Gå till Gävledragets Startsida      Senast uppdaterad: 

KEDICKEDU - Samhällsskildring om 1930-40-talet i Gävle och dess omgivning,  

DEL 11.

                      av Dick Ruben Van Dermé

Detta är en webbversion av Dick Ruben Van Derme´s originalbok KEDICKEDU.

En del bilder liksom alla länkar är framtagna och inlagda av Webbmaster.

                  HJÄLPA TILL OCH GÖRA NÅNTING NYTTIGT        

Lycka - det var att få göra något eget. Göra någonting som man själv fick hitta på och själv bestämma över. De vuxna kallade sånt för lek. Mot den här sortens lycka stod många hinder och avbrott, inte helt irritationsfria. De flesta kom från Mamma och Pappa. Jag blev tidigt inpräntad att jag skulle ”hjälpa till – göra nånting nyttigt”. Dock med viss permission  på söndagar. Det som var hjälpa till förstärktes vartefter med uppmaningen att ”försöka tjäna lite egna pengar”.

 Det kom att bli många ”hjälpa till”. I Hemlingby sattes jag att råskala potatis och att springa efter avfallsbilarna från industrierna i stan för att plocka hem porslin och tyger. Nyttigheten att lära mig såga och hugga ved kom också till under Hemlingbytiden. Under Brynästiden fick jag gå ärenden till handelsbodar och andra affärer och att åka hem till Pappas kunder med kläder. Och att börja skrala ihop egna inkomster, det gjorde jag genom att sälja tidningar. Hos skrothandlarna kammade jag hem en del hårdvaluta, till och med prasslande sådan, när jag var som mest framgångsrik. Det fanns nämligen på den här tiden femkronorssedlar. Jag levererade allt tänkbart, från järnskrot till tombuteljer. Det förstnämnda inte alltid upphittat.

Hjälpatillsakerna skulle med tiden bli ett lite mera ordnat och lönsamt extraknäck. Det var främst på Brynästiden inför helger och under skolferier, när jag höll mig hemma i stan och inte åkte till Mormor i Ramhäll. Ambitionerna kröntes av att jag fick ett stående och mera långvarigt distributionssjobb, som på vardagarna skulle göras efter skolans slut. Så här såg det ut.

Ohlssons Blomsterhandel

Mitt första arbete, som blev avlönat som ett riktigt arbete, var som tolvårig blomutkörare under jullovet 1938. Tant Arnmarks hemmavarande son, 25-årige Sven, var handelsbiträde och dekoratör hos Ohlsons Blomsterhandel på Nygatan 15 i hörnet av Norra Skeppargatan. Sven var känd som en mycket duktig dekoratör. Han skickades ibland till Stockholm för att dekorera i slottet. Sa tant Arnmark till Mamma.  Sven ordnade ett jobb åt mig i blomsteraffären.

Under dagarna före jul fick jag åka ut med blommor till olika adresser. Gamla föräldrar och andra blev ihågkomna av sina barn och andra kära. Det var ishalka på gatorna. Jag fick en papplåda med krukplanterade blommor i. Jag spände fast lådan på pakethållaren, bara med fjädern och for spänt och darrigt iväg. De flesta gatorna kände jag till. Jag fick sladd och kanade i halkan. Lådan damp i gatan. Jag hörde att en och annan kruka fick sig en knäck. Men jag lämnade fram de väntade eller oväntade blomkrukorna, vars tillstånd mottagaren efter en stund skulle bli varse. Men då var jag puts väck. Ibland fick jag en tioöring i dricks. Men när jag för femte gången kanade omkull med cykeln och lådan slog i gatan med ett olycksbådande krasljud, då cyklade jag tillbaka till affären. "Men så här kan han ju inte åka omkring. Lådan måste ju bindas fast", sa herr Ohlson  bekymrat till dom som hörde på. Sven kanske. Och så blev det.

Det som jag tyckte var det mest anmärkningsvärda med denna episod var att jag inte blev åthutad. Det hade jag väntat mig, från de erfarenheter jag hade från alla tidigare misslyckanden som jag ställt till med, vare sig de inträffat inom eller utanför familjen. Det var en positiv erfarenhet av företagarens ansvar. Att man kunde få misslyckas. Undantagsvis åtminstone.

Hos Ohlsons kände jag mig över en natt ha stigit högt i graderna från  buteljinsamlingsnivån. Personalen var bortåt tio personer, en del tillfälligt hopletade liksom jag. De flesta hade en knälång och svart expeditionsrock på sig. Stämningen var julpräglat ruschig, glad och upprymd. Nere i källaren fanns ett rum, där det utspisades mat. En snäll tant, kanske en av blomsterhandlarens anhöriga, styrde och ställde med pytt i panna, smörgåsar och annat. Hit kom de hungriga medarbetarna, en efter en och satte sig vid det stora bordet och fick i sig livsuppehållande krubb. Här erbjöds jag för första gången i mitt rena liv en flaska Lager. Jag vill minnas, att det stod Gustafsbro Ljusa på flaskan. Det var den enda måltidsdrycken på bordet. Det såg faktiskt ut som riktig pilsner. Men Mamma var ju inte här, lyckligtvis. Så jag vågade hälla upp Lagern och försiktigt börja klunka i mig den ljusa och som jag tyckte beska drycken. Som var avsedd för vuxna. Tänk, jag var inräknad bland dom vuxna! Tolv och ett halvt år.

På Julafton drog det ut på tiden i affären. Alla beställda blommor måste ovillkorligen ut till adressaterna. Det satt grånade och ensamma tanter och farbröder i sina rum på Ericssonska och Westergrenska stiftelserna och sjuklingar på Grapes Minne, och dom skulle självklart få sin julblomma. När jag kom hem till Trollet 4 på den mörka kvällen, fick jag klart för mig, att jag var i högsta grad väntad. Familjen hade inte kunnat börja julaftonsfirandet utan mig. Tänk, dom hade inte kunnat börja äta förrän jag var hemma! Jag kände att jag nu var en mycket viktig familjemedlem.  

Som avslutning på cykeljobbet fick jag en lön, långt större än vad jag fått för något knog tidigare. Dessutom fick jag en krukväxt med mig hem som tack för att jag skött mig. Blomman var en knoppande hyacint, som visade sig vilja bli ljusblå. För att den inte skulle blomma ut för fort placerades den på en hylla i farstun, där det var svalt och mörkt. Där stod den och doftade hyacint. (Se kapitlet Brynäs, Sanatoriet.)

Lidholms Herrekipering

Sommaren 1939 fick jag jobb på Lidholms Herrekipering på Drottninggatan efter att ha bockat djupt och presenterat mig som skräddare Svenssons son för den grånade direktör Axel Lidholm. Affären, känd som "Norrlands största herrekipering", var en arbetsplats som ställde krav på städat uppförande och ordnad klädsel. Jag skulle till stor del stå vid kassan och slå in paket och vara till pass för kunderna. Som son till en skräddare, som åtminstone var ytligt känd av direktören, syntes jag svara upp mot de uppställda måtten. Det var en varm sommar, men det var inte att tänka på att jag skulle lägga av den svarta, tjocka och enkelradiga kavajen, som Pappa nyligen sytt mig. Åtminstone inte när jag stod i Lidholms Herrekipering.

Hur det närmare gick till när jag bestämde mig för att för att söka  jobbet hos Lidholms, minns jag inte. Jag behövde något att göra under sommarlovet, något som gav pengar, och det var lätt för tanken att flyga iväg till Lidholms, eftersom jag redan kände till firman. Pappa  lät mig med jämna mellanrum cykla dit på min bockhornscykel för att inhandla en rulle Chadwicks sytråd eller något annat tillbehör. Och kanske Pappa och Mamma närde mina funderingar om jobb hos Lidholms med olika argument. Kanske var det rentav dom, som tänkte ut det först. I alla fall blev jag hjälpreda där under sommaren 1939 mot en lön av 12 kronor i veckan, vilket då var en vanlig springschaslön.

Herrekiperingen var verkligen stor. Huvudingången var i hörnet av Drottninggatan och Hattmakargatan. Här i bottenvåningen såldes skjortor, slipsar, hattar, mössor, hängslen och livremmar. Längre in i lokalen fanns kassatjänsten och varuutlämningen som en liten ö för sig.

Dessutom fanns här avdelningen för herrkonfektion, det vill säga kostymer, rockar och udda byxor.

Längst in i lokalen gick en trappa upp till övervåningen. Vid trappans krön nådde man skrädderiavdelningen.

Intill skrädderiavdelningen fanns tre fönsterförsedda kontorsburar. I en av dom residerade direktör Lidholm. Härifrån sände han kontrollerande blickar ner över herrekiperingen och konfektionsavdelningen.  

I företaget fanns en ordinarie expeditionspojke och yngste man. Han hette Elon och var ett par år äldre än jag. Han kom med Forsbackabussen varje morgon. Elon skulle ha semester, och nu skulle jag ersätta honom. Jag gick till en början om lott med Elon för att han skulle få tillfälle att sätta mig in i jobbet. Elon huserade i ett mindre lagerutrymme intill avdelningen för herrkonfektion. Mitt viktigaste jobb, i vare fall som jag såg det, var att vid stor kundtillströmning stå i kassan bredvid kassörskan för att lämna ut varor, som den försäljande expediten räckte över. Varorna skulle lämnas ut mot kvitto. Det jobbet var i och för sig inte svårt. Man såg ju direkt vilken kund som kom i sällskap med försäljaren, och då behövdes ju inte någon avstämning mot kvittot. Tyckte jag.

Under expeditionsdisken låg påsar och ovikta kartonger, färdiga att vecklas ut. I kartongen skulle man lägga in kavaj och byxor, efter en snygg invikning samt en trägalge. Och i påsarna stoppade man in skjortor, hattar , mössor och andra mindre saker.

Elon från Forsbacka, ja. Han var naiv. Han skulle visa, inte bara att han var snärt på att slå in stora paket i brunt omslagspapper och snöra dom på ett proffsigt sätt, utan också att han var starkare än jag. Jag var i underläge, inte bara som nyanställd. Jag var ju ett par år yngre, och jag var inte någon Starke Arvid med svällande muskler. Men konstigt nog lyckades Elon aldrig tvinga ner mig på golvet. Och så skulle han bryta arm. Men inte heller då lyckades han trycka ner mig. Så barnsligt att hålla på så där, när man skulle arbeta i Norrlands största herrekipering. Men Forsbackasonen slutade med de här barnsligheterna, när han märkte att han inte i allt var min överman.

Det låg på min lott att hålla rent på golven. Varje morgon innan butiken öppnades gick jag i gångarna med en långskaftad och bred sopborste.  Sophögen jag sköt framför mig var inte rena sopor. Högen hade en tillsats av sågspån och olja. Det var för att dammet inte skulle virvla upp och lägga sig på diskarna, hatthyllorna och de fina sidenslipsarna.

Ekiperingsavdelningen förestods av herr Lundahl, som kallades disponent. För att han var gift med en dotter till direktören. Han rörde sig snabbt på inåtgående fötter och med säker uppsyn. På avdelningen arbetade också fru Ståhlhammar, sobert svartklädd och med en bjärt accessoar vid bringan. Hon agerade värdigt bakom diskarna, när hon la fram skjortor med fasta kragar och med lösa kragar samt sidenslipsar och Borsalinohattar. Fru Ståhlhammar hade en son, som gick i läroverket, gick i "ring". Eftersom fru Ståhlhammar, som var ensamstående, hade råd att ha en läraktig son som gick i en så fin skola, måste hon ju tillhöra en mycket kultiverad klass. Men den uppfattningen skulle plötsligt bli nersolkad av en trivial händelse. En dag skickade fru Ståhlhammar mig till tobaksaffären snett över Drottninggatan. För att inhandla Broadway Blend. Bara dé. Två stycken. Med detta produktval försvann den nimbus jag tillskrivit den värdiga expediten. Precis som för den snitsiga fröken Olenius på Brynässkolan. Vars gloria hade rasat för en bananbanaliet. Och så futtigt. Två lösa cigarrettpinnar. Precis som jobbarna på Brynäs.

En lördag med livlig kommers blev det rabalder i kassamanegen, där jag på löpande band lämnade ut paket. En kund i storlek Extra Large väntade på att få ut sin kostym. I kartong med fin trägalge. Men jag stod där i stället med ett par udda byxor i en påse för den stores räkning. Konversationen mellan oss blev inte precis harmonisk. Så den säljande herr Toft slöt till. Det blev en pinsam palaver. Kostymen befanns redan vara utlämnad. Till någon. Jag kan hoppa över resten. Det går liksom inte att beskriva den. Det fordras en speciell ork och författartalang. I synnerhet som herr Toft hade en benägenhet för koleriska utbrott.

Påföljande lördag uppenbarande sig en regnvåt mager man . Han sa sig bo i Mackmyra och hade nu kommit in med Forsbackabussen för att ställa allt till rätta. Han var av modell Extra Small och sa sig ha fått fel paket förra lördan.

Gästrikefolket är genom historiska exempel känt för sin redbarhet. Att komma tillbaka till herrekiperingen efter en vecka, när man hemma på bruket i Mackmyra upptäckt sig ha fått en fladdrande stor kostym i stället för ett par lättviktiga byxor. Det var fint och ärligt. Eller? Vad det något annat som vägledde den minimale?

Luusuaniemi, en hal figur

Från försäljning av knep- och knåpglada  jultidningar och andra, mera vardagliga tidningar som t.ex. Såningsmannen och Stockholmstidningen, var det inte så långt till ett nytt jobb som utkörare av behjärtansvärda telefonpärmar. Distribution som distribution.

Mamma såg en annons i Gefle Dagblad. En snabb, ordentlig och arbetsam skolpojke med egen cykel kunde få ett lätt eftermiddagsjobb. Jag cyklade med egen cykel iväg till drömadressen, i hörnet av Ruddammsgatan och Kaplansgatan, och gick en trappa opp i ett ljusreveterat äldre hus. Där fick jag berätta om mina storartade egenskaper. Arbetsgivaren hette Karl-Gustaf Luusianiemi. Han telefonsålde telefonpärmar, gröna och blå i hårdpressad papp och för det mindre format som den lokala telefonkatalogen var framställd i. I sitt stora rum hade han hjälp av två flickor, som satt vid telefon och raggade kunder, främst företag. En av dom hette Birgit. Henne hade jag träffat på Lidholms, där jag sett henne som telefonist och varjehanda. Jag bedömdes tydligen av Luusuaniemi vara städad och pålitlig för uppgiften, för jag fick börja omedelbart.

Luusuaniemi var en svarthårig, slätkammad och pomadablank herre i 35 - 40-årsåldern, bruna ögon, tämligen lång och normalviktig, det vill säga utan korpulens. Han hade gjort i ordning en laddning pärmar, åtföljda av handskrivna notor med kundnamn och adress och det belopp som jag skulle inkassera. Notorna var kvitterade med hans namn under en stämpel, där det stod De Blindas Tekniska Fabrik (Deba). Det var med detta hjärtenupna varumärke som han med sina två telefonflickor skulle hösta in storkovan.

Varje eftermiddag när skolan var slut trampade jag iväg från Första Tretton på min gråskavda cykel med bockhornsstyre. I ur och skur. Backe upp och gata ner. Cykeln hade ingen växel.

När jag på hösten hade betat av alla företagskunder som Luusuaniemi och flickorna hade letat upp i stans inre delar, utvidgades cykeltrampet till mera ytterbelägna områden, som Strömsbro och Hagaström. Nu hade Luusuaniemi gått över till att bearbeta privatpersoner. Den geografiska utspridningen av marknadsområdet började kännas jobbig. Att svänga iväg så där långt bort. I ur och skur. Arbetslusten började sina, särskilt som det i oktober och november blev allt kallare och slaskigare. Så jag brukade konstatera, för herr Luusuaniemi, att "dom var inte hemma". Mina inkasseringar minskade oroväckande.

Luusuaniemi föredrog nu att välja ut ett annat försäljningsobjekt. Han försåg mig med små wellpapplådor, innehållande ett och annat hushållstekniskt som var tillverkat i De Blindas Tekniska Fabrik. Denna fabrik med sitt vädjande namn såg jag aldrig till eller ens visste var den låg. Men att den låg långt borta, det förstod jag. Säkert låg den i Stockholm. Det var långt dit, 18 mil. Den renlighetsdoftande lådan bestod av små händiga saker, ”som inget tidsenligt hemhushåll kunde vara utan”. Det var en tvål eller två, ett paket såpa, en flaska fläckurtagningsmedel, en panelborste, en rotviska, en putsduk och liknande mirakelprodukter, alla ”helt nödvändiga för den moderna husmodern”. Även företag, stora som små, erbjöds de undergörande husmorsprodukterna. Dom kanske köpte för den goda sakens skull.

De moderna husmödrarna och de socialt ansvarstagande företagen i stan kunde dock i längden inte räcka till för Luusuaniemis ambitioner. Men Luusuaniemi var inte fantasilös. Nu skulle hemmen få smaka på något annat absolut behövligt. Det var ett nytt elixir, ett hälsobringande vin i luxuös champagneförpackning. Men nu var det inte längre fråga om De Blindas Tekniska Fabrik. Försäljningstekniken för de vackra flaskorna var till en början höljd i dunkel för mig. Jag skulle cykla bort till den och den tanten eller farbrorn med vinflaskan med dess förföriska guldetikett. Jag skulle överlämna en påse, som innehöll såväl vinflaskan som en förklarande skrivelse. Vad som stod i skrivelsen blev jag inte upplyst om. Jag blev bara tillsagd att jag skulle lämna över påsen med den välgörande drycken. Mottagarna, däribland många äldre damer, såg oftast helt överraskade ut, när jag ringde på. "Ska jag få det här?" Jo visst, sken jag upp, "jag skulle bara lämna dé här". - "Nej då, dé kostar ingenting."

Jag hade blivit ett oskuldsfullt sändebud på ett pestbesmittat område, som jag sen kortaste barnsben var tillhållen att inte ens få snegla åt. Men i Luusaniemis försäljningsskapande grepp insåg jag inte, att jag hade fastnat i den hemska farsoten. Mamma skulle bara veta.

Vid det här laget hade Luusaniemi lämnat det något putsflagade huset på Kaplansgatan och även sina två flitiga telefonflickor. Jag saknade den snälla Birgit, som ofta var den som i chefens frånvaro fick lämna ut dagens iordningställda paket till mig. Luusuaniemi höll nu ensam till vid Kyrkogatan 31, i hörnet av Hattmakargatan. Det var i en mindre  bostadslägenhet på bottenvåningen i ett moderniserat och välhållet hus. Han gav mig sina uppdrag i vardagsrummet, där det fanns en rundad vägg med en gulbeige strukturtapet, som saknade mönster. Den rundade väggen imponerade djupt på min slumrande arkitektbegåvning. En sån fin vägg hade jag aldrig skådat förut.

Min nya agentroll kunde jag till slut inte låta bli att berätta för Mamma om. Hon såg bestört ut och flämtade fram med sin Ramhällsanstrukna nykterhetsröst: "Dé där får du aapsoluut inte befatta dej mé. Säj dé till honom. Mé desamma. På en gång!" Det var inte så lätt att framföra Mammas rena budskap på en gång till min kreativa arbetsgivare. Men dramat gick mot sin upplösning i alla fall. Den här gången var det inte så, att "dom var inte hemma". Det var i stället ett annat kundagerande som skulle komma att göra slut på den okonventionella kommersen.

Ordningen för mina leveranser var så här. När jag lämnat flaskpåsen vid dörren, var det meningen att jag skulle vända tillbaka dan efter för att höra hur mottagaren skulle ha det med det med det generösa erbjudandet. Ville tanten eller farbrorn behålla flaskan och betala för den fina drycken och servicen? Men i regel ville tanten eller farbrorn inte det. Måttet blev rågat en dag, när jag kom tillbaka till Luusaniemi med besked, att en prismedveten och dryckkräsen tant hade bestämt sig för att inte gilla flaskan och därför inte ville nappa på det förmånliga erbjudandet. Men hon hade tackat allra ödmjukast ändå för flaskan. Som hon hade druckit opp! Sa hon.

Luusaniemi stönade. "Har hon druckit upp flaskan?" Visst, sa jag. Hon har stjälpt i sig hela flaskan. Botten opp.

När jag på sena eftermiddagarna brukade återvända till Luusuaniemis flaskbemängda bostad, brukade där finnas en sällskapande och kompakt tystlåten herre med allvarlig min. Jag kände igen honom från tavelaffären på Nygatan, intill Centralkaféet. Jag hade då och då sett hans bängliga gestalt med långa kliv snedda över spårvagnsspåren på den alléprydda gatan, förmodligen på väg till kompisen på Kyrkogatan, barhuvad och klädd i en nästan fotsida svart överrock av ulstertyp. När jag ibland passerade konstbutikens stora fönster kunde jag se, hur den långe stod där inne ensam och majestätisk bland stora guldinramade tavlor i den alltid kundbefriade butiken. De båda herrarna hade ett påfallande gemensamt, åtminstone till det yttre. Med sina mörksvarta och utslätade slickfrisyrer, bleka och magra kinder såg de ut som dandyer ur Nils von Dardels tavlor. De passade inte in i den kraftfulla hamnstadens massiva ram.

En dag var den tystlåtne kompisen och konstförsäljaren ensam i Luusuaniemis bostad, när jag efter avslutad och försäljningsfattig kommers kom tillbaka. Han upplät sin ställföreträdande röst och sa, att herr Luusuaniemi, som var tillfälligt utgången, var besviken över att jag inte arbetade så flitigt längre. Så mitt uppdrag skulle därför nu vara till ända. Och någon ersättning kunde jag då inte räkna med. Jag kände mig inte överraskad av uppsägningen utan mottog beskedet med karlavulen fattning. Men ersättning, det skulle jag i alla fall ha. För alla de slitsamma dagar jag hade arbetat. Det var inte mitt fel att kunderna inte var trakterade av de frikostiga erbjudandena. Jag uppammade min bästa fordringsuppsyn och sa, att jag skulle komma igen om en stund och hämta vad jag hade rätt till. Faktiskt var jag riktigt kaxig. När stunden var utgången, steg jag in igen. Konstkännaren sa, att herr Luusuaniemi hade varit hemma men hade måst gå ut på stan igen. Jag såg i andanom hur Luusuaniemi, som naturligtvis stod i det stängda rummet intill och hade öronen fällda mot skjutdörren. Konstkännaren menade i alla fall att herr Luusuaniemi, trots mina överdrivna anspråk, hade gått med på att lämna pengar åt mig. För att snabbt få saken ur världen.

Med denna sorti var det slut på epoken Luusuaniemi. Tiden var nog mogen för uppbrott för oss båda. Jag hade under det här skedet, som varat ett drygt halvår, lärt mig ett och annat nyttigt som kunde föras på den personliga erfarenhetens och utvecklingens konto. Som bonus hade jag här som i alla andra springschasjobb fått lära mig mycket om gatorna och bebyggelsen i stan. Och att få småprata med tänkbara kunder och riktiga kunder. Inte att förakta.    (forts, i Del 12, sista delen).

Se även  Del 1.        Tärnaby, Österfärnebo

              Del 2.        Hemlingby - Åbergs

              Del 3.        Hemlingby - Källströms

              Del 4.        Hemlingby - Öhrströms

              Del 5-a.     Brynäs - första delen 

 (Dicks bok är en samhällsskildring från 1930- och 40-talet och vi "infödda" kan definitivt känna igen oss. En fantastiskt detaljerad verklighetsskildring av Gävles miljö i form av  gator, byggnader, nöjen med mycket mera - vi får en riktig nostalgi-kick. Vi infödda Gävlebor har definitivt stor behållning av att läsa åtminstone denna och resterande delar). Läs det!!!

              Del 5-b.    Brynäs - andra delen

              Del 6       Hantverkargatan

              Del 7-a    N Kopparslagargatan - första delen

              Del 7-b     N Kopparslagargatan - andra delen

              Del 8        Juletid

              Del 9        Bo Linde - Stig Vapendragare

              Del 10      Ramhäll

              Del 11      Hjälpa till och göra nånting nyttigt!

              Del 12      Axel Skräddares verktyg och prylar, Termer och Begrepp

SLUT!

----------------------------------------------------------

Materialet är sammanställt av Lisse-Lotte Danielson.

Gå till  Startsida