Harvey Milk

Milk handlar om den första homosexuella mannen som blev folkvald till ett viktigare ämbete i USA, Harvey Milk. Sean Penn spelar huvudrollen som han vann en Oscar för.

Det är ett varmt och intressant porträtt. Till största del ligger filmens styrka i Sean Penn som lyckas göra marginella förändringar av karaktären Harvey Milk under filmens gång på ett fullt trovärdigt sätt. I detta ryms både hippie, affärsman, frihetskämpe och seriös politiker. Det kunde gått väldigt fel, men med en skådespelare som Sean Penn gör det inte det.

James Franco och Josh Brolin gör också minnesvärda insatser. Diego Lunas karaktär som pojkvän till Harvey blir dock lite för mycket.

Med klipp från verkliga personer och händelser från den tiden förstärks allvaret i det som hände och vad han kämpade mot. Det var sannerligen ingen lätt match och är det inte än idag. Just därför har filmen fått extra uppmärksamhet. I Kalifornien pågår en ständig kamp och olika val för att stärka eller försvaga homosexuellas rättigheter. I höstens val genom "Proposition 8" tog man ett steg tillbaka och det ledde till att denna film uppmärksammats extra mycket.
-----------------------------------

Recension:

Jag behövde litet distans till denna film för att bringa reda i mina intryck och tankar. För att göra en bättre bedömning visar jag här en sammanfattning om vem Harvey Milk egentligen var. Handlingen utspelar sig mellan 1977 och 1978.

År 2002 blev Milk kallad "den mest berömda och mest betydelsefullt öppna HBT-person som någonsin valts till en befattningshavare i USA”. Efter honom blev många människor, såväl  heterosexuella som -  homosexuella ”tvungna” att anpassa sig till den nya verklighet som Milk förkroppsligade - att även en homosexuell person kan leva ett hederligt liv och nå framgång.  1977 var det säkert lika svårt för den breda massan att acceptera en homosexuell person i ett politiskt ämbete som att ha en färgad president. Jag undrar hur resultatet skulle bli idag år 2009?

För att återgå till filmen  ^-  troligen var mina förväntningar onödigt stora vilket skapade en liten  känsla av besvikelse. Jag vet inte riktigt varför, spelet var ypperligt och syftet det bästa. Ibland kändes filmen dock litet lång och ”tråkig” men var syftet att göra en dokumentär över alla svårigheter så är den helt OK.

Det är egentligen underligt att rädslan för det avvikande fortfarande finns kvar hos så många av oss. Många av ungdomens idoler visar nu öppet sin läggning ”de har kommit ut ur garderoben” vilket säkerligen banar väg för många fler att göra detsamma och i sin tur stoppar många självmord.

Se filmen och gör din egen bedömning! /Lisse-Lotte Danielson