare datum. Den huvudsakliga bebyggelsen är från 1800-talets slut och 1900-talets början. Någon storstadsfysionomi började staden icke få förrän på slutet av 30-talet, då ett betydande antal moderna affärsfunkishus uppfördes i stadens centrum.

Gefle huvudgator äro Nygatan, vars fortsättning, Västra vägen utgör infartsväg från väster samt Drottninggatan. Dessa gator genomlöpa staden norr om ån i riktning från öster till väster och vinkelrätt mot gatorna gå Kungsgatan, infartsvägen från norr och söder. Mellan Drottning- och Nygatorna ligger Stora Salutorget och på Kungsgatans östra sida Rådhustorget, vars fortsättning utgöres av en vacker esplanad.

 Drottninggatan och Enneska huset (numera Stadshuset) på 1860-talet.

Till den norra stadsdelen är de flesta offentliga och andra större byggnader och affärshus förlagda. Utanför den stora Centralstationen ligger på södra sidan av Centralplanen Sjömanskyrkans byggnad och rätt fram Centralpalatset. Från södra sidan av planen framgår Kyrkogatan, på vars vänstra sida vi finna Grand hotells storslagna komplex och det ståtliga Landstatshuset och högra Riksbanken och Gefleborgs läns sparbank. Fortsätter man Kyrkogatan fram, når man Rådhustorget med stadens fritt liggande rådhus.

I nordöstra hörnet av Rådhustorget ligger Stadshuset och längre norrut på samma gata, N. Rådmansgatan, kommunala verkens förnämliga administrationsbyggnad och Högre Flickskolan. Väster om esplanaden vid Norra Kungsgatan ligger Högre allmänna läroverket och vid esplanadens fortsättning teatern, en stilfull byggnad. Ett stycke härifrån ligga vid Hantverkaregatan de båda välkända fabriksföretagen Ahlgrens tekniska fabrik och Pix karamellfabrik. Även vid Nygatan ligger en del monumentala byggnader. Viker man från Rådmansgatan åt öster kommer man förbi Centralhotellet och Telegraf- och posthuset över järnvägslinjen fram mot hamnområdet. Här ligger epidemisjukhuset samt på Stora holmen mellan två armar av ån brandstationen och tullhuset. Stora holmen karakteriseras dessutom av långa rader av höga magasins- och lagerbyggnader, som visar att vi är inne i ett av svenska storhandelns centrum och porten till Stor-Norrland. Följer man Nygatan västerut kommer man över Nytorget till Kvarnparken, en liten parkanläggning, i vilken är rest en staty av den unge Gustaf Vasa (av Ida Matton). Kvarnparken övergår i väster i Stadsträdgården, vilken i sin tur fortsättes västerut av den s. k. Boulognerskogen. Nordväst om Stadsträdgården ligger å Sätraåsen, Gefle och Gästriklands lasarett. Från Kvarnparken kan man följa Drottninggatan åt söder till stadens näst slottet äldsta byggnad, Heliga Trefaldighetskyrkan, uppförd under medeltiden. Från kyrkan går man över den ståtliga Drottningbron och kommer till södra delen av staden. Går man åt öster passeras inom kort på höger hand Gammelbron, byggd på platsen för stadens äldsta bro, invid vilken den första bebyggelsen ägde rum. Längre österut passerar man Straffängelset och kommer sedan till slottet, stadens äldsta och förnämligaste byggnad. Bland övriga byggnader på söder märkas Rettigska museet, Murénska badhuset och Dövstumsskolan. På en sydöstlig höjd i Brynässtaden (huvudsakligen bebodd av arbetare) ligger den ståtliga Staffanskyrkan. I södra stadsdelen ligger nu ett flertal större industriföretag, bl. a. Gefle Ångväveri AB, Gefle Porslinsfabrik och K. F:s Spisbrödsfabrik. Västerut har under de senaste årtiondena en ganska vidsträckt villastad vuxit fram.

  Koooperativa förbundets spisbrödsfabrik.

Byggnadsverksamheten var, som redan nämnts, särskilt livlig efter den stora branden och återuppbyggandet tog i främsta rummet sikte på att avhjälpa det trängande bostadsbehovet. Byggnationens livaktighet fortfor ända till sekelskiftet med ett särskilt uppsving under 1890-talet, kulminerande under åren närmast före 1901 års utställning. Efter sekelskiftet avstannade byggnadsverksamheten betydligt och kom först riktigt i gång igen på 20-talet. Under 1930-talet hade byggnationen vuxit till oväntat storslagna mått. En omfattande sanering ägde rum inom det gamla bostadsbeståndet, i nya stadsdelar uppfördes moderna funkishus och stora kvarter med vackra villor och idylliska egna hem utvecklade sig i olika delar av staden. Uppskattningsvärdet å hus och tomter i Gefle, som år 1920 utgjorde ca 95 miljoner kronor, hade år 1940 stigit till ca 180 miljoner kronor.

Näringslivet.

Exporten av den primitiva järnhanteringens alster hade säkerligen redan i början av medeltiden pågått över Gefleområdet, men framför allt hade denna export skett över Västerås och Stockholm. Under 1300-talets senare hälft blev emellertid exporten över nämnda städer genom kriget med konung Albrekt avbruten och det framstod därför ett trängande behov av en annan hamn för utförsel, särskilt av koppar, som var den tidens mest lönande exportprodukt. Den lilla hamnplatsen vid Gavleåns mynning med den öppna fjärden framför sig, blev därför alltmera anlitad. På så sätt anses stadens första uppblomstring ha ägt rum. Emellertid var tillvägagångssättet olagligt såsom stridande mot den rådande stadslagens bud, att ingen norr om  Stockholm och Åbo fick segla längre än till dessa städer. På grund därav fick staden utstå en hård kamp med Stockholm om sina privilegier och stadens fortsatta näringshistoria är i mångt och mycket en redogörelse för dess strävan att få behålla en obunden trafik, särskilt i strid mot Stockholm, som ansåg sig lida men av handeln på Gefle och med benägen hjälp av statsmakterna sökte hindra stadens framåtskridande. Trots detta torde Gefle ganska snart uppnått en tämligen god ställning och år 1491 upphöjdes staden av Sten Sture d. ä. till stapelstad och erhöll samma rättigheter som övriga sjöstäder till "inländes och utländes kiöpslagan". Dessa sistnämnda privilegier borttogs visserligen redan 1502, men i dessa oroliga tider borde man säkerligen ha nödgats se mellan fingrarna, om handelsförbudet icke så noga åtlyddes. Att bestämmelserna ej tagits på så strängt allvar, därom vittnar bl. a. det välstånd, vari staden befann sig i början av Gustaf Vasas regering. Under denne regents kraftfulla styrelse blev icke minst Gefle föremål för landsfaderns omsorger. Det fick sina förutvarande 1500-talet. privilegier bekräftade i allmänna ordalag år 1526 och kunde numera omöjligen betraktas som olaga hamn, även om den visserligen måste finna sig i, att dess utrikes sjöfart genom ett kungligt brev av år 1531 begränsades till 6 skepp årligen, vartill kom en del andra inskränkningar. Härigenom måste dess strävan gå ut på att försvara och utveckla sin rätt att inom riket trygga åt sig ett visst handelsområde samt att förkovra sin äldsta huvudnäring, fisket.