"JAG HAR JU VARIT MED blott - på ett hörn' - som man säger", skriver Hugo Hamilton i sin dagbok 1914. Sällan har väl någons vittnesbörd om sig själv varit mer anspråkslöst och mer oriktigt. Hamilton var tvärtom under hela sitt liv oftast i centrum, ofta i täten, aldrig i periferin.

   Efter studentexamen 1869 fortsatte Hugo Hamilton studierna i Uppsala under åtta år, innan jur. utr. kandidatexamen var nådd. De åren, säger en biografi, fylldes mera av studentliv än av studier. Hamilton var den självskrivne organisatorn och marskalken vid de akademiska högtidligheterna och han var själen i det livliga, litterärt-musikaliskt betonade sällskapslivet. Efter tingstjänstgöring fick Hamilton v. häradshövdingstiteln år 1880. Via Kommerskollegium blev han sedermera chef för det nyinrättade Patent- och Registreringsverket. Denna post gav honom tillfälle att som delegerad vid diverse kongresser göra uppskattade resor till många av Europas länder.

Sin politiska verksamhet började Hamilton som medarbetare i Aftonbladet och som medlem i "Föreningen mot livsmedelstullar", i vars propaganda han verksamt deltog. Vid valet 1890 fick han plats i riksdagen såsom representant för Stockholm och var med liv och själ med i motståndet mot den inbrytande tullreaktionen. Hans kunnighet och energi fäste uppmärksamheten vid honom och under urtima riksdagen 1892 insattes Hamilton som medlem av försvarsutskottet, ett ovanligt förtroende på den tiden för en jämförelsevis nybliven riksdagsman. Året därpå fick han plats i bevillningsutskottet, med vars arbete han redan tidigare var förtrogen. Hans säkerhet och effektfulla replikskifte gjorde honom till en av kammarens helst hörda debattörer och det var allom uppenbart att han skulle fram i första ledet. Men den vänstersammanslutning, som ägt rum efter lantmannapartiernas sammanslagning, tilltalade inte Hamilton. Först när man vid sekelskiftet slöt upp på en bredare front kring Sixten von Friesen gick han med. Hans väsentliga insats i riksdagsarbetet under denna tid gällde arbetarförsäkringen, som sedan

gammalt legat honom om hjärtat. Som stadsfullmäktig i Stockholm från slutet av 1880­talet hade han ägnat ett intressant arbete åt förbättring av fattigvårdsväsendet, liksom riksdagen för tillkomsten av en ny sjukkasselag.

I den brytning, som vållades av 1901 års härordningsförslag, stod han på regeringens sida och arbetade utan förbehåll för den nya härordningen.

Då Hamilton året dessförinnan blivit utnämnd till landshövding i Gävleborgs län drog han sig vid mandattidens utgång tillbaka från riksdagen för att helt ägna sig åt sina nya uppgifter. Det blev att hålla många järn i elden och att snabbt fara från det ena "städet" till det andra. Man får det intrycket att länschefen ständigt var på resande fot. För Ostkustbanans tillkomst kämpade han intensivt vid oändliga möten och sammankomster. "Stämmor" bevistade han träget i de olika landskapen. Som Hushållningssällskapets ordförande tog han initiativ till "vandringsrättarinstitutionen" samt till ordnandet av hästuppfödningsanstalten Vången i Jämtland, gemensam för fyra angränsande län, och dit upp gjordes täta inspektionsresor, som med intresse noteras i dagboken.

Genast vid sitt tillträde hade Hamilton tydligen fattat det beslutet att, på vad honom ankom, skulle sekelskiftets Gävle hävda sin plats i solen och återerövra en del av den glans och makt, som vilat över de patriciska handels- och sjöfartshusens Gävle under 1800-talet, då staden var en av landets största handelsstäder.

En dag kallades till sammanträde på slottet kommunalmän, de ledande inom bank- och handelsvärlden, samt brukspatroner och godsägare från länet. Det blev ett möte - sades det - "i den oförliknelige hövdingens och talaren-av-Guds-nådes regi". I kretsen kring bordet i stora sessionssalen sågs borgmästare Berggren, John Rettig, Sten Nordström, Oscar Flensburg, Rob. Nordin, Ernst Engwall, Chr. Lundeberg, Elam Höglund, A. H. Göransson, Tom Bergendahl m. fl. Landshövdingen gav med kunnighet en livfull överblick över staden Gävle, "som den varit, som den är och som den skall bli". Och slutet på den briljanta exposén blev orden: "Adertonhundratalets Gävle var en mäktig stad, men, mina herrar, nu har staden stått stilla. Det är vår oavvisliga och kära plikt att med alla medel sträva till vår stads förkovran och ära, och därtill synes mig ett första steg vara en utställning i den anda, som här skisserats. Gävle har stått stilla, nu skall Gävle gå framåt!"

Den representativa församlingen kände sig gripen och eldad - det blev acklamation och applåder! Och Industriutställningen blev en verklighet, den varade hela sommaren 1901, under stor tillslutning, genom båtar och extra tågturer från hela landet. Den blev med ett ord, en succé.

Gävleutställningen, foto: Carl Larsson.

Den nye landshövdingens start hade varit snabb och lyckats väl och fortsättningen

gick i ungefär samma tempo. Anläggningen av kraftstationen vid Älvkarlebyfallet är till stor del hans förtjänst. Konferenser i skilda frågor samlade skaror av deltagare, särskilt tog Hamilton upp sitt gamla intresse för fattigvårdens ordnande och inbjöd 1912 Fattigvårdsförbundet att samlas till kongress i Gävle.

Men det blev avbrott, och långa avbrott, i vistelsen i lånet, som åter sände sin höv­ding till Första kammaren 1907, och intill 1911 var han civilminister i Lindmans första ministär. Storstrejken 1909 ställde honom inför en svår uppgift, men genom sin både kloka och fasta hållning torde han till stor del ha förtjänsten av att konflikten fördes till en fredlig lösning.

Polisen bevakar tomma spårvagnar

Hamilton hade en gång tillsammans med Sixten von Friesen grundat Liberala Sam­lingspartiet, men den som tidigare kallats "den röde greven" blev med åren mindre radikal och mer konservativ, men - har det sagts - han blev aldrig reaktionär. Han hade traditioner att upprätthålla både från fäderne- och mödernesidan. Hans morfar var Erik Gustaf Geijer.

  Erik Gustaf Geijer

Hamilton sattes på ett hårt prov då han 1914 utsågs till ordförande i livsmedelskommissionen. Därmed var för närmaste åren hans huvuduppgift given och den krävde inte endast större delen av hans tid och arbetskraft utan också allt tålamod och all förhandlingskonst som han kunde uppbringa.

1915 förde Hamilton det nya äktenskapslagförslaget i hamn. Det debatterades i kamrarna till långt över midnatt. Det ansågs allmänt att Hamiltons - i motsats till nejsägarnas - på ett mycket högt plan stående anförande avgjorde frågan. Själv skriver han: "Jag hade obestridligen stor framgång, som vanligt till min egen överraskning. De flesta, som är något med, tala bättre, om man ser till innehållet. Och inte kan det vara min talekonst ty jag glömmer alldeles bort mig själv - men kanske är det där det ligger."

Från 1916 till sin död var Hamilton Första Kammarens talman. Det blev krönet på hans politiska bana och från den positionen kunde han kanske bäst göra sina lysande gåvor gällande. Hans medfödda säkerhet, hans fina bildning och erkända duglighet, hans charmerande uppträdande, hans slagfärdighet gav honom lätthet, och även makt, i umgänget med människor både inom och utanför riksdagen. Han kunde tillåta sig nonchalans, ja, självsvåld i sitt sätt, men en kvickhet eller en väl funnen historia kunde, framförd med hans soligaste lynne, med ens avväpna ett hotande missnöje.

I pressen skrevs 1924: "Hamilton fyller med glans sin plats i raden av allvarsmän, som skött talmans klubban i Första Kammaren. Han är inte högtidlig som Lagerbjelke, inte så sirlig som Ehrenheim, inte så lugn som Sparre, inte så myndig som Lundeberg, inte så fryntlig som Billing. Men det är fart i honom, det är stil över honom och i hans väsen är nedlagt ett korn av det salt, som hindrar folk från att surna. Hans popularitet är orubblig. Han har förordnats av kungen och han har valts av kammaren. Det gör ingen åtskillnad, när kungen och kammaren är överens."

Hugo Hamilton var en "statsman" i ordets bokstavliga mening, men också en älskare av musik, konst och natur och med en lycklig förmåga att i ord finna uttryck för sina känslor och stämningar. En svensk aristokrat och ämbetsman som lyckligt förenade tradition och frisinne, kulturell förfining och öppet sinne för nutidens realiteter. "Han var", säger en av hans medarbetare, "en av de mest fängslande och färgstarka personligheterna Sveriges offentliga liv under detta halvsekel."

Hugo Hamilton var ättling i sjätte led av den landshövding med samma namn, som räddade Gävle stad och kusten vid ryska flottans ankomst 1719.

Porträttet är efter Emerik Stenbergs målning i Riksdagshuset.