1928 installerades centralvärme. Gården blockerades av berg av värmeelement, rörmokarna bultade i sina småässjor, vedgubbarna försvann. Jag brukade parkera min sparkcykel i ett hörn på gården vid det runda tornet, och ibland, när jag nu väntar på min tur i Sparbankens fina lokal, tycker jag att min sparkcykel spökar kvar just i det hörn där jag sitter...

Det fanns många företag i kvarteret, apotek, bokhandel, tobakshandel, sportaffär, mejeri där gymnasisterna köpte franska med smör på rasterna - man fick klara sig själv utan kommunal mat på den tiden - vidare skomakeri, sömmerska, speceriaffär, snart sagt allt utom slakteri. Man kan kanske säga, att kvarteret var ett slags ut- och inpåvänt varuhus, med motsvarande utbud. Det fungerade jättebra!

Här fanns gott om barn. Jag minns, bland många andra, skolgrabbarna Esbjörn Andersson och Carl-Olof Rosenius, den senare sedermera FN-chef i Gaza. Vaktmästare Nordströms grabbar Evert och Bengt, båda med tiden lokförare, bodde i läroverkshuset och hade alltid nånting på gång. Vi hade mycket att göra och gjorde det själva, lekte ta eller kurragömma, byggde hus av lådor och lösa bräder, red på bondkamparna, sköt med ståltrådspistoler och tände på papper med brännglas. Vi ryckte flickskoleflickorna i flätorna, medan Hälsingarnas (Hälsinge regementes) orkester under Ivar Widner konserterade i Esplanaden, och följde gymnasisternas idrottande och florettfäktningar under major Swedlunds rytande kommandon från gymnastikhusets balkong. Den hade han själv bekostat, när stan vägrade betala.

Ibland kom en gosse med en hund. En gång stannade tyskläraren Camitz och frågade vad hunden hette. Gossen ställde sig i givakt och skrek:

- Der Hund, magistern!

Kort sagt, vi klarade våra tidsplaneringar själva, tog egna initiativ, levde mitt i de vuxnas verksamhet och trivdes ganska bra. Utan barnomsorgsnämnder, kuratorer, dagisfröknar, fritisvakter och hela baletten. Hur kunde vi?