En bok om Gävle av Georg Englund och Nils-Göran Hökby.

Det är det som är meningen. Vi är inte forskare eller etnografiska experter, inte ens "infödingar" med djupa minnesbrunnar att ösa ur. Under en intensiv sommarmånad har vi sökt lära känna vår hemstad närmare, och när vi nu redovisar våra "strövtåg i hembygden" sker det i ett anspråkslöst kalejdoskop. en nyckfull blandning av mångskiftande minnesbitar, gamla och nya, små och stora. Vi kan bara hoppas att dessa glimtar av en vacker och levande stad kan ge läsaren något av samma stimulans och lust till fördjupad kunskap som arbetet med boken berett oss.

OBS. När ni klickar på en länk och kommer in i Gefle Dagblads arkiv måste ni klicka

TVÅ ggr på tillbakapilen i översta vänstra hörnet för att återgå till denna skrivelse.

För länkar som leder till andra filer än Gefle Dagblads arkiv krävs endast EN klick

Created by Readiris, Copyright IRIS 2005
Created by Readiris, Copyright IRIS 2005

stadsträdgårdens fortsättning och avslutning åt väster. Här lämnar vi dig vid någon av de pittoreska kafépaviljongerna att njuta av kaffct och musiken.

I Bois de Boulogne, den stora förebilden vid Seines strand, finns en för Marie Antoinettes räkning byggd slottspaviljong, över vars entre det står: Parva sed apta, liten men bekväm. Det är ett förnöjsamt motto, som passar lika bra i världsstaden Paris som i utvärdshusets trädgård i Lilla Paris.

Kanske kan det också vara något att tänka på för den nya Gävleandans män. Det stora är nog bra på många sätt för en växande stad. Men glädjen och trivseln, de finns i det lilla men bekväma.

Created by Readiris, Copyright IRIS 2005
Created by Readiris, Copyright IRIS 2005

Vårt strövtåg slutar i Stadsträdgården. Det är det enda meningsfulla i vårt planlösa irrande staden runt. Här kan du, käre läsare/älskade läsarinna, med gott samvete smita från dina tröttande guider. Deras tjatiga chauvinism:

- Detta, mitt herrskap, är en av landets största och vackraste stadsparker -

kan du gott byta mot en promenad i lindarnas och kastanjernas skugga eller en stunds vila vid en prunkande blomstergrupp. Och deras eviga historiska återblickar

Ni står nu på den gamla Proståkern. Här låg förr ett tegelbruk, och de vattenfyllda lertagen blev ruddammar, därav namnet på den gata som ...

- ja, de kan gärna överröstas av åns brus och ändernas snatter. Stadsträdgårdens skönhet är tidlös, kan inte upplevas i årtal och namn.

Men - ett ögonblick! Får vi komma med ännu ett uppslag, bokens sista. Låt oss gå vidare till ...

Created by Readiris, Copyright IRIS 2005
Created by Readiris, Copyright IRIS 2005

- Sitt herr kornett! hon säger och hovet skåda får

en syn förutan like:

Han sitter och hon står!

Genom Snoilskys dikt om Stenbocks kurir är den här granna barockstolen en gammal bekant för hela svenska folket. På den här läderklädda sitsen satt alltså Stenbocks kurir, medan Hon - änkedrottningen - stod. Stolen har från wrangelska palatset flyttats till Gävle slott, där den har ett särskilt affektionsvärde för slottsfrun. Stenbocks kurir hette Hammarberg efter sin hemort, Hammarby i Gästrikland. Och det råkar vara också landshövdingskans födelseort.

Slottet ar Gävles äldsta bevarade byggnad. Det grundades av Johan III och har traditioner som i mäktighet väl svarar mot de fem meter tjocka källarmurarnas. De nuvarande årliga landstingsmiddagarna i riddarsalen utmärks knappast av samma slösande festivitas som Gustav III:s taffel här en gång, men de liknar å andra sidan inte heller det magra kosthållet på slottet under drottning Kristina d. ä., hon som mätte av pigornas sytråd och förbjöd hovet att bena strömmingen - dessa traditioner förvaltas väl nu närmast av Hushållningssällskapet i bottenvåningen ...

John Lingman började sin karriär som järnvägsarbetarnas ombudsman. Han är nu alla gävleborgares ombudsman. Även ett slott med historiska minnen och representativa anor kan ha plats för en trivsam modern bostad. Johans borg är i dag Johns lägenhet, 20 rum och kök. Och där har kurirens stol sin självklara hedersplats såsom ett första historiskt minne av hovetikettens sammanbrott och den sittande demokratins genombrott i vårt land.

Gävlebons traditioner som båtbyggare är gamla nog. De sträcker sig ända tillbaka till år 100 e. Kr. Då tillkom den sju meter långa farkost med bord, spant och stävar som numer går under namnet Björkebåten. Den påträffades vid en kanalgrävning i Hille 1947, och både typjämförelser och pollenanalys gav samma resultat: landets äldsta rejäla båtbygge.

Gävlehjorten på 1540-talet, även kallad Buffeln, en tremastad galär med aktre seglet latinriggat, är den första kända enheten i den långa rad segelfartyg som under årens lopp lämnat gävlevarvens stapelbäddar. Under segelsjöfartens storhetstid för hundra år sedan var stadens skeppsbyggare de ledande i Norden, och den av Lars Augustin Bång introducerade lastdryga och snabbseglande clipper-typen toppade världshavens rekordlistor.

Numer är den stora lastbarheten inte alltid en fartygsdygd. Gävle varv - som grundades 1873, just i skarven mellan Bång-båtarnas och ångbåtarnas tidevarv - har med sina s. k. paragrafbåtar, som hålles just under 500 bruttoregisterton, bevisat värdet i en begränsad storhet.

Det bastanta skrovet på bilden härintill är en av de många enheter som byggts för den ryska handelsflottan på senare år, en modern högsjöbogserare.

Det är ett bevingat ord från sekelskiftets Gävle som visar vilken aktning man hyste för den driftige storgrosshandlarens förmåga att handskas med pengar. Det är troligt att Engeltofta, det kronbergska sommarpalatset på Norrlandet, härvidlag tillhörde de mest imponerande manifestationerna. Än i dag gör stadsarkitekt Hedins italienska chateau-stil ett storslaget intryck: den nyrika vräkigheten har rundats av med ett försonande drag av sekelslutsromantik. Vem som helst kan ertappa sig med dagdrömmar om forna fester kring punschbålen uppe i tornsalen under den fantastiska flöjeln.

Senare var Engeltofta en tid sommarrestaurang, och numer har Kronbergs sviter och biljardrum styckats och blivit gästrum för semestrande SKF-arbetare från Hofors. En utveckling som säger en del om vårt samhälles förändring hän mot nya tider, när det blivit säkrare att bygga på kullager än på rullande pengar

Öst är Öst, och Väst är Väst. Järnvägen har delat Gävle i två halvor mer märkbart än Gavleån har delatstaden i Norr och Söder. Tänk dig att alla åns sju broar skulle vara svängbroar, som var tionde minut skulle vevas upp för att släppa fram båtar - då har du fått en god bild av vad som dagligen och stundligen sker vid järnvägslinjen mellan öst och västzonerna.

Det här ar tegelbackseländet nr 1, korsningen vid Nygatan. Här viftar bommarna upp och ner så där 150 gånger om dygnet och sätter varje gång en propp i trafikens blodomlopp. Det är sant att följden bara blir en kort skendöd, upprepad in absurdum, men kan ett lik verkligen uthärda att återuppstå till samma elände hur ofta som helst, i evighet amen?

Created by Readiris, Copyright IRIS 2005
Created by Readiris, Copyright IRIS 2005

AKT I börjar 1784. Scen: Nya Operahuset vid S. Kungsgatan. Bland lindansare och jonglörer ses Ett resande teatersällskap.

Rasmus Sjövall (in fr. h.): F-n må vara teaterdirektör!

(Råkar i slagsmål med en biroll. Auktionsutropare drar ridån.)

AKT II 1840-1869. Scen: Spektakelhuset i esplanaden.

Gästande trupper i korus: Detta är landsortens bästa teater!

AKT III börjar 1878. Scen: nuvarande Teatern. Tre tablåer:

1. Revisorn tar på två entréer livet av lika många teaterbolag.

Länssparbanken in fr. h., räddar Teatern. Bra spel mot stora fonder.

2. 1929. Gävle stad gör entré: St-n må vara teaterdirektör!

(Stan övertar Teatern. Aktörerna lämnar scenen en efter en. Publiken

ut i fonden, går på bio i stället.)

Arthur Engberg (in såsom Hamlet): To bio or not to bio ...

(Beslutar det sistnämnda, ropar in Riksteatern. Publik åter från bio.)

3. Ar 1957. Stadsarkitekt S. H. Wraner (se bilden) spelar en stor

roll och hyllas av teater-Sverige för en fin och pietetsfull renovering.

Kritiken: Detta är landets vackraste teater. Underbar är den!

Hyllningskören (rörd): En klenod är den ...

(Entreprenörer in fr. h. med räkningar och efterräkningar.)

Kören forts. (blek men fattad): ... ja en kostbar klenod. (Ridå.)

Created by Readiris, Copyright IRIS 2005
Created by Readiris, Copyright IRIS 2005

De sedernas bevarare i föräldraföreningar och insändarspalter som i tid och otid beskärmar sig över ungdomens moraliska förfall rekommenderas ett studiebesök i stans nöjeskvarter, Folkets park. De kommer kanske - i likhet med tecknaren och textaren - att stöta på en eller två stagade gubbar, som sökt nödhamn vid en skjutbana eller ett chokladhjul, men väl uppe i tonåringarnas danspalä, Rotundan, väntar besvikelsen i hela sin hemska vidd. Idel städade - det heter ju så? - och välklädda ungdomar. Ingen lättja, ingen kättja. Knappast ens några skinnjackor att reta sig på. Tyvärr är jag rädd att även den som kommit motsatt ärende, nämligen för att plocka några glädjens blomster, får nöja sig med en mycket blygsam bukett. Det slår sällan ut några glada skratt i Rotundans foxtrot- och tangorabatt. Är det en stegrad aktning för musikens värden som tystnat ned danskonversationen? Sitter högtidlig stelhet och målmedvetenhet fast i Rotundan sedan födelsen på expon 1946? Eller är det bara så att tiderna och sederna förändrats? Kanske såg vi alltför lättsinnigt på nöjena förr. Att roa sig är nog en allvarlig sak.

Det finns en speciell gävlefabel som förklarar hur skrattmåsen får sin sommardräkt med den chokladbruna badmössan. Det är så enkelt: när den kommer hit med våren i april, doppar den bara huvudet i Gavleån ...

Grumligheten hos åvattnet är ingalunda enbart ett resultat av den moderna Cloaca Maxima-epoken. Gavleån har alltid varit en slamförare av stora mått - må vara att smutsen var renare förr. När ån någon gång får sin historik - såsom den som givit liv åt staden och än i dag ger stadsbilden liv - skall detta slam säkert avsätta flera kapitel: ett om den uppgrundning som i förening med landhöjningen gradvis flyttat stad och hamn österut, ett om åns delta med de stadigt växande öarna Alderholmen och Islandet, ett om de båda lillåarna och det färgrika kanallivet där, ett om borgarnas årliga mödor med pålning av lösa stränder och rensning av segellederna - och således om den berömda institution som hette baggaren, ett mudderverk drivet av två hästar i en vandring.

Det här motivet, sett från islandssidan mot St. Esplanadgatan med Sjömanskyrkan och Centralplan. presenterar just Gavleåns gamla deltaland. För mindre än hundra år sedan låg Norra Varvet här. Ett stenkast åt väster grenade lillåarna ut sig, och öster om varvet på Alderholmen fanns Järnvågen. på dagens karta ersatt av Järnvägen.

Created by Readiris, Copyright IRIS 2005
Created by Readiris, Copyright IRIS 2005

Den här pampiga byggnaden är inte slottet, vilket många turister tror. Trafikskylten, vars toppform så fint ansluter sig till Tudorstilens gotik, visar att det är en skola. Det är dock möjligt att denna varning för barn tolkas tvärtom av barnen själva: Se opp killar, här tillverkar dom magistrar!

Seminariet (som tidigare i femtio år var dövstumskola) och dess rektor Helge Granat, se ovan, får i vår bok representera Gävles skolliv. Det utgör en femtedel av hela staden: sammanlagt nära 9.000 elever, fördelade på ett 25-tal skolhus. Och så tillkommer ju lärarna förstås.

låg en metallglänsande esmeraldagrön och turkosblå påfågel utsträckt på backen i Furuviks park

Så börjar Evert Taube sin hyllning till Furuvik. Det är en av trubadurens mest fulltoniga - och minst kända - stämningsbilder. Mötet mellan den förnämt fåfänga påfågeln och de oansenliga vaktlarna, larmet från »Cirkus Nygren», taltrastens svar på lutans durackord i gäststugan - i några rader har Taube fångat Furuviks atmosfär med dess sällsamma blandning av exotism och nationalism, av fjärran land och hembygd.

Djur- och naturparken Furuvik av i dag är inte bara ett populärt utflyktsmål för gävleborna; det har blivit en riksattraktion. En stor del av den breda bilströmmen på riks-13 flyter in i bilparkeringens lugnvattenfålla och vidare in genom palissad-entréns sorteringsverk. Omkring en halv miljon besökare tar man in varje säsong. Men publikrekordet för en dag är ännu de 28.000 från invigningen, pingstdagen 1936.

Robert Rettig ärvde inte faderns mustiga gemyt men väl 100.000 och ett aktivt affärssinne, som i sinom tid 20-dubblade det anförtrodda pundet. Han var en försynt man som blygsamt överlät förstafiolen i stadskonserten åt den store Per Murén. Ett hade de två stora i alla skiften gemensamt: kärleken till sin stad. Och den betygades inte bara genom stordonationer. Efter branden 1869, som av många ansågs betyda slutet för Gävle, gav båda prov på fin pionjäranda. Innan elden ännu var helt slackt, hade Murén telegraferat till överste Nils Ericson och utverkat hans hjälp i återuppbyggandet. Rettig å sin sida förklarade barskt för alla missmodiga borgare, att även om alla andra tänkte flytta från stan, så skulle han i alla fall stanna. Många anser detta "brandtal" vara Robert Rettigs största insats för Gävle. Hans föredöme var en försäkring för framtiden.

Roberts son John har gått till hävderna som en ytterligt generös natur - det gällde både middagar och gåvor. Såsom kommittéordförande vid utställningen 1901 gav han middag i Villa Rettig för 135 personer. För att klara skivan hade han måst bygga till villan. Därav talesättet: Vanligt folk får rätta gästerna efter utrymmet. Rettig rättar utrymmet efter gästerna.

Gävle museum härintill, hans och hans makas största donation till staden, kan visa några pampiga oscarianska interiörer från den elastiska villan. Muséet är ett av landsortens allra förnämligaste och vore väl värt en större uppmärksamhet från gävlebornas sida.

Epoken Rettig i Gävles historia inleddes faktiskt med ett krogslagsmål i London. En kapten Brelin på ett gävlefartyg, som dockat i närheten av Tower Bridge, räddade en kväll en man från att bli mörbultad på en sylta och tog honom med ombord för att plåstra om honom. Den överfallne befanns vara en tysk tobaksarbetare, Per Christian Rettig, vars enda tillgångar efter hamnronden var en god portion företagsamhet och ett prima snusrecept. Mötet i kaptenskajutan slutade med att den barmhärtige samariten och rövarnas offer bildade bolag och grundade tobaksfirman P. C. Rettig & Co i Gefle.

Och sedan dröjde det inte länge förrän den rettigska fabriken dominerade marknaden. Det var inte bara informatorer som stoppade sjöskumspipan med Gefle Vapen, men så var också den enda berömda raden i Runebergs Fänrik Ståldikt värd mer an hela reklamkampanjer i press och TV i dag. Hofsecter Bellman svarade mestadels för den förtätade atmosfären i värdshusen, sägs det, och allmogen höll sig till den billigare Dalkarlen.

Det sista kapitlet i Gävles ärorika tobakshistoria skrevs nådens år 1958. Traditionerna från "snusänglarnas" era övertogs 1915 av Monopolet, först i fabriken vid Islandsgatan, senare vid Södertull. Det plötsliga nedläggandet av driften blev ett "fimpat" slut tyvärr, föga värdigt den stolta epoken. Nej så tjyven i mej, sa gubben Rettig.

Created by Readiris, Copyright IRIS 2005
Created by Readiris, Copyright IRIS 2005

De här damerna sköter den största delen av Gävles utlandsreklam. De packar pastiller för export till ett 30-tal länder jorden runt och har ett tiotal olika askar att välja mellan, alltefter den babyloniska språkförbistringens krav. Men antingen det nu står Lakerol, Lekerol eller rentav LäkeroI på förpackningen stavas Gävle konsekvent modernt. Skulle till äventyrs de exotiska ä-prickarna leda till tungvrickning någonstans i Indonesien eller Venezuela, så ger ju asken snar bot.

Läkeroltillverkningen startades 1909 och den stora utlandsmarknaden byggdes i huvudsak upp under 20-talet. Ahlgrens tekniska fabrik hade grundats långt tidigare, redan 1885, med en produktion, inriktad på bl. a. bläck, parfym, giktbalsam, skosmörja och flugfångare. I dag tillgodoser tillverkningen nytta och nöje till lika delar: en kemisk-teknisk gren för putsens skull, en konfityr- och tablettavdelning för lustens.

Ahlgrens är en brödr-aparens firma. Grundaren Fredrik Ahlgren assisterades och efterträddes 1907 som företagsledare av brodern Adolf Ahlgren. Det nuvarande chefsparet är bröderna Bengt, verkställande direktör, och Sven, vice verkställande direktör, och den tredje, nu engagerade generationen heter Robert och Lennart.

Företaget har lokaler på två håll i staden. Tablettfabriken ligger i gamla Kålhagen, som ses t. h. på en vy från S. Skeppsbron mot Staffans kyrka.

- Om inte min hetta satte liv i Eder köld, så skulle alltsammans stelna och stanna av, löd Gustav II Adolfs pik till rikskansler Axel Oxenstierna. Bara fyra år efter kungens död fick Gävle pröva på rikskanslerns isiga kallsinnighet.

Han införde då det bottniska handelstvånget 1636, (ej tillstånd att driva egen sjöfart med hamnar söder om Stockholm annat än i samarbete med Stockholms borgare). Gävlefartygen fick undantaget att besöka främmande hamnar men tvingades dock förtulla lasten, först i Stockholm och från 1646 i Dalarö vilket kallades den "Den krokota seglatsen" - vilket blev så när stadens död. Den var verkligen en djupfrysning som fick sjöfarten att "stelna och stanna av".

Numera ifrågasätter ingen sambandet mellan Gävles goda hamn och namn. Stadens historia kunde skrivas enbart i tonnagesiffror och stapelstatistik, det är ingen överdrift. I den berg-och-dal-bana som en grafisk kurva över sjöfarten bildar har också borgaren måst åka med, självsäker under uppsvingets välfärd, hisnande i nedgångens tider.

Den två kilometer långa järnvägsbanken t. h. på bilden förenar inre hamnen med Fredriksskans, som skymtar i fonden. På det gamla ryssfästets plats står nu en jätteby av oljecisterner vid foten av toppiga kolberg. Det är ett eldfängt landskap som 1719 års härjande kosacker säkert skulle ha uppskattat mer än Hugo Hamiltons ogästvänliga skans.

Gävles fastighetschef heter Louis Campanello. La campanella är italienska och betyder Den lilla klockan. Men man ska inte låta lura sig av namnet och dess spröda samklang med ett blitt och försynt yttre. När Den lilla klockan klämtar har den högre svängningstal än Jerikos alla basuner. Sedan 1953 har den hunnit ringa in en ny och märklig epok i stadens historia i tongångar som gett genljud i hela Europa. Från när och fjärran kommer experter för att se på Gävles stora saneringsprojekt. Vi går i spetsen för en stadsbyggandets moderna renässans där har vi idé-arvet från Louis Campariellos fäder, florentinska kondottiärer med murbräckan dold under sammetskappan.

Sanering, ja det begreppet undviker fastighetschefen. Han talar om stadsdels- och fastighetsförnyelse. Behöver det sägas att kulturspråkets ord för förnyelse är just renässans? Kanske kan ordet finjusteras till högrenässans - 11-våningshusen dominerar ju det pånyttfödda centrala Söder. Förvandlingen av 20 hektar kåkgytter till modernt bostadsområde med nästan fördubblat invånarantal har ibland krävt hårda tag, det är naturligt: man har flyttat på bortåt 4.000 människor och måst offra gamla affektionsvärden.

Mycket av renässansens vördnad för antiken finns dock även hos den moderna efterföljaren. På östra sidan om S. Kungsgatan, som nu görs till stadens största affärsstråk, har man sparat ut ett stycke av det gamla Söder. Bilden här intill ger något av den tvära men charmfulla kontrasten mellan gammalt och nytt: det ar Söderhielmska gården som får leva kvar såsom gillestuga i I700-talsstil.

Sockerbruket vid Steneberg, etablerat av Handelssocieteten 1739, lär vara landets äldsta bevarade fabriksbyggnad i trä. Så länge den nu bevaras, d. v. s. på modernt språk: får vara kvar. I dag kallas den mest Stenebergsladan. Den är ett glömt minnesmärke, som tycks intressera kulturvården bara såsom magasinsutrymme för udda museinummer.

Nygatan är Ströget i stan. Flanerandet är väl inte numer vad det var på Fjalars eller Fallströms tid, men takten förefaller dock lugnare, mindre hetsad här än på andra huvudstråk. Det är inte bara trafikljusen i korsningen med Kungsgatan som sätter en käpp i hjulet för jäktet; kolportörernas löpsedlar, billotteriernas frestelser, oförmodade möten med bekanta man inte sett på tio år - allt bidrar till en välgörande inbromsning av farten. T. o. m. stadsbussarnas chaufförer tar en rökpaus i Fabian Månssons hörna.

Lönn-allen är en av de lövrika "brandgator" som anlades efter 1869 för att hindra nya katastrofer. Men den fyller också andra uppgifter. Den ger behaglig skugga på dagen, den håller kvar den mjuka kvällsskymningens blåtoner och den ger bredd och stil åt vimlet på ströget - varmkorvhandelns förlovade land och tonårsträffarnas oförlovade.

1569: Bara kyrkan, prästgården och några andra hus på väster räddas. Rådhuset nedbrunnet.

1776: Rådhuset, 106 gårdar, fyra fabriker och 50 fyllda magasin eldhärjas. Skador för ett värde av 12 tunnor guld.

1869: Nästan hela staden norr om ån läggs i aska, bl. a. rådhuset, stadshuset, teatern, läroverket och Norra varvet. Over 500 gårdar i ruiner, 8.000 människor husvilla.

De två senaste storbränderna hade flera ödesdigra gemensamma nämnare. Båda började på nästan samma ställe - i andra kvarteret vid Drottninggatan. Båda orsakades av vårdslöshet - vid torkning a v bakugnsved och vid limkokning i en snickarverkstad. Båda bränderna förvärrades av en stark nordvästlig vind.

Eldens bekämpande tycks det också ha varit si och så med. 1776 sov tornväktaren på sin post. 1869 telegraferade ett ombud till sitt brandstodsbolag. Blåsväder, brist på vatten, mindre god ordnad släckning, korta sprutslangar, fylleri, obenägenhet till arbete.

Vist av skadorna har Gävle i dag en annan beredskap. Man har satt den röda hanen på plats - som flöjel på Ferdinand Bobergs mäktiga brandborg vid Fisktorget.

Kvarteret Springer är det enda som numer finns kvar av Islandets många pittoreska fiskargårdar. Som ett kast packade böcklingar ligger de utdragna 1700-talslängorna sida vid sida. Trängseln var stor vid stranden av Islands-Lillån (som alltså förr gick på bortre norra sidan av kvarteret), och sjöbodens bredd på den kanten blev utslagsgivande också för boningshusets gavel mot Östra Islandsgatan (som i dag i stort sett motsvaras av Brynäsgatan).

Efter islossningen på våren lastade fiskeborgarna sina storbåtar, haxar eller galeaser och lämnade staden för en hel sommar. Det s. k. fjärrfisket - ett strömmingsfångets eget fäbodsystem - utsträcktes ända upp till Ångermanland, och i många av de 87 "gävlebohamnarna" på kusten norröver minner än i dag kapellbyggen om den gamla fiskestadens dominans. Kapellen var under säsongen "Guds sommarstugor"; på vintern tjänade de som förvaringsplats för landnot och skötar.

Kulturlivet är en mångsidig, oregelbunden figur. Det kan, liksom den ryktbara ananasburken i Tre män i en båt, inta alla inom geometrin kända former och några till, varför det kan vara nog så knepigt att exakt mäta dess storlek och betydelse. Gävles kulturliv har dock, med ögonmåttets uppskattning, en kvantitet och kvalitet som överträffas bara av fyra-fem storstäder i landet. Mäter man topp frekvensen i antalet konserter, teaterföreställningar och konstutställningar når man imponerande tal. Och intensiteten - mätt i boklån, studiecirklar eller debattinlägg om offentliga skulpturer - räcker väl till. Året har ju bara 365 dagar.

Bilden presenterar Olle Lundgren, en av de skarpaste och mest kända kulturprofilerna. En modern konstprofet med lagens tavlor.

"Om man tager i betraktande att Gefle är en av de större städerna i riket samt att den intager ett nordligt läge med ett rätt så bistert klimat, så torde man våga påstå, att dödlighetssiffran vittnar om ett mycket gott hälsotillstånd.

Medellivslängden har stigit och antalet äldre har blivit större och större. Som en följd härav har medelåldern vid döden blivit högre och högre."

(Gefle. Statistisk beskrivning, verkställd på stadsfullmäktiges uppdrag. 1927)

En praktfull parentes i Gävles grå historia sätts in av Gustav III:s riksdag år 1792. Under en månad, 23 januari - 24 februari, var huvudstadens liv förlagt hit, med allt vad det innebar av gustaviansk pompa och intrig. Tjusarkonungen gav cour och höll levéer i sin sängkammare på slottet, gunstlingen Armfelt retade galla på alla med sin taffel på guldtallrik och sin bärstol, riksens ständer förde ett högt liv på sina olika klubbar.

Ett imponerande byggrekord står sig än i dag. På mindre än tre veckor uppförde kommenderade ur Hälsinge regemente en rikssal invid slottet. Byggnaden, som höll måtten 51 X 15 meter, rymde på amfiteatrar, balkonger och läktare sammanlagt 1.750 personer. Den storvulna salen torde ha räckt väl till: förteckningen över riksdagsmännen upptar "bara" 717 namn, beroende på att adeln till stor del skolkade. Den här modellen på Gävle museum ger en god föreställning om hur stadens hittills största lokal såg ut. Kontrasten mellan den lysande församlingen och det provisoriska utanverkets fattiga enkelhet är kanske mer märkbar för dagens åskådare som har distans nog att dra symboliska paralleller, men det fanns uppenbarligen redan då folk med öppen blick för byggnadens framtid: några år senare degraderades riksdagshuset till ridhus på Drottningholm.

Två namn till bör nämnas. Kronprins Gustav Adolf, i ensamt 14årigt majestät på egen docktron, ännu lyckligt ovetande om sin examen inför ständerna vid riksdagens slut. Riksdagsmannen kapten Anckarström, en av de mörka ryggtavlorna på adelsbänkarna. I Gävle fick han aldrig uträtta vad han skulle. Men bara tre veckor senare ordnades en operamaskerad i Stockholm.

Rådhusesplanaden kan inte överskattas. De vanliga park-klicheerna - den med den grönskande oasen i stenöknen eller den med den livgivande lungan - måste djupetsas för att göra detta stråk rättvisa. Låt gå för oas, men i så fall två gröna hektar som med sina fontäners stilla skvalmusik och sina kvällstid belysta blomster grupper lätt överträffar alla kolorerade shejkdungar i skönhet. Låt gå för lunga, om man därigenom bättre ser esplanadens betydelse för helheten: ett organ som ger liv och atmosfär åt stadens hjärna och hjärta - nätta symboler för å ena sidan klokskapen bak stads- och rådhusens klassiska fasader och å andra sidan kultur känslan i den vördade teaterkrokanen.

Rådhusesplanaden kan förena dessa storheter. Den ger det officiella centrum en representativ stadga, en värdig stil förenlig med den gamla köpstadens snäva självkänsla. Och den verkar med sitt lummiga behag som en ljuddämpare på den bullrande genomfartstrafiken och ger andrum och ögonglädje åt alla dem som jäktar fram med den nya gävleandan i halsen.

Fontänerna - det här är den norra mitt för läroverket - är donationer och har modellerats av en bildhuggare vid namn Dyfverman, i hävderna mest känd för sina snöskulpturer.

Det här porträttet är ofrånkomligt i en bok om Gävle. Det är akterspegelbilden av Gerda, stadens sista segelfartyg. Efter ett strävsamt liv fördes Gerda pensionerad åter till hemstaden år 1936 såsom ett flytande monument över fornstora dar, när Gävle dominerade rikets segelsjöfart och rederinäring. Gerda låg just vid Skeppsbrokajen härintill, mitt för de gamla hamnmagasinen med deras air av hanseatisk stolthet och doft av tjära, tågvirke och fjärran kryddor.

Men dyrbara minnen kan bli påkostande för en modern budget. Snart försvann för alltid de sista råprydda masterna från svängbroredden. Den sista briggen blev kaffeved. Det enda som finns kvar i dag för dem som vill resa monument över den gamla sjöfartsstadens storhetstid är II ankaret. Och det finns ju redan bevarat i stadsvapnet.

Den goda stugvärmen, det är ett självklart begrepp för norrlänningen och det är till mycket stor del förknippat med Skoglund & Olson i Gävle. Företagets namn fanns förr i vackert upphöjda bokstäver på var och varannan järnspis i Norrland. Och finns numer på var och varannan värmepanna.

Utvecklingen är typisk för gjuteribranschen och för den följsamhet som krävs för att hänga med i svängarna. När herrar Skoglund och Olson år 1874 grundade firman var gjutjärnet ett nytt och spännande material som kunde ge form åt det mesta: vedspisar, trädgårdssoffor, stekpannor, strykjärn, julgransfötter, stövelknektar - givetvis med plats för ornament i prydliga jugendslingor. I dag finns mycket litet av allt detta kvar i produktionen. Nya material och nya tidskrav har pressat över tillverkningen på andra plan: värme1edningspannor som sagt, alla de slag av pumpar och - anmärkningsvärt nog - olika typer av elvärmeapparater. En spistillverkare kan, det är uppenbart, gå framåt även om han "avspisas" av en ny tid: den lilla oansenliga Brynäsverkstaden med 15 arbetare har växt till ett företag på ett par kvarter och med 350 anställda.

Den sotsvarta bilden visar en del av gjuteriet. Värme är ju en form av oförstörbar energi. Här, i kupolugnarnas strålhetta, betalar yrkesskickliga arbetare med sitt anletes svett den värme vi måste ha i våra hus.

Pengar ger prestige. Prestige ger pengar. Guldåldern kring sekelskiftet avsatte många s. k. monumentalbyggnader i stadens centrala delar, pampiga prestigepalats i tidens yviga stil. Tinnar och torn - se Gevaliapalatset till vänster på bilden. Storvulen nyrenässans - se Gefle sparbank till höger.

Ingen soliditetsupplysning i världen kunde vara mer förkrossande än denna mastiga byggnad i granit och marmor. Man blir inte direkt överraskad när man får veta att arkitekten, Aron Johansson, även gjort sig skyldig till riksdagshuset. Det var året före och sålunda "kladden" till gävlebanken, som blev klar 1899. Gefle sparbank, en av landets allra äldsta, stiftades redan 1824 - Pehr Ennes och bränneriet bidrog till grundplåten på 3.000 riksdaler.

Ovanför bankhusets gårdsportal sitter en uthuggen vapensköld med ordet Salve, den latinska och utan tvivel ståndsmässiga motsvarigheten till de gamla dörrmattornas Välkommen. Mer utförliga är de tidstypiska tänkespråk som i meterhög förgylld skrift fyller taklistens fris. "Sparad penning är som vunnen, dubbelt värd om ädelt brukad." Hur många som varit oförsynta nog att vid räntans lyftande åberopa byggherrens löfte om sparpenningens dubbla värde, vet jag inte. Men jag anar att sensmoralen liksom aldrig slagit igenom hos den publik den dagligen blickar ned mot, Nygatans och torgets många ledighetskommitterade. De har en enklare syn på sitt sparmål, även om de ofta ser det dubbelt.

Om det lämpliga i att låta Gunder Hägg springa omkring utanför Strömvallen i bara mässingen, läs bronsen, lär på sin tid ha rått delade meningar. Att den s. k. Häggepoken åren 1941-1945 var en storhetstid för gävleidrotten som aldrig tillförne och kan vara värd en mässa, därom torde dock alla vara ense. Tretton världsrekord hade Under-Gunder när han var som bäst. Inga brandkårer i världen kunde bevisligen göra så snabba utryckningar som Gävles.

Stadens idrott har gamla fina anor. Isaac Westergren - den främste bakom Strömvallens tillkomst på de mattonska vretarna - var en av svensk idrottsrörelses stora pionjärer. Uppe i Stadsträdgårdens snabbsprungna allé lanserades både spikskon och den liggande starten i vårt land, och även i vintersporterna var gävlebor föregångsmän: här användes först bandyrör, här gjordes den nya bandybollen.

I dag är Gävles rykte på idrottens vädjobanor främst knutet till "Stöveln" Öberg & Co i Godtemplarnas ishockeylag. "Saftpiraternas" framgångar på 50-talet var till och med stora nog att övertyga stadens fäder om nyttan och nöjet av en konstfrusen isbana. Hittills har de inte behövt ångra sin frikostighet - nya isstadion på Nynäs har gått med vinst.

Ett dåligt samvete gör en god givare. Gamla kronobränneriet i Strömsbro var den främsta välgörenhetsinrättningen i staden - en lastens borg men samtidigt en borgen för lastens offer.

Gustav III gav flott bränneriets halva vinst till rådhusbygget, och sedan stadens societeter på 1780-talet övertagit driften försörjdes nästan hela fattigvården med brännvinspengar. Man tyckte väl - som det heter i ett senare donationsbrev - att vinsten "ehuru indirekt skulle komma de folkklasser till godo från hvilka den härflutit".

Bakom den vackra gustavianska fasaden med sitt kungliga namnchiffer har mäskkar och brännvinspannor nu fått ge plats för idel bomullsbalar. Den av Per Muren grundade textila epoken - ja, Aftonbladets Lars Johan Hierta var också med på ett hörn - har trots kriser och regimskiften visat sig besitta mer livskraft än gamla bränneriet. Och nog är flaggduk och lakansväv trevligare bidrag till svenskens höga storvulenhet och djupa nattsömn än kronans finkel.

Gävleborgaren i allmänhet och Gävleborgaren i synnerhet är en sansad man, som sällan ger sig in i en hopplös Don Quijote-fäktning med de allt fler papperskvarnarna. Vederbörlig respekt inför skrivbordens överhet hör liksom till god ton i en residensstad. Och om nu länets styrelse växer, visar inte detta hur snabbt välståndet växer ute i länet? Ett nytt landstatshus vart femtonde år, det är ingen dålig takt det.

Det senaste landstatshuset - som inte lär bli det sista - har av arkitekten givits en säregen profil som skarpt skiljer ut ämbetsmannaborgen ur den omgivande idyllen. Symboliskt eller inte, men vad liknar fasaden med sina uppskjutande hörnsnibbar. om inte just en stel stärkkrage?

I oklanderlig bonjour, snävt rundpressade byxor, med spanskröret under armen och cylindern förbindligt i handen står Per Murén och hälsar S. Centralgatans trafikanter, i bronsen nästan lika levande verklig som för flanörerna för hundra år sen. Ja, sockeln är förstås en sentida upphöjelse. Den stör kanske illusionen av stillsam promenad men har onekligen symbolisk täckning: Muren stod på ett annat plan än andra, placerad på en vördnadens piedestal, "Kungen af Gefle".

Han började 16-årig som bodbetjänt i Anders Petter Göranssons affär, blev snart sin egen och så småningom grossist, skeppsredare, fabriksidkare. Han grundade nya företag på löpande band och låg bakom de flesta nya och stora initiativen: Gefle-Dala järnväg, Gefle manufaktur, Sandvikens jernverk, Korsnäs sågverk - för att nämna några inte helt okända namn. Självskriven ordförande i stadsfullmäktige och landsting. Över 20 år i riksdagen, i många år som borgarståndets talman. En stor kämpe för handelns och näringarnas frihet, en nitisk vapendragare för Nils Ericson och järnvägstanken. Efterlämnade vid sin död 1888 en förmögenhet på 1.685.463 riksdaler och 65 öre. Det mesta gick till Gävle stad.

Hans namn har förts vidare av det trappgavlade badhuset i bakgrunden här, och i dess skugga tyvärr också av en sorglustig räcka utredningskommittéer. Per Muren själv, en handelns och handlingens man, visste att tid var pengar och sparade gärna på orden. Hans riksdagsreplik kunde ha gällt också alla Muren-kommitteerna:

- Jag vill inte för de talangfullare talarne borttaga den dyrbara tid hvilken de så rikligen tagit i anspråk.

- Släpp fångarna loss, det är vår! heter det i Fridas visor. Vår moderna anstaltsvård kan nog hysa humanitära vårkänslor som Frida, men flertalet fängelsedirektörer är väl knappast så frigjorda att fångarna blir frigjorda. Men det har hänt. Den finske pietisten Peter Schäfer, som satt fången på Gävle slotts södra annex - det var på Karl XII:s tid och alltså långt innan fängelset byggdes i slottsträdgården - fick promenera omkring i stan som han ville. Han knackade på dörrarna och sålde egenhändig träslöjd, varigenom han fick möjlighet att dryga ut den magra fångkosten, vet Frida.

Det här är exteriören på fängelset. De flesta har kanske ingen högre åstundan att lära känna någon annan sida.

Gubbarna travar sävligt bort mot toto-luckorna, med hatten i nacken, söndagscegaren i mungipan och programmet i ett stadigt valkgrepp. Den äldre damen i boa, som stått intill experterna och andlöst sett den färggranna defileringen, trippar eftertänksamt efter. - Åjo, för en gångs skull, 2 kronor kunde hon väl offra. Mint, ett så vackert namn ...

Flaggorna smäller i den klara septemberluften. Ekipagen i lopp 2 samlas till start, börjar nervöst volta runt. Spänn banden! Och så start.

Man reser sig från bänkarna för att följa slutduellen: två ekipage sida vid sida mot mål. Vem vann? Seide förstås. Och så ger högtalaren besked: - Seide hängd. Vinnare: Mint, tid 3.34,7. Tvåa ...

Experterna rycker på axlarna, slänger sina bons på backen, övergår att diskutera nästa lopp, varmblodens snabba. Den gamla damen väntar vid utbetalningsluckan. Tjänstemannen där verkar upphetsad, stammar någonting om odds. - Vanudå, hon skulle väl åtminstone få igen sina två kronor - hon hade väl inte gjort något fel?

Ja, så kan det gå till när det sätts rekord på en travbana. Det är sant att de 709 kronorna väger lätt i en årssumma på drygt 11 miljoner som omsätts på Gävletravet. Men det är ändå ett rekord som kan stå sig i tio år till. Experterna lär i varje fall aldrig slå det.

På den plats vid Lillåns strand på Stora Holmen där förr stadens repslagare höll till reser sig nu ett stort industripalats, som - med välvillig hjälp av folkhumorn - fortsätter näringen: man bereder kafferep i långa banor.

En glasvägg på så där en kvarts tunnland ger inblickar i Europas modernaste rosteri, som dagligen förvandlar ca 25 ton brasiliansk råvara till åtrådd stimulans på burk eller kartong. Namnet på taket och på förpackningen känner hela landet till - kanske också att Gevalia är Gävle på latin.

Fast egentligen skulle där lika gärna kunna stå Engvalia. Nya rosteriet byggdes 1953. Jämnt hundra år tidigare hade Victor Th. Engwall lagt grunden till handelshuset med en affär vid Västra Tullporten som i kommission sålde spannmål, snus, brännvin, fläsk och andra livets förnödenheter. Sedan dess har familjefirman, som nu förvaltas av tredje och fjärde generationen Engwall, i kraft av patriarkalisk driftighet och företagsamhet vuxit upp till landets ledande privatföretag i sin bransch.

Högsommarens blommor och blader maskerar lätt en stålhjälms krigiska utseende, och övningsfältets cykelgrupper förefaller rätt snarlika civilt harmlösa trafikköer. Men på fanan sticker bockfoten fram, och den som känner hälsingeblodet tvekar inte om att de här pojkarna, om det kniper, helhjärtat försvarar både oss och I 14:s stolta anor från Tåget över Bält och slagen vid Lund och Narva.

För femtio år sen flyttade regementet hit från Mohed, men i dagens Gävle börjar det bli ont om svängrum: fönsterrutorna i Backa-villorna står inte pall för atomkrigets åskor ens i övningsförpackning.

I Kvarnparken står Gustav Eriksson Vasa staty. Det är inte den dådkraftige man som Gävle såsom rikets Första stad stödde vid befrielsekriget. Det är inte heller den unge kung som 1527 besökte staden och visade sin tillfredsställelse över det goda kvarteret genom att ge "verdinnone 6 mark, verdinnones doter 1 öre och piger och drängiar 1 öre at dela". Och det är avgjort inte den landsfader - med ytterligare utvecklat ekonomiskt sinne - som i ett brev barskt konstaterar att undersåtarna i köpstaden Gävle "alltför ringa skattat hafva".

Nej, gävleskulptrisen Ida Matton har valt att återge Gustav Vasas allra första framträdande i vår historia, hans insats som banerförare i Sten Stures slag vid Brännkyrka. Får man tro Edvard Bäckström var det ett framträdande i dubbel och dramatisk bemärkelse. Här gäller stå eller falla, vem är mig en man för alla och bär vår fana i dag?

Då - säger skalden och inskriptionen i sockeln - trädde där fram gullhårig, en yngling en tjuguårig, och svarade: Det gör jag!

Prydligt pageklippt, med tofsar vid knäna, står han där och ser ut över den lummiga nygatsesplanadcns mynning och den livliga trafikströmmen mot Västra Vägen. Det är synd att säga att banerföraren vid Brännkyrka ser särskilt tuff ut, jämförd med dagcns tjuguåriga yngling med gullhåret insnaggat under störtkrukan och mcd njurbältet kring tiderjackans stoppade rustning. För honom är unge Gustav Eriksson knappast ett namn, bara ett hastigt förbiglimtande rundningsmärke. Och vad är medeltidens armborst mot en skaplig båge av i dag?

Fyrkantiga torg, fyrkantiga esplanader, fyrkantiga hus! Inte ett rundat hörn! Allt avmätt, rätvinkligt, just fyrkantigt.

I sin Tony-skildring av barndomsstaden Gävle var Agnes von Krusenstjerna som synes inte alltför vänlig mot schack-precisionen i Tessins planering av staden norr om ån. "Tröstlöst tråkigt", tyckte hon.

Ar det inte tänkbart att skulptören Eric Grate utgått från liknande intryck av avmätt fyrkantighet när han på 50-talet skapade GävleDala-brunnen och skulle smälta in gudinnan i rådhustorgets gamla miljö? Inte ett rundat hörn.

Dessvärre har den bastanta granit-tanten ett namn som i sin kantiga otillgänglighet håller oss dödliga på behörigt avstånd. Man blir inte i första taget familjär med en "Gudinna vid hyperboreiskt hav", det är säkert det. Hyperboreerna var enligt den grekiska mytologin ett lyckligt folk som bodde bortom Bore, nordanvinden, och Olof Rudbeck var som bekant inte sen att identifiera detta folk med de yverborna svearna. Han gjorde mer än så: i sin Atlantica hävdar han också att stadsnamnet Gävle kommer av det gamla Gläsisvall, vilket i sin tur var genant enkelt att härleda till ordet Elysium, alltså paradisets ängder vid jordens gräns. Sentida ortsnamnsforskare har - måhända under viss miljöpåverkan - anmält en avvikande mening. Och väl är det. Annars hade kanske det yverborna Gävle gjort Paris äran stridig för att kalla Rådhusesplanaden vid dess rätta namn: de elyseiska fälten. Ja, just det, Champs Elysees ...

När docent Sten de Geer 1924 gjorde en undersökning om Gävles centrum, fann han den "centralaste gatusträckan" vara Drottninggatan mellan N. Centralgatan och Kungsgatan. Han följde därvid stadsgeografernas gamla tumregel: där bankerna ligger i klunga är centrum.

Stadshuset, vars empirefasad skymtar t. v. på bilden, var ursprungligen ett av dessa "handelshus". När grosshandlaren och redaren Pehr Ennes 1802 byggde ett privathus, tog han till rejält. Han lät helt enkelt göra en "kopia" av rådhuset - det var bara tornryttaren som saknades för att likheten skulle vara fullständig. Eller skall vi säga att stilarna var besläktade: det enneska husets byggherre, Carl Fredrik Sundvall, var systerson och lärjunge till rådhusets berömde arkitekt Carl Fredrik Adelcrantz.

Pehr Ennes' legendariska gästfrihet har i hävderna fördunklat det faktum att släkten var skotsk. Husets herrar av i dag har fullföljt traditionen. De tar hellre på spenderbyxorna än skottekilten.

P. P. Waldenström var en stor folktalare, men det var säkert fler än gumman i historien som lockades mera av lektorns ryktbarhet än av hans förkunnelse. Ty ryktbar var han, mer än kanske någon annan gävlebo varit det. Striden kring den s. k. försoningsläran och den följande schismen gjorde honom riksbekant. Och vem kände inte till "vilden" som dundrade i andra kammaren eller bildstormaren som blåste upp 90-talets största sedlighetsdebatt kring Bacchi fikonlöv på Operakällaren?

Betlehemskyrkan - som har stadens största samlingslokal med drygt 1.300 platser - går numer i en funkisstil som ställt P W:s gamla krusidulliga predikstol åt sidan. Men den stora epoken hedras med en vägg fotografier i "Minnenas rum". Det ståtligaste visar Pauls och Tildas silverbröllop i kyrkan med jättedevisen "Hittills hafver Herren hulpit". Mittemot står ett stort skåp, till brädden fyllt med käppar, kryckor, läderkorsetter, blindskriftsböcker. Det är en unik "bevissamling" på helbrägdagörelse genom tro - effekter kvarlämnade av lytta och blinda som Herren hulpit. Predikanten med gåvan att hela genom handpåläggning och smörjelse hette A. A. Åhlen och ses på porträttet intill skåpet. T. h. ses vår ciceron och en av P W:s sentida arvtagare, församlingens förre ordförande, magister Erik Persson.

I ordlekens kurragömma med nyanser och proportioner kan man kanske hitta något av en problemställning. Både vad gäller storlek och karaktär är Gävle en mittemellan-stad, en stundom sällsam blandning av rubrikens motsättningar.

Se på Stortorget. Storstadens trängsel och effektivitet: varuhusen öser in kunder med svängdörrarnas skovelhjul, parkeringsautomater mäter ut tiden för jäktade bilägare, ett vidunder till sopmaskin har ersatt den gamla sopkvasten. Men ändå. Småstaden dominerar tavlan: den livliga kommersen kring torgstånden med deras friska färger och dofter, de glada gummorna från landet med bärkassar och svampkorgar, de munviga rakbladsförsäljarna, de sjungande soldaterna från Guds röda arme. Och i de blomhägnade sofforna vid busstationen - om vars stavning man tyvärr kan tvista - inväntar både valbobönder och bönafiskare tiden för hemfärden.

Att stadens styrande - med ovan avbildade, mäktige drätselchefen Martin Henriksson (1947-1959) i spetsen - har ambitioner åt storstadshållet ser gävlebon med viss stolthet. Men han vill inte ha en "förstoring" till varje pris. Den färgrika småstadscharmen får inte manglas ner i asfalten.

Kyrkan stod mitt i byn, var en självskriven medelpunkt i det medeltida Gävle. Nuvarande Storkyrkan byggdes på de äldsta murarna, en eftergift för traditionens och trons grundvalar som snart visade sig medföra mycket bekymmer. Mellan den något lättsinnigt lagda grunden och det hälleberg som bergspredikan förordar som byggunderlag finns ett lager sandblandad lera, och redan kort efter invigningen år 1654 började oroande sprickor att visa sig. Kyrkorådet fick sedan med jämna mellanrum inkalla byggmästare från olika håll för att påla, bygga strävpelare, spänna järnband och ta ner fallfärdiga valv. När yttertaket 1704 fick en hotande "svankrygg" vände man sig till den verkliga toppexperten, Christoffer Polhem. De svindlande kostnaderna gjorde dock att hans förslag lades på is.

Ibland är minnet kort. Bara femtio år senare satte man frejdigt igång att bygga även ett torn på lösan sand. Grundsättningarna medförde snart att det nybyggda tornet började luta oroväckande utåt. På sätt och vis räddades det a v frihetstidens flitiga kafferepstanter. Kyrkorådet hade inga pengar till förstärkningsarbeten men tilläts av Gustaf III ta upp en extraskatt på kaffe och socker under tio års tid. Så småningom stoppades tornets glidning, men lutningen är än i dag hela en meter vid långhusets nock. Någon Pisa-attraktion är tornet dock inte.

Flötena guppar i åvirvlarna. Några lackröda, några illgröna, ett gjort av en stämplad vinkork med en avbruten klubbpinne genom.

På kajkanten innanför gjutjärnsracket: ett par sandaler, en fällkniv, en bucklig maskburk. Fångsten då? Har fiskelyckan inte varit god? Nu frågar du dumt. Fiskelyckan - det borde du veta - är i första hand metarglädjen och den kräver ingalunda blodsoffer. Bara detta att se solblänket i virvlarna kring flötet, att ha en liten liten inmutning i det förbiilande, skrattande vattnet.

Det kluckar och skvalpar mot strandskoningon, och en löst förtöjd båt skrapar då och då gnällande emot. På avstånd hörs bruset från stadstrafiken. En tom papperspåse kommer seglande, knyckigt vändande, förvillande lik en mås, på väg neråt hamnen.

Gävle har haft sina belackare bland litteratörerna. Carl Eneroth, signaturen Chicot, myntade på 1870-talet uttrycket "den gefliga tråkigheten". J. A. Almkvist, redaktör för skandalbladet Folkets Vän, gisslade på 80-talet "hela Gefle skojarliga" i ordalag som gav fängelsestraff. Och författarinnan Annie Åkcrhielm öste 1913 sin vredes skålar över "Den sofvande staden" - en död stad, "vissnad, grå af gubbaktig illvilja och hätskhet".

Angreppen var alla rena hämndeaktioner, föranledda av personliga misslyckanden. Men smutskastning med trycksvärta sätter spår som inte avtvås så lätt, och det råder ingen tvekan om att särskilt fru Åkerhielms nyckelroman i många år svårt belastade stadens rykte, Bokens beskrivning av stagnation, instängdhet och kotterier innehöll säkert också en del beska sanningar som givit anledning till självprövning.

Bilden av gamla Grand hotell hör på något sätt den sovande staden till. Hotellets storhetstid infaller mellan de stora gävleutställningarna. Det invigdes till slöjdexpon 1901 och självdog till utställningen 1946, då Den sofvande staden för riket i övrigt klart dokumenterade sig som Den vakna staden. I dag är Grand ett glömt mindervärdeskomplex av udda lokaler, ett törnrosaslott där den gamla terrassmusiken och det glada sorlet från Sällskapet på Röda rummet stelnat till sirater på muren. (detta skrevs 1958).

Created by Readiris, Copyright IRIS 2005
Created by Readiris, Copyright IRIS 2005

Stornorrlands port. Ja, varför inte? Port betyder ju på världsspråken hamn - en felöversättning behöver alltså knappast rättas - och ställer man porten på vid gavel har man språkligt öppnat för den gamla ordstam som ligger bakom namnet Gävle.

Gävlebor och gästrikar blev norrlänningar först i slutet av 1400talet. Tidigare tillhörde de det förnämsta av de uppländska folklanden, Tiundaland. Även som norrländsk portvakt har Gävle hållit god grannsämja med gamla fränder bland svearna; staden räknar sig inte bara som uppland för Uppland utan också nästan som en av delarna av Dalarna.

Den yttre entrén till norrskenets och surströmmingens förlovade land är föga storslagen. Det bästa man kan säga om det resdammiga Gävle C är att stationen numera är en trollerilåda som går med vinst: genom dess skjutdörr går bevisligen flera in än ut. Gävle har de senaste åren haft ett inflyttningsöverskott på bortåt tusen personer. (Detta skrevs 1958).

---------------------------------------------------------

Materialet är sammanfattat och länkat av Lisse-Lotte Danielson

Gå till Startsida Senast uppdaterad: 2012-05-28