För att binda tegeldrängarna vid arbetsplatsen, upprättades senare en krog åt dem vid bruket, och där var det ett muntert liv. "Arbetarna, som äro sexton, Åkare och Bönder, som dels brukas till Lerkörslor en stor del av Wintern, dels sälja till Brukets förnödenhet en ansenlig myckenhet. Ved, hafwa alla der tillika med sitt hwiloställe, förtära der sina matsäckar och således behöfva dricka och bränvin." Tyvärr trivdes drängarna ännu bättre på mätaren Åsbrinks krog vid västra tullhuset och där ställde de till med slagsmål och utsvävningar.

Tegelbruket levererade under årens lopp material till en mängd byggnader i staden, men i stället minskade lertillgången. År 1770 heter det, att "den lera som ännu kunde fås på västra Löten strax invid Tegelbruket, wore så blandad med småsten, att större delen af det tillvärkade Takteglet däraf fants wrakaktigt", varför ny lertägt uppläts på annat håll.

 Groparna på löten skulle fyllas igen, men långt sedan tegelbruket nedlagts, voro de öppna. De bildade riktiga sjöar, och somliga användes till ruddammar, varav Ruddammsgatan fått sitt namn. Till en enda "hölja, hwaruti hela somrar gifwes stillastående stinkande och osunt watten", användes icke mindre än 5.000 lass jord till fyllning. Dammen var 3 1/2 alnar djup.

Över kvarnen hade såsom nyss nämndes stadsbyggmästare Raphael Pousette uppsikt. För att kunna, fullgöra det så mycket bättre, förvärvade han 1794 tomten n:r 230 i 2:a kv., "den tomt å den Staden tillbytte Probste Åkern, som ligger närmast intil den så kallade Rudammsgatan och inwid Wästra Tullportsgatan". Där hade han mangårdshuset mot Västra Tullportsgatan och stallgårdsbyggnaden mot "den föreslagna nya Tvärgatan". Detta var den efter honom uppkallade Byggmästaregatan.

I strömmen vid Västra kvarnen hade sämskmakarna sina stamphus, och själva bodde de sedan 1600-talet i backen ovan-
för tegelbruket och kvarnen, och där gingo Sämskmakaregränderna: *Lilla Sämskmakaregränd och *Stora Sämskmakarrgränd. Vid århundradets slut företräddes yrket av mäster Mårten Hardtreich, och hans gård var belägen "Wäster til i Staden wijd Ahn med fast tompt wäl insiengd och bebygd".

Nedanför gården var mäster Mårtens verkstad. Dit kom en gång gesällen Vilhelm Botou och ville göra ett sämskarbete, men han avvisades av mäster Mårten. Magistraten förehöll honom, att de kunde "förenas om Stamphuset eller och dess ut-hwidgande", men mäster Mårten svaradt. att Botou var en fuskare i yrket, en bönhås. Slutligen blev mäster Mårten tvungen att ge med sig, "när honom demonstrerades, huruledes Hartreich en lång tid niutit så beqwämiig platz, til Stamphus och annan lägenhet, som staden är tilhörig, och under hans gård belägen, uthan någon afgift".

Den mest framstående av sämskmakarna var Anders Johan Schubert, som, blev borgare 1772. Han tillhörde en sämskma-karesläkt, som inkommit från Tyskland med hans farfader Bernhard Schubert.

För 3,500 daler kopparmynt köpte Schubert en tomt vid Västertull. Marken, var "Låg, Steriel och aldeles odugelig", men Schubert hade en hop dalkarlar att bryta sten och spränga, hundratals lass grov sten kördes bort och man fyllde med hundratals lass matjord. Här framskapades en fruktträdgård med prydlig omhägnad.

Mellan Schuberts och skomakaren Holmgrens gårdar hade det gamla västra, tullhuset stått och Schubert köpte delar av den tomten. På västra löten hade han en intaga, men där led han "det betydeligaste intrång och ohägn" av kakelugnsmakarna, som togo körväg över hans lösa och ostadiga, jord till sin lertägtsvret, "hwarifrån nästan dageligen är en betydelig hämtning och forsling af denna Rudemateria", såsom han skrev. Schubert styrde därför om, att samtliga kakelugnsmakare togo en annan väg, som varit kakelugnsmakaren Silfwerberg förbehållen.

På löten anlade Schubert en iskällare, som omgavs med en prydlig trädplantering till skydd mot solstrålarna. I sin stamp vid Västra kvarnen gjorde han en torkplåtsinrättning, men den blev han förbjuden att använda, då man fruktade, att den kunde ge upphov till en eldsvåda. Synemännen intygade emellertid, att torkplåtsinrättningen var så försiktigt ordnad, "at, efter mänskligt begrep, någon wådlighet ej kunde befaras" och Schubert framhöll, att han nog skulle vara aktsam, då han i huset ständigt hade "skinnwaror för flere 1,000:de dalers wärde".

Schubert, som även var väl förfaren i allmänna värv, dog 1832.

Intill sämskmakarna bodde deras yrkesfränder skomakarna. De första skomakarna hade redan sitt tillhåll i de trakter, där Skomakaregatan nu går fram. Lars Skomakare, som dog 1701, hade sålunda sin gård med olika byggnader "nere vid
ån" och "vid tegelladan". Enligt bouppteckningarna kan denna gata uppvisa en synnerligen vacker tradition, och man erinrar sig den bestickande jämförelse, som F. U. Wrangel (Stockholmiana, V, s. 189), gjort mellan det äldre gatunamnsskicket i våra städer och Orientens bazarer, när man ser framför sig alla dessa skomakare vid sina arbeten. Rent av slående blir detta vid benämningen "skoporten" på den bodbyggnad — stadens första skoaffär — som de 1768 uppsatte vid klockstapeln, således i närheten av sin gata.

Den på sin tid mest bekante och inflytelserike i deras rad torde ha varit Carl Holmgren. Han, vann burskap såsom skomakare 1775, men 1792 avsade han sig det burskapet för att bli läderhandlare. Han ägde gården n:r 108 i 2:a kv. Mangårdsbyggnaden vette mot dåvarande Stora gatan, nuvarande Nygatan, och åt den sidan ville han 1796 flytta sin bodbyggnad.

"Jag giör mig så mycket säkrare hopp om bifall härutinnan, som genom berörde Bodflyttning, den så kallade Skomakare-gränden blifver til fullo utan stadens kostnad, enligt reglering öppnad."

Under riksdagen 1792 bodde kapten Johan Jakob Anckarström i Holmgrens gård. Detta var dock ingalunda det nu rivna s. k. Anckarströmska huset, vilket aldrig kunde ha haft någon beröring med Nygatan. Vid branden 1869 tillhörde husen kring detta mellan Staket- och Ruddammsgatorna det fåtal byggnader, som undgick förödelsen.

En liknande yrkeskoloni bildade hattmakarna. År 1723 funnos tre "Stadsens hattmakare", nämligen Jöns Funck, ålderman, Anders Ström och Petter Berggren. Den förstnämndes verkstad var i 3:e kv., men sedan han dött och verkstaden övertagits av Jonas Åberg och åldermansskapet av Anders Ström, blev den sistnämndes hus samlingspunkten för skrået. Ströms gård var belägen i 2:a kv. vid Kyrkogatan, varifrån * Hattmakaregränden gick ned till ån.

En höstkväll 1737 voro hattmakarna församlade i åldermannens hus, ty gesällen Ramstedt skulle där göra sitt mästerstycke. Sedan de godkänt hans arbete, ville den nye mästaren att de skulle stanna "at effter sedwänia nu få någon wällplägning", vilket även skedde. "Men enär de med hwarannan uthi god ro sammansutit och sig plägat långt in på natten, tills kl. 2 ungefär", råkade Berggren och Ström i luven på varandra, när de övriga ett tag gingo ut i verkstaden. Dessa hörde "glasen uti fenstren klinga" och skyndade in i salen, där de funno de förra i fullt slagsmål. Ström hade blivit så tilltygad av Berggren, att han enligt fältskärsattesten hade 22 rivsår i ansiktet.

Efter den betan drabbades Berggren av olyckor, så att han blev alldeles avsigkommen, Åberg blev hemsökt "med kors och sjukdom", som tidtals gjorde honom från sina sinnen, och Anders Ström dog 1748. Han var gift med Sara Brahm och hade med henne bl. a. sonen Lars, som. även var hattmakare och bodde i den Strömska gården.

När Jean Casper Schier 1744 blivit hattmakare, klagade skrået, att han sålde hattar icke blott hemma utan även i en annan gård, där han uppsatt sin skylt, ehuru det "efter öfligit handtwärks bruk, icke bör wara tillåtit, at på annat ställe, än uti sitt hus hafwa sin skylt och där hålla dess gods till salu".

Då måtte det ha varit många intressanta skyltar vid Hattmakaregränden, ty där bodde enligt tomtböckerna flera mästare: Olof Holmdorf, Carl Fredlund, Hans Rengmark, Anders Schylander, Anders Gustaf Hammarstedt och Peter Lundin.

Hattmakaren Peter Ahlbäck flyttade till 3:e kv., där han ägde tomten n:r 9 i hörnet av Kyrkogatan och Hattmakaregatan.

Alla, dessa nu uppräknade hantverkare hade nytta av strömmen. Till denna grupp kan även räknas en släkt av handskma,-kare, som bodde i 2:a kv. Ett nästan uttryckligt bevis för denna, syn på boplatserna lämnas av gördel- och nålmakaren Johan Ernst Trautman. Han var från Wittenberg, blev borgare 1728 men hade svårt att reda sig här. "Hafwandes uti dessa swåra och medellösa tider jag fattige man icke warit så förmögen, at jag kunnat få mig egit huus öfwer hufwudet", klagade han 1731. Då han blev alldeles utarmad genom de höga, hushyrorna begärde han att av nåd få ett tomtstycke att sätta en byggning på, "warandes platzen eller tomten, som jag har i förslag belägen näst intill och bredewid handskmakaren Kurtz gård wäster om klockstapelen, hwilket tomtställe förmedelst mitt handtwärcks idkande och afsättiande mig beqwämbligast faller".

Han befinnes sedan bo ovanför Gammelbron, där * Nålmakaregränd gick längs strömmen. Det var gården n:r 13 i 2:a kv., belägen på fast grund "med kryddgård midt öfwer åt ån till". I gården var det två rum, men ingen bod, och där satt nålmakaren med sin lärgosse vid arbetet. Verktygen utgjordes av svarvstol, nålstol och slipstol jämte saxar, cirklar och tänger. Mäster Trautman dog 1769.

Han var gift med Elisabeth Estman och hade med henne en son Gabriel, som var sjötullsbesökare. Denne kallade nålfrun
för 'Trållkäring, Satans Käring, Luder, nöt, wrak och gamla Häxa", men därefter måste han göra offentlig avbön till sin moder. Mest bekant i släkten är emellertid hans mormor. "Annars äro många historier af gammalt folk berättade om denna Anna Lars dotter eller så kallade Nålmakaregumman", berättar Sehlberg. "Hon låg till sängs i flera år och kände sig jemt hungrig. Han blev 108 år gammal".

Ett annat, nu för tiden okänt hantverk, har bedrivits vid *Konstdragaregränd. Det var en återvändsgränd (från Drottning-gatan söderut mellan Skeppare- och Slottsgatorna). Trots sökande med ljus och lykta har icke någon konstsvarvare, vilket konstdragare möjligen bör betyda, kunnat uppbringas vid gatan. Den enda upplysningen är från slutet av 1600-talet i kyrkorådsprotokollen (I. s. 241), där det avhandlas om ett bänkrum i kyrkan. "Mr Christoffer kånstdragare will icke eller köpa det, efftersom han owisis är, huru länge han her på ohrten förblifwer".

2:a kv. var sålunda stamtillhålleit för en mängd hantverkare. Detta förhållande har länge sedan upphört, men ännu kan man tala om en kyrklig del av kvarteret, vilken bibehållit traditionerna,

Redan under medeltiden gick Kyrkogatan i sin nuv. riktning till kyrkan, I dess närhet bodde prästerna: 1:ste kaplanen vid Kaplansgatan och 2:e kaplanen vid *Kaplansgränd. Kaplanerna hade en åker till sitt underhåll och den kallades Gropänget, enligt en uppgift därför att den blivit så förstörd, när "finska armén" slog läger där 1719 under en genommarsch. Om kyrkoherdens boställsjord på Stadsträdgårdens område, Proståkern, är förut ett och annat meddelat. Det kan tilläggas, att holmarna i Stadsträdgården hörde dit och hette Prostholmarna,

Själv bodde kyrkoherden i prostgården på samma ställe som nu. Förbi den ned till ån gick *Probstegårdsgatan. Om dess utseende meddelar rådmannen Olof Selggren i en diktamen till protokollet i magistraten 1774:

"I går då jag geck till kyrkan, feck jag se en påbegynd Nybyggnad i Probstegårdsgränden, hwarvid jag ei annat kunde (se), än (att den) i den eliest nog smala wattugränden wid de större publique byggnader, såsom, kyrckan, Probstegården och Scholan, intagit ett godt stycke af berörde gränd, och som staden till winnande af regularité af gatorna, tid. efter annan, måst betala ansenliga summor för små bitar, och denna tillställning af byggnad är snörrätt stridande emot ett dylikt ändamål, alltså anhåller jag, att byggnaden måtte inhiberas, nedtagas igen, och ställas i lika linea som öfre delen af berörda gränd, hälst ifall af olyckeliga händelser, gränden blir så trång, att 2ne kärror ej kunna, komma om hwarannan, hwilket i nödfall är och blir nödvändigt och nu kan till rätta ställas."

"Scholan", som Selggren nämner, var lärdomsskolan, som då låg intill gravkoret öster om kyrkan. Framför skolhuset gick *Scholegränd (även kallad *Kogränd) och hela kvarteret kallades förresten *Scholan.

Om denna tid erinrar namnet Djäknan på kyrkans lillklocka. Den hängde då, innan kyrkan fått torn, vilket skedde 1782, i en stapel på *Klockstapeltorget (= västligaste delen av nuv. Stortorget). Det heter, att lillklockan "till ringning af scholaegåssarna kunde på thet sättet bewekas, at man ifrån den samma låter hänga en sträng och ringningen af them således neder i Stapelen förrättas". Sadelmakaren klagade dock, att "aldrig någon Klåcksträng håller i Scholae klockan, då gåssarna ringa för hårdt".

Stapeln var byggd av resliga bjälkar samt kringslagen med bräder i form av en sexkant och svarttjärad. På en sida fanns en dörr, "til hwilken eij andra borde hafwa nycklar än ringaren och den, som klämtningen förrättar". Bakom dörren gick en trappa upp i stapeln till klockstolarna.

Från Tullportsvägen till Stapeltorget ledde * Stapelgatan, även benämnd *Lilla Lötgatan. Här kommo landsborna, då det var marknad, ty denna hölls främst på detta torg. "Till förekommande af eldskada genom tobaksrökande af bönder, som ther pläga ställa sina hästar och annan oskick af Gåssar, som ther wistas", var stapeln omgärdad med ett brädplank med en liten gångport.

Vid Stapeltorget fanns postkontoret och vid det omtalas * Postgränd. Även *Torggränden namnes.

På andra sidan Kungsgatan förändrades i viss mån stadens nu skildrade småborgerliga karaktär. Dock fanns även i 3:e kv. en hantverksgata med anor, nämligen Kopparslagaregatan, som först måste få ett omnämnande. Redan 1697 erhöll kop­parslagaren Anders Kyhl fastebrev på en gård i dessa trakter. Den lades visserligen i aska, men en ny gård uppfördes i dess ställe 1735. Mäster Kyhl hade tagit sin hustrus brorsdotter till fosterdotter och med henne gifte sig kopparslagaren Anders Lang, vilken, då Kyhl dog, övertog hans gård, som var belägen "öster om Rådhuset". Den låg i grannskapet till kopparslagaresläkten Sjöströms gårdar i hörnet vid Drottninggatan. Där arbetade alla stadens kopparslagare "på en och samma wärkstad eller i Compagnie".

Men huvudsakligen hade kvarteret sin prägel av Handelssocietetens medlemmar. De kunde — såsom bibliotekarien Percy Elfstrand påpekat i en av sina släktmonografier — här bättre än i 2:a kv. övervaka sin rederirörelse, ty deras fartyg seglade upp till Kungsbron. Vid Köpmangatan hade flera av dessa många köpmän sina "contoir". För att ge en föreställning om det yttre av ett köpmanshus meddelas några uppgifter från den syneförrättning, som 1736 hölls över den Berggrenska gården "i hörnet wid Stora Torget och Köpmangatan". Medan staden i övrigt mest var bebyggd med trähus, hade han liksom sina societetsbröder, ett stenhus, beläget vid nyssnämnde gata och torg, av en vånings höjd. I huset funnos två välvda stenbodar. Nere vid ån låg hans andra byggningar med kök, bryggstuva, bagarestuva och nattstuvor samt en 2 våningar hög spannmåls-bod jämte stall och vagnslider.

Även. genom rådhuset hade detta, kvarter sin representativa karaktär. Nedanför det gick *Rådhusgatan, även kallad *Nya Rådhusgatan till skillnad från "Gamla Rådhusgatan, *Rådstufwugatan, som gick fram i 4:e kv. Flera av storborgarna beklädde rådmansämbeten men det är vanskligt att avgöra om någon av dem gett namn åt Rådmansgatan.

Nere vid ån hade som sagt affärsmännen sina sjö- och nederlagsbodar. De voro så hopbyggda, "utan minsta rum dem och watnet emellan", att som det hette 1768, "wid timande eldswåda, särdeles om Somrarne, ingen möjelighet synes at kunna titkomma och regera Sprutan". Det var för att ändra detta farliga förhållande, som Strandgatan inrättades. Bodarna skulle flyttas, så att 10 alnars bredd lämnades till ån, vid vilken en 3 alnar hög gråstensmur skulle uppföras. Pålningsarbetet igångsattes vintern 1778 under ledning av fraktvagnskominissarien Johan Bogren. Då han icke kunde få den dagspenning, han begärde, sade han upp sig.

Magistraten kom då att tänka på bagaren Christian Roberg, som var pålitlig, men råkat i fattigdom. Han efterskickades och förklarade sig nöjd med 16 skilling om dagen, så mycket hellre, "som han just skall warit aldeles rådlös om nödig lifsbergning för sig, hustru och Barn, och på wägen at af fattigdom upgifwas".

Från 4:e kv., med fiskarnas och skepparnas gårdar "öster i sta'n", skildes 3:e kv. genom *Qwartersgränden. Samtidigt med 4:e kv. behandlas Stora Holmen.

Lillån började förr längre upp (vid Frimurarelogen). Den landtunga i 3:e kv., som låg i flödet mellan Storån och östra lillån, kallades av gammalt *Smäcken, förmodligen för att åbrädden var lerig.

 "De handlande" fingo 1731 tillstånd, "at den så kallade Lilla Smäcken wid handelsmannen Totties gård, må till wederbörandes betienande, till en alman, kiörbroo inrättas". Från 1733 finnes ett "Memorial wid nya kiörbroens förfärdigande öfwer gamla Smecken". Ett antal borgare åtogo sig brobyggnaden på egen bekostnad, emedan den lände icke blott till deras "särskilta fördel, utan allmenna gangn och nytta, samt Stadsens prydnad, som härwid anses böör". Fartygen, förde dit sin ballast, pålning igångsattes och sedan talas om "nya Smäcken", varmed måste menas den nya bron til Holmen, *Smäckbron. Den var byggd med valv, så att skötbåtar kunde ros därunder, och den målades sedermera av målaren Georg Häring i gul oljefärg.

Stora Holmen, som bar en grönska av alar, så att den enligt Hanidelssocietetens brev till geografen Tuneld 1743 var "en liuflig holme, Alderholmen kallad", hade donerats till staden av Gustaf II Adolf den 28 maj 1622. Den skulle upplåtas åt borgarna till deras repslagerier och skeppsbyggningar och inga "gårdar eller stallgårdar" fingo byggas på den. Där fanns en "nederlags- och förwaringsplats för Tjära och allehanda annat tunnegods" och där hade "skieppsfolck inrättat kokningsställen för mat, beck och Tjära, så wäl å skeppsbyggnads- och kiölhalningsplatserne, som annorstädes å ålderholmen nära intill publique hus, Fartyg, Spannmålsbodar och brädstaplar". Ytterst på Holmen var *Bråbänken, där borgarna brukade bråa eller tjära sina farkoster, och längre in var *Baggarehagen, där baggaren eller mudderverket emellanåt drogs upp.

Öster i sta'n var *Brädtorget, dit man körde sitt sågade virke, men även på Alderholmen funnos brädupplag och där fann man brädvräkaren. Denna, befattning tillkom på Handelssocietetens begäran 1737, enär de handlande, som det heter, "detta år ifrån wåra Correspondenter i Portugal, Frankrike och England måste förnimma, huru wåra Gefle Bräder, som altid warit de bästa, ifrån, Swerige, nu emot andra Swänska Bräder hållas nästan för de slättaste". Brädvräkaren skulle därför se till, att inga andra bräder utskeppades, än de, som höllo måtten: "2 1/2 tum tjocka, 12 tum breda, 7 alnar långa af god furu".

Över östra ån mellan 4:e kv. och Holmen funnos flera broar. Vid räntmästare Depkens gård gick "denne stadsens östra Bro", vilken 1731 var så bofällig både till ledstänger och annat, "at man i mörkret snart mera icke utan lifsfara kan gå däröfwer, mindre de hopetals små barnen", såsom någon klagade. Den förbättrades då och ombyggdes senare av sten, så att man kunde köra med både kvarnstenslass och dubbla järnlass. Vanligen kallades den *Holmbron.

I magistratens beskrivning 1737 omtalas *Järnbron. över den kördes järnet från Gestrikebruken till järnvågen. Vågbygg­naden på Holmen hade uppförts 1708; förut hade den stått nedanför rådhuset. I förbigående kan nämnas att på 1500-talet fanns en Giefflewoghsgrend i Stockholm (Wrangel a. a. IV, s. 121).

I vågen arbetade bl. a. vågvaktmästare, vågskrivare och järndragare. De sistnämnda hade sitt tillhåll i 4:e kv., där *Järn-

dragaregränd gick. En *Vågmästaregata och en *Vågmästaregränd funnos i l:a kv. (vid nuv. Kungsbron). Starkare hävd för sig har Vågskrivaregatan i 2:a kv., där flera sjötullsbesökare och tullskrivare i västra tullhuset haft sina bopålar. Om anslutning till en tradition vittnar t. ex. kontrollören Jakob Fernitz' ansökan 1778 att få uppföra en byggnad på en kryddgårdstomt, tillhörig hans svärmoder, visitörsänkan Bergquist, och belägen vid Västra Tullportsgatan. Byggnaden, som även kom till stånd, skulle uppföras under samma taklag som hennes "samt at bägge, så ifrån gatan som gränden, nyttia samma gängs- och inkiörsportar". Med gränden menas Vågskrivaregatan.

Sjötullskammaren var belägen på Stora Holmen och efter den fingo Sjötullsgränderna namn. Även över Lillån gick en tullbom, utrustad med kedja, tåg och vindspel, men den var en nagel i ögat på borgarna och kom dem t. o. m. att försöka sig på med mordbrand: vid östra, vakthuset. Då tullvakten kom ut och gav sig i lag med elden, i majnatten, fick han endast hjälp av landssekreterarens, pojke, "de andre af inbyggarna och Brandwachten, som ditkommo, agerade åskådare, och med leende Mun bortgående wiste sitt behag til det skiedt war, ja förböd ock Tornwächtaren gifwa ytterligare tecken med klockan".

I 4:e kv. var "den, gambla tullporten öster i staden, hwarigenom så wäl den östra dehlen af Stadzens Inwånare, och Borgerskap pläga drifwa sin Boskap morgon och affton till Bete att walla, som elliest der igenom hemföra sitt foder och höö, som hafwa; sine Wretar på, denne tracten wid löten och näringen". Den kallades även *Koporten och var försedd med ett stort hänglås.

Efter den sidlända Näringen och Löten med sina kryddgårdar hade här Näringsgatan och *Näringsgränd, *Lötgatan och

*Kryddgårdsgatan sina namn. Genom 4:e kv. gick *östra Långgatan och där fanns även, enligt magistratens brev 1737, *Badstugugatan, ehuru magistraten redan 1721 utfärdat förbud "mot sådana Badstufwors hafwande in uti sielfwa Staden". Man fruktade för eldfaran från dessa torkhus.

Öster i sta'n bodde fiskarna och de vittbefarna skepparna. De hade sina gårdar vid *Fiskaregränd (jfr. nuv. Fiskaregatan) och * Skepparegränderna. Även i 2:a kv. fanns en Skepparegata.

Under det stora nordiska kriget voro en mängd ryska krigsfångar inhysta i "stora stenhuset" nere på öster. De bildade ett eget samhälle och hade egen präst, "rysskaplanen" kallad, de fingo ha en man att köpa råg och torka och mala mjöl, "hwaraf dhe effter deras eget Maner kunna baka Brödh", och de fingo såsom skomakare arbeta "på sitt wis och Ryssmanerer".

På rysshusets tomt uppfördes sedan 1731 en välgörenhetsinrättning, Hospitalet, och därinvid gick Hospitalsgatan. Under riksdagen 1792 användes dess Sofia Magdalenakyrka till riddarhus, och gatan kallades en tid *Riddarhusgatan.

Huruvida någon fältskär hade tjänst i hospitalet och därigenom bodde i närheten vid *Fältskärsgränd (jfr. nuv. Fält­skärsgatan), är obekant.

Benämningen Islandet på trakten söder om ån är mycket gammal. I magistratens brev 1737 omtalas Islandsgatan och där namnes även *Vretgatan, som gick söderut till byn *Vreten, som på 1600-talet donerades till Gefle.

En *Islandsgränd fanns även under 1700-talet.

I sänkan vid Islandsplan finnas ännu en rad sjöbodar och dessa äro minnen sedan *Islandsån gick härförbi. Den började mittför Smäcken (således vid Centralbron) och gjorde i den antydda riktningen en båge ut till fjärden. Området mellan Islandsån och Storån var *Islandsholmen och ännu finns Holmgatan vid Islandsplan. I närheten är *Brogränd. Till denna gick *Islandsbron. Om dess tillkomst ha den tidens Islandsbor själva givit en skildring:

       "Såsom wi åtskillige, boende Bårgare, på Islandet, så wähl som och, en dhel af de handlande, hafwa wåra Siöbodar, sampt Fartyg, wid Islandz Hållmen och Stora åhn, liggande, ey hwarken höst eller wåhr, för forsande, vräkande samt brytande, kan utan största möda dit ankomma öfwer den lilla åhn in uppå hållmen, Utan oss till största skada med wåra Båtars öfwerfarande" — alltså gjorde de 1725 framställning om att på egen bekostnad få bygga "en liten Broo, så att alla, som sina nödiga wägar der öfwer hafwa, kan sig af den betiäna, sampt under den samma med lastade och olastade Båtar, fara". Bron uppfördes och då den 1767 behövde repareras, skedde det genom dagsverken av borgarna på Islandet.

En annan viktig händelse var det 1756, då en kanal grävdes tvärs över ön, den s. k. *Sockerbrukskanalen. Vid den låg en bod, tillhörig Stenebergs sockerbruk, som denna tid var i gång. Där kanalen och den inre ån möttes, hade några fiskare sina badstuvor och 1784 företogos ytterligare grävningar i båda vattulederna, "så at de med Båtar till och ifrån Badstufworne kunna med beqwämlighet komma". Andra hade sina torkhus på "*Badstufwuholmen emot Islands Åhn".

På den, västra delen av Islandsholmen funnos några gårdar, bebodda av fiskare, skeppare och lotsar — en *Lotsgränd är annars vid Söder och den har namn efter lotsen Anders Bäckberg — men 1767 gjorde Handelssocieteten framställning, "at inga flere gårds byggnader nu eller framdeles, måtte tillåtas å Islandsholmen, såsom för Spannemåls- och nederlagsbodar jemte Fartygen som ligga i Storåhn högst farliga". Vid en behandling av brandskyddsfrågan följande år bestämdes däremot, att handelsmännens bodar icke skulle få stå var som helst: "den ännu obebygde så kallade Islands hollmen, å andra sidan om Sockerbruks Canalen, wore thertill tjenlig och beqwäm, särdeles emot sielfwa storåhn, hwarest i linea intill nu warande wattu-horizont wäl hundrade sådane Bodar kunde inrättas, som om ej aldeles dock i det närmaste utgiorde hela behofwet, med den säkerhet, som mensikeligen winnas kunde".

Slutligen är med Islandsholmen förenat minnet av stadens skeppsvarv, till vilka *Skepsvarfsgatan gick. En särskild *Skeps- varfsholme fanns även.

Om de olika varven kan den intresserade läsa i arbetet "Gefle hamn", där stadsbibliotekaren W. Lindeberg skrivit ett fängslande kapitel om hamnens äldre historia. Man instämmer till fullo med författaren, att ingen period i vår stads historia har en större fläkt av poesi än den, då de ståtliga Gefle-fartygen seglade över haven. Man behöver endast nämna den fascinerande raden av de Rettigska skeppen: Peru, Rapid, Australia Britannia, Bengal, Hindoo, Arctic, Pacific, Tropic, Japan, Siarn, China, India, Bengal (N:o 2), Levant, Chili, Alert, Monarch Amazon, Orient och Ceylon, vilka visserligen tillhöra 1800-talet.

På skeppsvarven arbetade timmermännen, vilka annars såsom tomtböckerna utvisa i stort antal slagit sig ned i trakten av Timmermansgatan och *Timmermansgränd på Söder. I dess närhet bodde också en av stadens skogvaktare, Christian Örn. Han ägde en stuva med kammare, bod, fähus, lider och källare i Skogvaktaregränd. Christian Örn dog 1794 och hans son Swen Örn blev sedan skogvaktare.

Till timmermännens tjänst gjorde borgaren Christoffer Mört ansökan 1775 att få hålla krog på Stora varvet. "Och emedan å den sidan om Åhn, ingen krögare förut håller dricka till Salu, hwilket likwäl synes nödigt, i anseende till den myckenhet arbetare, som där dageligen wistas, så tilläts Mört att där få uppbygga en krogstufwa". Det är efter den stugan, som Kroggränd har namn.

"Uti detta kvarteret är en gammal namnkunnig överbyggd källa med pump, som giver ett ymnigt och härligt vatten, af hvilken källa detta kvarter har sitt namn", säger 1700-talsförfattaren J. Sundström i "Kort Begrepp af Gefle Stads Historia". Det var   *Islandskällan, belägen i närheten av *Brunnsgatan på Islandet (icke nuv. Brunnsgatan 1 5:e kv.). Vid källan samlades hushållens vattenhämtare, men de fingo icke alltid smakligt vatten med sig hem, ty somliga voro nog oförsynta att vräka bykesvatten vid källan. Till varning för dem sattes en tavla på brunnen, på vilken vitet stod angivet för sådan skadegörelse. Sedermera tillsattes en särskild vakt och 1794 underskrevs kontrakt mellan magistraten och stadsbetjänten Anders Vesterberg, att han skulle "i alla afseenden widmagthålla den så kallade Islandskällan".

Ovanför källan bodde på 1600-talet borgaren Johan Mårtensson. Hans efterkommande togo sig därav namnet Kiäll och gränden förbi gården kallades Källgränd. Framför Islandsbrunnen vidgade den sig till *Kjelltorget.

I början av 1700-talet bestod gården, som då värderades till 1.600 daler kopparmynt av två byggningar. I den förra var ett kök med slagbord och väggfasta bänkar; brygghus med spis och murpanna hörde även hit. I den senare var det en sal och därintill en mellankammare med sängen, bäddad med långkuddar, småkuddar och rockbolster av danzigervar, som stoppats med gåsdun, och försedd med blått sparlakan med ullfrans på kappan.

Vattnet från Islandskällan var det bästa, men vattentägt förekom även i åarna eller Ruddamsgränd. "Hans Ryttare köpte 1675 en tompt på södra sidan om ån.

Släkten Ryttare

Tomten tog likväl Gouverneuren Carl Sparre och lät på densamma uppgräfva, Ruddammar och då frågan blef med hvad tillåtelse och köp detta skedt, svarades, att Hans Excellence ville til skrifva och förena sig med rätte ägaren derom". På 1706 års karta betecknas området såsom "Landsh, Carl Sparres Ruddammar", men enligt ett köpekontrakt den 11/4 1707 sålde befallningsmannen P. Hellbom "tompten med fiskedammarne på Islandet, som min k. hustru efter dess hög:de Sal. k. förälldrar Erfteligen är tillfallen" till rådman Petter Strömbeck för 383 y₃ daler kopparmynt och i 1758 års jordebok står det "Petter Strömbecks eller så kallade Ruddams Tompten". Vid den funnos enligt bouppteckningen "2ne Ruddambs Siöbodar".

Ovanför Islandet höjde sig terrängen till en kulle, *Bergbacken, som givit namn åt alla Bergsgränder och Bergsgator på Söder, och högst på dess krön hade "Snus-Maja" sin stuga, I 1780 års magistratsprotoll talas om, huruledes det vore högst farligt, att hon förrättade eldning "på någre af henne, å Gålfwet lagde hällstenar", och hon fick därför en spisel på stadens bekostnad. Men 1784 förbjöds hennes dötter vid 5 daler silfwermynts vite att elda i stugan och året därpå ålades Snus-Maja själv att inställa eldningen i sin usla koja vid vite av Sex par ris. Där hennes stuga har stått är Snus-Majas tomt.

Spinnhusgränd låter det som om det innehölle ett dåligt, rykte, men på stadens spinnhus nere vid ån var det många, hederliga. små borgaredöttrar, som blevo flitiga arbeterskor.

Hemskare syner gömma sig då i namnet *Mästermansgatan, som gick till skarprättarens gård. Den låg åtminstone under senare delen av 1700-talet vid *Galgbacken (vid nuv. Dövstumsskolan). Även nedanför rådhuset företogos exekutioner enligt forna tiders straffmetoder; där fick brottslingen göra en hård ritt på en trähäst. Detta pinoredskap jämte skampålen flyttades sedan till Nytorget och en åskådlig scen därifrån meddelar ett protokoll 1768: en tröjvävare dömdes för stöld och mordbrand till 40 par spö, "sedan han förut stått i halsjärn på torget at skiämmas en tima med ljus i handen". Den mest bekante skarprättaren var "Norske Niklas", vilken måste ge sig i väg för att han icke ville gräva ned en självspilling i jorden.

Den förste glasmästaren i Gefle torde ha varit Johan Persson Glasmästare. Hans gård var belägen "vid Sven Sorres gård vester i staden gent emot Klockstapeln". Hans änka gifte om sig med den för sitt halvgalna leverne beryktade Michael

Hindrichsson Glasmästare, vilken likaledes bodde i den trakten. Samtidigt fanns där en glasmästare Petter Broberg, men efter hans död skrev magistraten 1707 till glasmästareskrået i Stockholm, att ingen glasmästare fanns i Gefle. Skrået sände gesällen Erich Rundberg och denne gifte sig med Brobergs änka samt bodde vid klockstapeln. Han dog 1734 och verkstaden övertogs av änkan, som hade Lars Stalin till gesäll.

"Stalin will befinna, att dhed är nästan swårt för en Enckia här i Staden at hålla en Gesel, i anseende at här är en liten förtienst för en Enkia", skrev änkan 1736 och ville, att Stalin skulle få bli mästare och övertaga rörelsen. Emellertid fanns det en glasmästare till att räkna med nämligen Olof Ek, vilken, liksom sedan sin son, glasmästaren Olof Olofsson Ek, även hade verkstad vid *Glasmästaregränden i 2:a kv.

"Bekant är, at 2: ne glasmästare har fordna tider warit här i Gefle", skrev han, "men de samma icke kunnat sig föda, så att den ena för sin fattigdom måste taga Soldatpenningar warandes och nu landet här omkring uppfylt med Bönhäsar och fuskare, mera nu än förra tider."

Stalin blev i alla fall mästare och han flyttade till l:a kv., där han och vallonsläkten Sporrong sedermera ägde verkstad vid' Glasmästaregränd.

På löten vid Västra tegelbruket hämtade såsom förut nämnts krukomakarna och kakelugnsmakarna sitt ler. Flera krukmakaresläkter, såsom Gawelholm och Schirman, bodde vid Gammelbron, där de hade sina gårdar med brännugn och salubodar, men sedan synes lertagningen delvis ha överflyttats och med den boplatserna till Krukmakaregränd i l:a kv., där enligt tomtböckerna några kakelugnsmakare och krukomakare bott.

Intill denna gränd gick *Krongjutaregatan. Vid denna bodde lubeckaren Arent Springer, vilken blev borgare 1726. Sitt yrke — att gjuta ljuskronor av mässing — såg han mörkt på "i Mangel af Materialers kiöpande till Mitt handtwärcks Brukande här i Staden". Med sin hustru, Anna Maja Camin, hade han en dotter, som han fyndigt nog kallade Lucia. Hon blev gift med klockgjutaren Erich Hillström, som lärt sitt handtverk "uti främmande länder såsom Engeland, Holland och Hamburg".

Anders Söderqvist. 

"För den skullo och emedan detta skulle aldeles lända till min förtryckese och förfång", skrev Åkerquist, "at just på samma gata,  hwarest ingången är till min gård, beställa en Bagare Bod, hälst och emedan jag på den trakten dessförutan är nog omgifwen med sådana försäljningzställen, har jag alt derföre funnit mig föranlåten häremot alldeles Protestera." Evert svarade, att man kunde finna "så här i staden som i Stockholm, Upsala, med flera ställen at flera Handels- och bagare bodar finnas på en och samma gata, ja gentemot warandra", utan att detta strede mot förordningarna. "Men at Mäster Åkerquists korg käringar icke allenast setat gent emot wåra bodar, utan ock på sjelfwa bodtrappan, är bewisligit, men därigenom tror Åkerquist ingen förargellske eller hinder i afsättningen." Slutet blev att Everdt fick sin bod "att hafva bröd uti".

På Söder ha gränderna i många fall bibehållit sitt utseende från flydda tider. Krokgränderna äro levande bevis härpå. På Islandet fanns förr *Smala Gränden, som måtte ha varit åtskilligt trång för att så behöva utmärkas framför de övriga trånga gatorna.

Över de låga husen vid. de små gränderna såsom man känner 1700-talets Gefle från kopparsticket i "Suecia antiqua" höjde sig slottet med sina 11 tornspiror. Stundom talade man om ett slottskvarter och dit skulle då räknas *Slottsgränd och *Cancelliegränd (de gamla benämningarna på Slotts- och Kansligatorna) samt, vid slottsträdgården, Trädgårdsgatan. Denna stod i förbindelse med Tullgränd vid Gammelbro tullstuva och där kan man vandra ut ur staden.