NÄR ROBERT HAGEN 1918 utnämndes att efterträda greve Hugo Hamilton som landshövding i Gävleborgs län och ståthållare på Gävle slott kunde han vid något över femtio års ålder blicka tillbaka på en både ovanlig och hedrande karriär. Det påpekades mycket riktigt i pressen som något ytterst sällsynt, att en person, som börjat sin ämbetsmannabana inom en länsstyrelse, så småningom blivit chef för ett dylikt ämbetsverk, och som enastående betecknades det att en landsstatstjänsteman av ännu lägre grad hinner så långt.

Det låter mycket väl säga sig att landshövding Hagen gått "den långa vägen" till sitt höga ämbete. Han hade icke samlat några parlamentariska eller därmed jämförliga meriter, men han hade skickligt och plikttroget verkat på de poster som anförtrotts honom inom landsstaten, och han hade vunnit välförtjänat anseende som en i flera avseenden rikt utrustad personlighet och en framstående administrativ kraft med en tilltalande frigjordhet från byråkratiska synpunkter.

Robert Hagen var född 1868 och efter att ha genomgått Jönköpings läroverk blev han student 1888 samt avlade hovrättsexamen i Uppsala 1892. Efter att ha inskrivits som e. o. notarie i Svea hovrätt gjorde han under ett par års tid tjänst-göring hos häradshövding Carl von Bahr i Uppsala läns norra domsaga (?) och innehade de två följande åren befattningar i Svea hovrätt och Stockholms rådhusrätt. I slutet av år 1895 förmåddes han av landshövding Bråkenhielm i Uppsala att mottaga anställningen som kronolänsman i Älvkarleby distrikt. Därmed var han inne på landsstatstjänstemannens bana - och där kom han att stanna hela sitt liv. Landshövding Bråkenhielm hade den säkerligen mycket kloka meningen att de, som ägde juridisk utbildning och ämnade ägna sig åt arbete inom landsstatens gebit, borde studera sitt arbetsområde från grunden.

Allt från sina ungdomsår varmt intresserad av sång och musik blev han som student en verksam ledamot av Akademiska kapellet. Länge var han också en bland de mera framskjutna medlemmarna av O. D. Även i övrigt gjorde han på sin tid en betydande insats i musiklivet i Uppsala.

Det dröjde inte så länge förrän Hagens arbetsförmåga och duglighet uppmärksammades på högre ort. Efter att i fyra års tid ha tjänstgjort som kronofogde blev han 1902 länsbokhållare i Uppsala och därifrån gick vägen vidare till landskamreraretjänsten. I sistnämnda egenskap förflyttades han 1917 till Stockholms län samt blev samma år t. f. landshövding i Västerbottens län. Ett år senare skedde utnämningen till landshövdingeposten i Gävleborgs län.

Måhända var det inte så lätt att efterträda en man med Hugo Hamiltons egenskaper. Det dröjde emellertid inte länge förrän det inom och utanför länet allmänt erkändes att Robert Hagen lyckades behärska uppgiften synnerligen bra. Landshövding Hagen tillvann sig allt större aktning, förtroende och sympati. Han besatt en ärlig vilja att söka gagna länet och dess befolkning och med stor energi, kraft och skicklighet verkade han för att söka realisera sådana för länet gagneliga företag som projekterades av honom själv eller andra.

Givetvis dröjde det inte länge efter flyttningen till Gävle förrän landshövding Hagen bekläddes med de ordförande-, resp. styrclseuppdrag, som av ålder anses böra tillkomma en länschef. Han blev sålunda bl. a. ordförande i länets hushållningssällskap, och efterträdde även i denna egenskap greve Hamilton. I ett tal vid den middag, som anordnats samma dag som valet ägde rum, framhöll han med värme det angelägna i att söka mätta de jordhungrande genom att dela ut av den svenska jord, som ofta ligger obrukad, men med ringa kostnad kan bringas i kultur och ge rika skördar.

Sitt uppdrag som hushållningssällskapets ordförande tog landshövding Hagen med stort intresse. Men det fanns även ett flertal andra verksamhetsområden där hans arbetsförmåga och duglighet togs i anspråk. Ostkustbanan, vars styrelse han tillhörde, hade i honom en verksam förespråkare. Vidare var han ordförande i den på hans företrädares initiativ bildade Gävleborgs läns orkesterförening - vars uppgift låg honom, som sångare och musikvän varmt om hjärtat - i Gästriklands kulturhistoriska förening, i länsföreningen mot tuberkulos, i länets elektriska förening och i ett flertal andra sammanslutningar. Det påpekades med rätta att han icke tog sina många uppdrag enbart som dekorativa uppgifter; han var tvärtom angelägen om att på de olika områdena "göra nytta för sig".

Till en landshövdings ämbetsåligganden hör ju även att deltaga i en mängd möten konferenser och evenemang, som kunna förekomma på olika platser i länet. Även denna del av sin ansenliga arbetsbörda bar Robert Hagen som sig borde. Det skulle kräva allt för stort utrymme att här redovisa alla de tillfällen av antydd art då han var med. Det må räcka med att nämna ett fåtal: Söderhamns stads 300-årsjubileum, sommarmöten med hushållningssällskapet på olika platser i Hälsingland, en hantverksmässa i Ljusdal, därvid även järnvägs-, sjukvårds- och postfrågor ventilerades o. s. v. Hemma i residensstaden förekom givetvis också ett stort antal tillställningar av olika slag, som krävde intresse och medverkan av landshövdingen: hantverksmässa, orkesterföreningens 10-års­jubileum, medaljutdelningar, insamlingar och hjälparbete för flyktingar och fångar efter första världskrigets slut och mycket annat.

Tidigt uppmärksammades Robert Hagens administrativa kraft och arbetsförmåga även av de statliga myndigheterna. Han var ledamot av den s.k. lantpoliskommittén och fick därvid i uppdrag att jämte landshövding Herman Udden studera hur lantpolisens arbete ordnats i andra länder. Senare anlitades han som sakkunnig i löneregleringskommittén rörande landsstaten. Viktigast bland hans kommittéuppdrag var ordförandeskapet i den stora jordbrukskommissionen som 1919 tillsattes av Kungl. Maj:t. Det var ett helt vidlyftigt komplex av för jordbruksnäringen betydelsefulla frågor, som denna kommission fick i uppdrag att utreda och belysa; bl. a. skulle den anvisa utvägar för skapandet av nya själv­ständiga jordbrukslägenheter, och vidare anbefalldes den att undersöka hur lantarbetarnas ställning lämpligen borde ordnas. Hagen hann dock inte vara med om att slutföra detta väldiga beting.

Det blev inte länge som Gävleborgs län fick förmånen att tillgodogöra sig Robert Hagens eminenta duglighet. Redan den 30 augusti 1922 gick den populäre länschefen ur tiden. Han hade några veckor före denna tidpunkt återvänt efter en tids läkarebehandling i Nauheim och under ett par veckors tid ånyo tjänstgjort på sin post, men plötsligt inträdde en katastrofal försämring av hälsotillståndet.

Budskapet om landshövdingens bortgång mottogs inom och utom länet med sorg och saknad. I pressen gavs talrika uttryck av erkännande åt hans personliga egenskaper och åt hans sätt att sköta sitt ämbete. En av tidningarna i residensstaden påpekade att hos landshövding Hagen "förefanns idealitet i hög grad och vid förverkligandet av sina idéer lät han det goda hjärtat spela en framträdande roll". En annan representant för den lokala pressen skrev att han var "fin och försynt till sin natur, med gedigna kulturella intressen, stora kunskaper och frisinnad uppfattning" - en man som både i en trängre umgänges­krets och i sin offentliga verksamhet förvärvat aktning och sympatier. En tredje Gävletidning framhöll att Hagen i sällsynt grad tillvunnit sig länsbornas aktning och tillgivenhet. Bland de många som kommit i beröring med honom fanns det, förklarade tidningen, säkert ingen som icke uppskattade hans välvilja, hans urbanitet, hans demokratiska läggning och hans varma åstundan att hjälpa och råda.

När länets landsting - ett par dagar efter dödsfallet - sammanträdde, ägnade dess ordförande, Ernst Lindley i Söderhamn, några varma och erkännsamma ord åt minnet av den bortgångne hövdingen. Denne hade, sade talaren, så långt hans krafter räckte sökt tränga in i de viktiga frågor som landstinget haft att behandla. Vilja att göra sitt bästa hade icke fattats landshövding Hagen. Men ohälsa hade - särskilt det sista året - hindrat honom från att uträtta så mycket som han ville. "Om vi till detta lägga bilden av en man, som från enkla förhållanden genom sin begåvning arbetat sig upp till den ställning han nu beklädde, av en man fri från byråkrati och utrustad med ett gott hjärta, så kunna vi minnas Robert Hagen så som han var", slutade talaren.

Landshövding Hagen jordfästes i Stora kyrkan, Gävle, av sin vän från studieåren, ärkebiskop Nathan Söderblom. Hans grav är på Uppsala kyrkogård, där innebyggare i länet rest vården.

  Nathan Söderblom

Porträttet är målat av Carl Wilhelmson.