Free Hit Counter
Den offentliga fattigvården i Gävle 1800-1865.
1766 års hospitalsordning (hospital=sjukhus) drog en gräns för vilka staten hade att ansvara för. Med den tidens uttryck gällde det dårar, svagsinta samt personer med obotliga och ohyggliga sjukdomar. Befolkningen var uppdelade i rotar. En rote betydde att 12 familjer (husfäder) skulle underhålla en fattig (som i huvudsak bestod av änkor och barn). Dessutom fick varje fattig person en tiggarpollet som bevis att vederbörande hade rätt att försörja sig genom tiggeri. 1788 kom dessutom en kungörelse om ”hemortsrätten” vilket innebar att församlingarna kunde neka inflyttning av personer som riskerade att belasta fattigvården. Precis som nu inleddes krig om underhållsskyldigheten. Det var orimligt att alla skulle betala lika oavsett inkomst eller förmögenhet och tiggeriet måste motarbetas. De lägre klassernas ställning hade dessutom försämrats p g a kaffedrickning och ymnigare brännvinsförtäring.
Några bestämmelser om fattigvård fanns alltså inte när 1800-talet påbörjades
1800 års fattigvårdsreform är startpunkten för en mer modernt organiserad fattigvård i Gävle då staden själv fick organisera fattigvården. Enligt upplysningstidens idéer förändrades attityden hos de styrande vad gällde synen på de sämst ställda grupperna. Den stora folkökningen och den ökade fattigdomen, som skedde på 1830-40 talet hade ännu inte slagit igenom varför det troligen fanns ekonomiskt utrymme för en utbyggd fattigvård. Befolkningsökningen för Gävles del började först på 1820-talet.
I fattigvårdsdirektionen ingick prosten, stadsläkaren och av stadens societeter speciellt utsedda personer med biträde av 20 fattiguppsyningsmän som skulle ha uppsikt över de indelade fattigdistrikten samt göra personutredningar vid önskemål om understöd.
Stödet bestod:
Till hel pensionär 4 tunnor säd/år eller motsvarande värde.
Halv pensionär 2 tunnor säd/ år eller motsvarande värde..
¼ pensionär 1 tunna säd/ år eller motsvarande värde..
- - Det fanns också nödhjälp som om möjligt skulle återbetalas.
- - Man kunde få rätt att vid kvarnarna få köpa spannmål till nedsatt pris.
- - Julgåvor delades ut i ¼ eller ½ famn ved i mån av tillgång.
- - 1 mål mat om dagen av Rumfordska soppan utdelades under jan – mars.
Det här är ingredienserna till 100 portioner av den s k Rumfordska soppan som år 1800 kom att vara en viktig del i stadens fattigvård.
Soppan uppkallades efter en amerikan, Rumford, som på 1790-talet reformerade fattigvården i Bayern.
Måttangivelserna är: 1 skålpund=425,1 g, 1 lod= 13,3 gram.
Rumfordska soppan
12 skålpund ärtor
12 skålpund korngryn eller kornmjöl
4 skålpund sill eller 5 skålpund strömming
5 skålpund brödskivor
4 skålpund stark ölättika
1½ skålpund salt
1 lod kryddpeppar
111½ skålpund vatten
From 1806 ökade inkomsterna då medel tillförs från Kronobränneriet i Strömsbro. Det beslutades att bränneriets fondmedel skulle bli en viktig inkomstkälla för framtiden. Supandet, som sågs som en viktig orsak till fattigdom, skulle alltså få bidra till att lindra fattigdomen. Inkomsterna var större än utgifterna så den nya organisationen fungerade i början. En restriktion för de fattiga infördes dock 1806 – att all fattighjälp var att anse som ett återbetalningsskyldigt förskott. Man ville inte riskera att bespara de fattiges kvarlåtenskap åt ofta otacksamma Släktingar, av vilka de fått liten eller ingen omvårdnad. Den som fick understöd måste underteckna en förbindelse med signatur att skriva över allt till fattigvården (se exemplet nedan). I gengäld kunde direktionen med stolthet erinra om att brödet till Rumfordska soppan fördubblats till vikten, från 3 lod till 6 (per portion).
1807 var den nya arbets- och fattigförsörjningsinrättningen med 20 rum klar i november och vars kostnader, 5.400 riksdaler, betalats av bränneriet. Syftet med denna var att ge gamla och fattiga en förtjänst och undervisa barnen i slöjder för att dana dem ”till gagneliga och arbetsamme medlemmar i Staten …”.
Arbetshuset
Det nya fattighuset hann knappt komma i funktion innan det var dags att utrymma det. Orsaken var att trupper, som skulle delta i finska kriget 1808-1809, vistades i staden och att en rad offentliga byggnader, däribland fattighuset, måste tas i anspråk för att härbärgera sjuka soldater.
1810 lät Pehr Ennes bygga en militärkasern i två våningar i hörnet av nuvarande Kaserngatan och Södra Kungsgatan (tvärs över Södra Kungsgatan från Polhemsskolan sett). Huset skänktes 1815 till fattigvården.
1811 undervisades ”fattiga flickor av arbetsklassen” i förutom katekesläsning och skrivning även i lin- och bomullsvävning samt stickning och sömnad. Den ekonomiska grunden till detta var en donation från kommerserådet Per Brändström.
Arbetsinrättningen fungerade inte så bra men kvinnor fick lin att spinna från inrättningen vilken i sin tur sålde garnet. Det var svårare att skaffa arbete åt karlar eftersom dessa inte kunde spinna. Denna verksamhet bekostades av Brändströmska fonden och belastade därför inte fattigvården.
1816 hade läget kraftigt försämrats dels beroende på ett ökat antal behövande och dels på stegrat prisläge på livsmedel. Sverige präglades av en snabb folkökning. ”Freden, potäterna och vaccinet” hade medfört att dödligheten sjunkit markant. De konservativa försökte gardera sig mot den hotande underklassen genom att återgå till mera patriarkaliska och kristliga förhållanden. De ville att arbetsgivarna skulle ansvara för de obemedlade och ge dem uppehälle och vård. Liberalerna ville få bort hindren för arbetskraftens rörlighet. Gemensam var åsikten att tiggeriet borde avskaffas och att tillsynen över de fattiga borde ligga på pastor och prästerskapet då dessa hade den största kontakten och kännedomen om de fattiga. Bara de som helt saknade arbetsförmåga skulle få understöd utan arbetskrav och då bara i natura. Det var dock nödvändigt med en arbetsinrättning, där tiggare i avskräckande syfte skulle få arbeta mot maten.
Föremål för fattigvårdens omsorg sammanfattades enligt följande:
1. - Barn som saknar föräldravård.
2. - Personer, som av ålder, orkeslöshet eller andra orsaker är oförmögna till allt arbete.
3. - Mer eller mindre arbetsföra personer, som i brist på arbete, arbetsförmågans otillräcklighet, lättja, laster eller annan tillfällig orsak råkat i nöd eller fattigdom. Understödet skall inskränkas till de oumbärligaste levnadsbehoven. Barn bör om möjligt utackorderas på landsbygden. Arbetsoförmögna bör underhållas till föda, kläder, husrum och vård. 3:e klassen (arbetsföra) kan erhålla sysselsättning på kasernen mot åtnjutande av nödigt livsuppehälle. Ersättning i pengar får dock ej utgå till dessa personer.
Dessutom lämnas bidrag till:
- Personer som är över 60 år och fordrar regelbundet understöd eller p g a långvarig sjukdom behöver hjälp i 3-12 månader.
- Nödhjälp vid hastig sjukdom eller olycksfall.
- Begravningshjälp när den avlidna dött i utblottat tillstånd.
- - Julgåvor skänktes i mån av tillgång på medel.
Ex: på en familj som sökte bidrag:
1810 sökte förre tegelbruksarbetaren Per Åström 63 år, och hustrun Cajsa Teckenberg 60 år understöd. De hade vistats 40 år i staden och enligt allas intygan, varit stilla, beskedliga och arbetsamma. Han var mycket sjuklig och plågades av gikt och var alldeles utmärglad och kunde därför inte längre förtjäna det minsta till födan. Även hustrun kunde inte arbeta p g a sjukdom men var till uppförandet godkänd. Makarna ägde gården nr 214 i andra kvarteret, på stadens mark på proståkern vid Ruddammen. Den bestod av kammare, kök, uthus och kryddtäppa. Gården värderades till 78 riksdaler banco, men det var enligt uppsyningsmannen för litet. Makarna hade inga inkomster och inga släktingar som kunde vårda dem.
Åström var beredd att lämna sin gård till fattigvården efter hans och hans hustrus död, om han fick understöd. Åström fick då 36 skilling i månaden och hustrun 24 skilling i pension som extra hjälp. 1811 steg understödet till 1 riksdaler och 12 skilling resp 40 skilling. 1813 avlider mannen och då får änkan 1814 understödet höjt till en riksdaler. From 1818 får hon 1 riksdaler och 42 skilling fram till sin död 1826. Hennes kvarlåtenskap består då av kläder och husgeråd som säljs samma år och inbringar fattigvården 17 riksdaler. Då infinner sig timmerman Wiklunds änka och anhåller om någon ersättning för att hon skött Åströms änka under hennes långvariga sjukdom. Hon har utan hyra fått bo hos den sjuka och direktionen beviljade att hon fick bo kvar utan hyra till kommande höst. 1828 säljs den lilla stugan på auktion för 105 riksdaler.
För fattig- och arbetshuset fanns en inspektor som ansvarade för ekonomin, en vaktmästare som skulle bo på och ha uppsikt över fattighuset (500 kr/år), en föreståndare för den manliga avdelningen (som söktes ur arbetarklassen), en förestånderska för den kvinnliga avdelningen, en hushållerska för matlagningen (360 kr/år), en sköterska för åldriga och bräckliga och en sköterska för barnen (vardera 150 kr/år).
Matordningen vid fattig- och arbetshuset såg ut på följande sätt:
Söndag, Tisdag, Torsdag, Lördag
Frukost: Smör, bröd, dricka
Middag: Köttsoppa
Afton: Potatis, sill, dricka
Måndag, Onsdag, Fredag
Frukost: Bröd, sill, dricka
Middag: Ärtsoppa
Afton: Gröt och mjölk
1862 beslöt man att inrätta två rum på Kasernen åt barn eftersom det visat sig svårt att få utackordering ”till drägligt pris och hos ordentliga fosterföräldrar”.
Ett annat exempel var den faderlösa flickan Johanna Charlotta Holmstrand 6 år som blivit helt värnlös då hennes mor nu avlidit och inga anhöriga fanns som kunde försörja henne. I protokollen framgår hennes svåra villkor. ”Hon har varit på åtskilliga ställen, utan att någonstädes kunna vara till nytta alldenstund hon är halvfåning” är en matrikelförares tidstypiska uttryck. Efter att ha varit hos styrman Westbergs hustru flyttas hon till timmerman Sjöholms dotter, skomakargesällen Söderström och därefter till jungfru Lundström, som var förestånderska vid fattighuset men tog hand om Johanna själv. 1834 utackorderas Johanna genom Barnhusdirektionens försorg till bonden Anders Jonsson i Rätan. Därefter är det en period när hon uppenbarligen ej har beröring med fattigvården. I slutet av 1840-talet och under 1850-talet tvingades Johanna åter anlita fattigvården. Hon föder tre utomäktenskapliga barn, eller med samtidens terminologi, oäkta barn.
I april 1847 föds Carl Eric, som i oktober 1848 lämnas till förestånderskan Lundström, 1849 Alfred, som 1861 börjar underhållas av fattigvården och i februari 1856 Per Theodor, som utackorderas till Dahlqvist i Oslättfors.
Johanna flyttar i februari 1855 till Lundström, mot tre riksdaler i månadsersättning, intas på fattighuset i september samma år, och mottas i september 1857 återigen av Lundström.
Under 1860-talet förekommer Johanna ej i fattigvårdens matriklar. I oktober 1870 intas hon på fattighuset men rymmer i september 1871. Intas på nytt i oktober samma år, men rymmer i maj 1872. Det är osäkert vad som därefter händer, men hon sägs ha underhåll till juni 1884. 1893 får hon ett kontant understöd på 114 kr, tills hon i december samma år intas på fattighuset. Där förblir hon i tio år fram till sin död 1904, 80 år gammal.
-----------------------------
1821 startades Ennes-Elfbrink-Elfstrandska Lancasterskolan och fick lokaler i
Kasernen.
1822 sammanslogs Barnhusskolan och Friskolan till ytterligare en Lancasterskola i Kasernen.
På 1840-talet, då Ennes-Elfbrink-Elfstrandska Lancasterskolan fick nya lokaler, flyttades slöjskolan för flickor dit från Arbets- och fattighuset.
1862 uppläts två rum i Kasernen till barnhem, och efter stadsbranden 1869 fick
skolbarn sin undervisning där tills skolbyggnader byggts upp.
Kasernen användes till 1882 då ett nytt fattighus vid Södertull togs i bruk.
Därefter blev där arbetarbostäder under några år. Ett 40-tal familjer, cirka 190
personer, trängdes då i huset. Kasernen revs 1893 och på dess plats byggdes
Sankt Petrikyrkan som revs 1959 för att ge plats för gaturegleringar. I
gathörnet byggdes senare ett kontorshus med bland annat butiker och en
restaurang
Bilder från Södertull:
Övriga fakta
FATTIGVÅRD (Hospital)
År 1500 - 1700
På Gustaf Wasas tid (1500-talet) fanns ett par stugor för förlamade och fattiga. De var redan 1587 förfallna och fick ett understöd av kung Johan III fram till 1620 då hospitalet brann upp.
I mitten av 1600-talet fanns åter ett hospital i hörnet av Drottninggatan/Kungsgatan (f d Konsum Varuhuset). Hospitalet vid Kungsgatan upphörde 1731 då blev för litet och man byggde ett nytt hospital ”öster i stan” i Rysshusets grannkvarter Hospitalet (Rysshuset fick sitt namn efter Karl XII:s inhysta ryska fångar).
1759 var även detta hospital så förfallet att man beslöt att bygga ut och inreda en kyrksal i byggnadens mitt. Genom olika bidrag, bl a. från Gustav II Adolfs gemål Sofia Magdalena, blev hospitalet färdigt 1767 och fick då heta Sofia Magdalenas kyrka (denna användes även som riddarhus i samband med riksdagen i Gävle 1792).
Även detta hospital blev alldeles för litet varför man skaffade en arbetshusinrättning 1772. Tyvärr förstördes den vid stadens brand 1776. Ett nytt försök gjordes 1784 men den upphörde efter några år.
-------------------------------
Källor: Från Gästrikland 1984, sid 29, utdrag från Väinö Helgessons kapitel,
Gefle från A – Ö.
Se även Veino Helgessons hela Rapport.
-------------------------------------
Gå till 
Startsida
Senast uppdaterad: 2011-12-18
