Senast uppdaterad:  2012-04-24

MATS C. WIBERG  - känd Gävleprofil berättar om

TONÅREN (andra delen).

En lördag kom pappa och ”tittade till” mig på min arbetsplats,  Jag satt i en container och drog ut spik ur brädor och dessutom hade jag just trampat på en spik som gick rätt igenom foten. Pappa kom ganska lägligt. Jag fick sluta tidigare och vi gjorde sällskap till Bönan, Jag på min Hva och pappa på sin  Autoped.

På måndag kväll, när pappa kom från jobbet sade han att nu har jag ordnat ett nytt jobb åt dig. Du skall inte behöva sitta och dra ut spik dagarna i ända.

På tisdagen sade jag upp mig och fick arbeta veckan ut, och på måndagen den 17 juli 1957 började jag som  kontorsbud på Andersson & Lundqvist AB, nere på Skeppsbron.

Vi var tre kontorsbud, första dagen lurade dom mig att gå in till Herr Jansson på klareringen för att fråga om det fanns något till Hamnkontoret. Du måste nästa skrika till honom, sade en av mina kollegor, för han är nästan döv. Jag gjorde som jag var tillsagd,  och Jansson skrek åt mig ”Varför skriker du ungdjävul, tror du jag är döv”.

Efter den händelsen aktade jag mig för att ta allt för givet.  Då kunde jag aldrig tro, att jag sedan, efter några år, fick efterträda Herr Jansson som waterclerk.

Kontorstiden var 0900 till 1700, kontorsbuden började 0800 för att hämta posten, sortera den i högar, Speditionen, Befraktningen, Klarering , Resetjänst och Kassan.

Det fanns ingen på kontoret som höll tiderna. Det vill säga alla gick hem när de var klara. Och ingen var klar före 1700 på vardagarna eller 1300 på  lördagarna.

Jag var verkligen stolt av att få jobba på AL. Nu fick jag tillfälle att gå ombord  i båtarna som jag alltid  tittat på när jag olovandes höll mig nere vid Storån(Gavleån). Jag fick göra enklare saker som t.ex. lämna och hämta post, visa sjömännen till tandläkare och till doktor Ruben,  fick åka ner på kajen och be stuveriförmännen ringa kontoret.  På fritiden hade jag börjat träna ishockey  med Brynäs och fick  spela med i föreningens pojklag.

På gamla söder, i nuvarande vandrarhemmet, fanns på 50-talet en ungdomsgård som kallades Ton Club. Där hängde jag mer eller mindre varje kväll. Det spelades dixieland-musik och det vankades fika d.v.s Coca Cola, och så hade jag börjat röka, alla ungdomar rökte. Ibland var det så rökigt i lokalen, så man såg inte andra änden.  Under Ton Club tiden fick jag ”släng” men en flicka från Hagaström, som jag följde till bussen varje kväll. Hon åkte alltid med 21.30 bussen från  Bussstationen, därefter gick jag ner till Centralstationen, för att värma mig. Den vintern var det alltid mellan -20 och -25 grader. Stod kvar på stationen tills vakten körde ut mig.

Tilltalsordet på A&L var herr. Man fick absolut inte dua någon på kontoret.

Sjöfarten stängde i mitten på januari på grund av is, för att åter öppnas i slutet av Maj. Det blev ganska lugnt på kontoret, Vi band in pärmar, städade och satt och lyssnade när  de äldre pratade om gamla tider. Själv smög jag varje morgon till till Bodins Skeppshandel och blev bjuden på en kraftig frukost.

Varje lördag, när vi arbetade till kl 13.00  beställdes det smörgåsar hos Ferngrens Cafe  Norra Skeppsbron  1.  Vi nästan slogs om att få hämta smörgåsarna, för  gubben Ferngren hade en mycket vacker dotter.

Ferngren levererade smörgåsarna ända till  Kamrer Larsson fick ett gem i sin macka. Då fick vi byta leverantör , och det blev Cafe Neptun.

Varje kväll skulle posten vikas och kuverteras och frankeras, vi  måste vara klara till 1800, för då stängde posten, en av grabbarna  fick cykla upp med postväskorna.  En fick sätta på huvar på alla skrivmaskiner och på lördagen skulle alla klockor skruvas upp.

Jag hade 225:- i månaden plus  15:- i cykelslitage, var fjortonde dag fick vi halva lönen i förskott.

På julaftonen  kallade Direktör Herbert Gabrielsson  in  samtlig personal, en åt gången, för att lämna över ett kuvert och i det kuvertet låg en extra månads avlöning, därefter fick vi, kontorsbuden cykla ner till båtarna med blommor till befälet och med en önskan om en god jul. En av oss fick ta skansbussen för att besöka fartygen i Skansen. När vi kom tillbaka till kontoret, hade vi fickor och portföljer fulla av cigarrettpaket som befälet skänkt oss . Vid 13-tiden var det nog bara vi kontorsbud som var representativa. Därefter tågade man upp till Hotell Baltic för att avsluta det hela med en hejdundrande jullunch.  1957 var vi 30 st kontorister på A&L. När en av avdelningscheferna hållit tacktalet, replikerade Direktör Gabrielsson alltid med att säga ”Det är för mycket rosor” och sedan sade han ” Tack vare Chrustjov äter vi vår jullunch i år också”.  Resebyrån eller Resetjänst hade just börjat.  Vi cyklade upp till SJ Resebyrå  och köpte biletter till alla sjömän som mönstrat av. Man lade väl på en 15 – 20%  till rederierna förstår jag. Strålande affärer!  Det var i alla fall början på Resebyråverksamheten.

Fram på vårkanten 1958 hyrde två av mina kamrater och jag en källarlokal på Fjärde Tvärgatan, där vi skulle  ”skruva” på våra mopeder. Den  mopedburna Brynäsungdomen höll till  på fiket  i Concordia-huset, där hade man en TV och en Jukebox, där tillbringades kvällarna med en Coca Cola och en Mazarin tills stängningsdags kl 22.00.

Mina föräldrar tyckte att jag kunde vara hemma på kvällarna istället för att hänga på kaféer.  Jag skyllde på att vi ej hade någon TV, men att på fiken fanns det.

Efter någon vecka hade föräldrarna skaffat en TV. Efter några dagar var jag tillbaka på fiket.

När min syster Kerstin fått sitt sommarlov flyttade vi ut till Bönan igen. Det  skulle nu bli spännande att se om det flyttat dit några nya sommargäster, (med döttrar).

I vanlig ordning, på kvällarna efter jobbet bar det av till mjölkpallen i Bönan.

En söndagseftermiddag fick vi hos Ann Norenberg se VM finalen mellan Sverige och Brasilien på deras TV.

Nu hade jag  börjat åka till Engesberg  för att fika på Herrgårdens  Cafe. Jag  hade fått ett visst intresse för en av servitriserna. Vi höll sedan ihop hela sommaren. Hon bodde högst upp i byggnaden i ett litet rum tillsammans med de andra flickorna. Där satt vi och lyssnade på Radio Luxemburg tills det var dags att klättra ner på brandstegen, vid midnatt.  När Ingemar Johansson slogs i sin första match, om VM titeln mot Floyd Patterson, var vi några stycken i en stuga nära Lotsstationen i Bönan och vakade med  Radio Luxemburg som utsände matchen,  måste jag, efter 2:a ronden gå ner på bryggan för att pinka, när jag kom tillbaka i stugan var matchen över och Ingemar  världsmästare.                                               

En kväll när jag kom hem  vid midnatt per moped, stod den elaka värdinnan Kaja och gapa ock skrek på gårdsplanen att jag hade en massa ungdomar på övre våningen i huset som levde loppan. Mamma och Pappa och Kerstin sov sedan länge sött i sina sängar. Det var radion hon hade hört och jag fick skulden. Efter detta var positionerna mellan Kaja och mina föräldrar låsta. Efter en tid  valde Gösta  och Kaja att gå  skilda vägar. Mina föräldrar  fortsatte att umgås med Gösta, men sommarnöjet på Lånharen upphörde.

Flytten till 6:te Tvärgatan

Vi bodde ganska bra på  2:a Tvärgatan, med stor trädgård med fruktträd och bärbuskar, men det var ett fel, och det var spispannan. Varje morgon måste det tändas i spisen med knubb och sedan fyllas på med koks. Ibland hade vi så kallt på vintermorgnarna att vattnet i kranarna frös.  Golven var iskalla. Sommartid måste vi även elda,  för att få varmvatten i kranar och badkar. Och sedan det evinnerliga springandet för att hämta ved och koks i bodarna.  Pappa ordnade  en  tre rums- och kökslägenhet i en nybyggd bostadsrättsförening på 6:e Tvärgatan 39.

Nu hade jag kommit tillbaka till mina kompisar från Folkskolan, och med Bronco.  Ekke, Bekke, Totte, Göte Toivo,  Pekka , Skårre och  Pruppen   bildades ett härligt gäng. Vi gick på bio,  spelade poker och whist kvällarna i ända. Pruppen var den enda av oss som hade tjej. Hon kallades för Lippan.  Pruppens  mamma var nattsköterska på Lasarettet, så  Pruppens lägenhet förvandlades till ungdomsgård på kvällarna. Vi kunde sitta tills fram på småtimmarna och spela ettörespoker. Som mest förlorades någon krona.

Ekke, Totte och Bronco hade anmält sig på en danskurs på Giraff Club, och jag hakade på. Det var en lyckträff för mig. När vi ansåg att vi kunde klara av att dansa, drog vi upp på Folkparken onsdagar, lördagar och söndagar.  Efter Parken på lördagen, träffades vi alla grabbarna vid Holmströms  hörna för att snacka om kvällens erövringar  (Hörnet av 5:e Tvärgatan och Brynäsgatan).

Framemot 02.30-tiden gick vi till Niansängen och spelade fotboll  endast iförda kalsonger,  (man hade kostym på den tiden på folkparken)  sedan hem för att sova en stund, därefter vid middagstiden cyklade vi till Harnäsbadet eller Engesbergsbadet för att sola och bada.  Mot kvällningen träffades vi på Sjöbergs Konditori för en fika före busstransport upp till parken igen. Vissa lördagar hände det att någon av oss fick damernas dans, då var man tvingad av artighetsskäl, att dansa tackdansen och gick det så långt att man även bjöd upp damen till sista dansen, ja då måste man bjuda damen på  bio på söndagen.  Så var lagen! Om tycke uppstod, gick man fram och tillbaka på ströget någon timme för att visa upp tjejjen och  för att  att kolla  vilka andra som hade tjej!

Sjöbergs konditori t.h.                                                                                                 Foto  från interiören 1879.

Ibland kunde det hända att ingen av oss fick ”damernas dans”  Då gick vi i regel hem till Göran Perssons källare, där fanns en söndagsskolelokal, där satt vi oss och spelade poker till Görans pappa kom och” körde” ut oss på söndagsmorgonen och för att städa och vädra ut all cigarrettrök från lokalen. Vi spelade poängpoker och för varje poäng vi fick, klistrade vi små stjärnor som  söndagsskolmärken i ansiktet på varandra, tills vi såg ut som böldpestsmittade stackare. Jag glömmer aldrig Görans pappas uppsyn en morgon när han kom för att ”köra” ut oss. Efter den episoden var det slutspelat i lokalen.

Göken Hedberg var kontorsbiträde på  Klareringsavdelningen. Nu hade han mönstrat, och skulle göra värnplikten i Östersund.  Skeppsklarerare Petrus Belin kallade in mig på sitt rum, bad mig sitta ned, och frågade om ”Mats kunde tänka sig att efterträda Göran, eftersom han skall göra sin värnplikt”. Självklart, svarade jag. Eftersom jag var den sist anställda kontorsbudet, kunde jag märka en viss avundsjuka blad kollegerna. Men så blev det. Jag fick ett litet skrivbord mot en vägg på klareringsavdelningen och en gammal telefon. Jag fick ringa till Tullkammaren, till  kammarskrivare Folke Fältström och beställa skeppspapperen på de fartyg som skulle avgå  på dagen. Under 50-talet var det alltid anhopning av fartyg vid kajerna, så vissa dagar kunde det bli ända till sju och ibland mer fartyg som skulle utklareras. Hos Fältström fick man kvittera papperen, det var mätbrev, nationalitets certifikat, tullpass, man betalade fyr och båkavgift och så fick man inte glömma att gå till Sjömanshuset för att hämta Skeppsrullan för de svenska fartygen. Därefter skulle alla handlingar avprickas på Bevakningskontoret. Så tillbaka till kontoret.  De nyanlända fartygen skulle anmälas till, förutom  Tullen, Bevakningen och Sjömanshuset, även till Hamnkontoret, Tolagskammaren,  och till diverse lastmottagare som skulle ha en notice (alltid före kl 09.00).

Sedan skulle Skeppshandlarna aviseras, vissa vice konsulat, tandläkare ordnas och  vissa sjömän skulle till doktor Ruben för att få en spruta, efter sjömännens besök hos galanta damer.

Vissa rederier skickade förnödenheter till Gefle för vidarebefordran ombord, det kunde ibland vara  flera billass, bestående av alla möjliga grejor, kvastar, mat, olja, färg etc. Då fick man följa med ut för att pricka av fraktsedlarna.

Direktör Gabrielsson var nyfiken på vad de andra mäklarna hade för fartyg, så man fick knalla upp till Hamnkontoret och föra en journal över samtliga fartyg som anlöpte hamnarna i Gefle. Eftersom det gick så långsamt att föra journalen kallades den allmänt för ” Lusjournalen”.

Under hösten spelade jag fotboll med Brynäs Pojklag och hade börjat vinterträningen  för ishockeyn, där jag spelade med  Brynäs Pojklag. Många av kvällarna tillbringade jag på Ton Club. Jag fick aldrig klart för mig, vem som låg bakom ungdomsgården, trots att jag satt i styrelsen strax innan nedläggningen.

Rock-Olga blev korad till Gävles rockdrottning vid en sångtävling  i Utställningshallen på Södra Kungsgatan.  Hon hade blivit ”upptäckt” och spelade in en  EP skiva ”What have you done to me”. Den slog i hela riket, och Olga fick åka ner till Stockholm för att uppträda i ”Timmen Tumba” (ett ungdomsradioprogram där Tumba Johansson var  programledare.)  Hon låg då etta på svensktoppen och efter programmet, var jag och Kjell Bäckgren och mötte henne på Centralstationen i Gävle. Därefter gick vi alla tre och firade händelsen på Antons Vinrestaurang.

Premiäråret för TV Pucken  blev jag uttagen till Gestrikelaget, dessvärre hade jag fyllt 17 år och  åldersgränsen var max 16 år, så jag fick snällt stanna hemma.

Frank Sundström  var antagen som polisaspirant och placerad i Nacka. En lördag åkte vi ner för att hälsa på honom, i brist på sovplatser fick vi grabbar, sova i fyllcellerna, spik nyktra, hos Nackapolisen. Vi hann i alla fall gå och dansa på Bal Palais. Stockholmsbrudarna var imponerade  av vår danskonst. Det får vi tacka Giraff Club för.

Göran Göken Hedberg kom nu tillbaka från sin militärtjänstgöring i Östersund, och jag gick och funderade på vad jag skulle göra då,  jag vikarierade ju för Göken.

A&L hade i den vevan flyttat kontoret från  Norra Skeppsbron till Drottninggatan,  till ett nybyggd och väl anpassad   kontorsbyggnad.  Föreståndaren för A&L Resetjänst,  den från SJ Resebyrå i Västerås hitflyttade Carl-Eric Sälgö, hade just erhållit auktorisation för Resebyrån, och behövde en medhjälpare, och det blev Göran ”Göken” Hedberg.

Skeppsklarerare Petus Belin kom och frågade om jag hade tänkt skaffa ett körkort, för i så fall bjöd han på tre stycken körlektioner på Gävle Bilskola, Curt Gering, min fars gamla lumparkompis.  Börjad köra i juni och fick mitt körkort i augusti.

Nu behövde jag inte längre åka moped ut till hamnarna, nu blev det  A&L´s Volvo Duett.

Jag blev mer och mer insatt i klareringsarbetet, och fick mer och mer ansvar för de olika arbetsuppgifter som jag ställdes inför.

Den första ”linje” som jag fick sköta, var  fyra  st cementbåtar, som gick hela sommaren tills isen sade stopp.  Det var ”HEDA”, ”DEMA” och ”LIMA” ,”VIDA” och ibland ”ÄLVA” som gick mellan  Stora Vika och Siporexfabriken i Nyhamn. Korrespondenstutredare var Bertil Ståhl i Sölvesborg.  Båtarna ägdes till stora delar av kaptenerna Sanfrid och Ivar Andersson.

Båtarna gick på Årspass d.v.s enbart på svenska hamnar och fick således ej ut sprit och cigarretter skattefrit från skeppshandlarna. Men tätt som oftast fick man ”maskinhaveri” i Ålands hav, och då sökte man ”nödhamn” i Mariehamn som ju ligger på Åland och är utrikes hamn. Då passade man på att byta någon packning och förnya förrådet av brända och destillerande drycker. Visserligen plomberade tullen delar av förrådet när man kom till svensk hamn, men då var i regel  ”provianten” urdrucken eller så hade man delat med sig till kollegerna på de andra fartygen.  Ja många roliga episoder fick jag ta del av på dessa cementskutor.  ”Vida” är föresten numera efter ombyggnad en verklig skönhet med 3 master och segel och kan beskådas i Stockholm.

Fritiden på vardagarna tillbringades på någon av stadens biografer eller så spelades det kort hos någon av  grabbarna i gänget.  Lördag, söndag och onsdag var det dans på Folkparken. Sommartid dansades det på tisdagarna på Lindesberg och på torsdagarna i Vårvik.

1960- 61 hade alla i gänget fått körkort, men det var endast Ecke, Roffe och Görans föräldrar som hade bil. Men med ”förstående” föräldrar kunde vi låna bilarna för att ”ragga” på stan. Ibland utsträcktes resorna till Sandviken.

Nu hade vi alla i gänget fyllt 18 år och skulle ”mönstra” beväring. Vi blev kallade till Folkets Hus, där vi testades och besvarade frågor etc. Pappa sade till mig att sök så långt bort som möjligt från Gävle, så får du lära dig att ta hand om dig själv. Pappa ”lumpade” nämligen i  Boden.

Jag sökte i första hand flottan i Karlskrona i andra hand KA 5  Härnösand och som sista alternativ, I 14 Gävle.  Blev placerad som radaroperatör i Härnösand.

De andra killarna placerades: Ecke , Totte och Affe – Söderhamn, Göran – Linköping, Roffe – Jönköping, Becke och Tommy – Härnösand, Göte  och Toivo – Gävle, Frakke Norrtälje o.s.v.

1960 hade vi förbindelse sjövägen med Mariehamn och Åbo. Det var Sveabolagets gamla  SS ”Brynhild” .  Det var ett par herrar i stan som hade vågat konststycket att köpa henne från Sveas och öppna linjen till Finland. Gävle Stad byggde Tull och passagerarterminal på den södra sidan av ån, där Philipssons en gång låg.

Totte, Ecke, Bronco, Skårre, Toivo, Dicken och jag beslutade att resa över till Mariehamn och tälta en vecka på Gröna Udden i Mariehamn. En ljuv sommarkväll kl 18.00 ångade vi ut från Gävle. Becke Karlsson, körde ner våran packning med sin schasmoped från Jacob Wennerbergs. Någon hyttplats var det ej frågan om, vi skulle hålla igång hela natten. Ankomsten till Mariehamn beräknades till 10.00 på måndagen.

50 kronor hade jag med som reskassa.  Som tur var, så hade några  andra kompisar varit  förutseende, så dom hade skaffat en 4-manhytt ovanför propellern, längst akterut. I den hytten somnade vi vid 24-tiden, alla vi  fem med de fyra som redan fanns där.

Det var ett ganska trött gäng som kom till Mariehamn för att leta efter campingplatsen Gröna Udden. Till slut hittade vi den, och försökte få upp tälten, vi hade  fyra stycken, och vi skulle bo två och två, det sista  tältet placerades packningarna i. Dessutom bestämdes, att om någon händelsevis, skulle få tag i någon av det motsatta könet, skulle vederbörande få husera i extra tältet. Tältet förblev tomt hela veckan!

Måndagen sov vi mestadels, Tisdagen köptes det pilsner  och  korv. Onsdagen var vi på Restaurang och åt Strömming med potatismos. Dicken och jag bjöd två damer från Enköping på  Nattklubben Societetshuset. På Torsdag hade jag inte en pennie kvar!! Och det hade inte de andra grabbarna heller. Fredag svalt vi, och på lördag morgon var det återresa till Gävle. På ditresan var hamnkapten Wiström Skeppare och till min stora glädje var  Gävle lotsen Nils Åke Tegelberg Skeppare. Vi avgick klocka 10 på förmiddagen och vid lunchtid träffade jag kaptenen på bryggan, vi pratade lite om vad vi hade haft för oss i Mariehamn och jag sade bland annat att vi hade varit ”blacka” sedan i onsdags kväll. Nils Åke sade ”Har ni ätit något?” Det hade vi ju inte. Ni kan gå ner i officersmässen, där finns ett smörgåsbord. Ät så mycket ni orkar, sade kapten Tegelberg, och det gjorde vi!

Vi kom hem till Gävle på lördag kväll och på söndag morgon, stod en arbetskamrat, Bengt Andersson utanför huset, med sin pappas Saab för att åka på semester en vecka till Göteborg och Skåne. Det hade jag alldeles glömt, Mamma gav mig en slant, och så bar det av. Hotell i Göteborg, tält i Skälderviken, tre nätter, tält i Landskrona och hotell i Linköping.

Det blev en spännande sommar!

På hösten  var de så dags att med tåg resa upp till regementet i Härnösand. Pappa följde mig till tåget, för så hade hans pappa gjort. När vi kommit till Ljusne, så står plötsligt en kille framför mig och säger följande ” Heter du Mats Wiberg och skall till Härnösand?” Ja, svarade jag.  Killen säger ” Är det inte lämpligare att du sitter i en Härnösandsvagn, för den här vagnen stannar i Sundsvall. Jag följer med killen, som visar sig heta Lennart Nordling, till Härnösandsvagnen. Vi kom att hålla ihop hela tiden i Härnösand, på samma lucka och på fritiden. Det blev en livslång kamratskap tills Lennart så tragiskt rycktes bort i cancer. Lennart  blev min ”kamrer” under lumpartiden, när mina pengar var slut hade alltid Lennart till fika och cigarretter.

Jag hade ”sällskap” större tiden i Härnösand. En flicka från Kramfors, studerandes i Härnösand fastnade jag för.

Hela januari och februari låg vi i vinterförläggning i baracker i Skärsviken. Vi hade emellanåt -35 grader, då frös svagdrickskaggarna  och vattnet  som vi hade på golvet i baracken. Vi turades om att gå först på det kalla utedasset, den första stackaren fick värma fjölen så vi andra kunde sitta på den efteråt. En gång i veckan fick vi per buss åka in till regementet för att tvätta  oss.

Vid ett tillfälle låg en amerikansk jagareskader i Sundsvall. Chefen för eskadern var en amiral.  Eskaderns officerare blev bjudna av chefen Marinkommando Nord, (våran överste) att bese KA5 och Marinkommando Nords lokaler i Härnösand, därefter bjöds gästerna på supé på befälsmässen. Jag och en annan Gävlegrabb, Rolf Bennerdt blev uttagna som hedersvakt till Amiralen. Vi fick en vit hjälm, vitt band till k-pisten, bajonett och vita damasker över blankputsade skor. Jag blev beordrad att när bilkortegen kom, den första bilen med översten och amiralen, när bilen var 15 meter från mig, skulle jag gå upp i enskild ställning, göra honnör, ta fem steg framåt och tre steg åt vänster samt öppna dörren för amiralen. Bilen kom och jag stod som förstenad. Jag hade satt damaskerna bak och fram de vill säga med knäppningarna inåt. När jag slog ihop fötterna, låstes dom när knäppningarna gick in i varandra. Sedan ramlade jag mot motorhuven på bilen, Amiralen tog sig ur bilen för egen maskin. Rolf Bennerdt som skulle öppna dörrarna till officersmässen var försvunnen. Han stod bakom hushörnet och asflabbade. Det gjorde även mina soldatkompisar som vred sig av skratt  där de betraktade fadäsen från fönstren i kasernerna..

Konstig nog hörde jag aldrig något från mitt befäl om händelsen. Dagen efter fick Rolf och jag en varsin femma för besväret.

Hade redan  som liten grabb ett stort intresse för handels- och örlogsfartyg. Genom mitt arbete stärkters intresset och jag kände nog till merparten av den svenska handelsflottan.  På KA5 var det ingen som kunde slå mig i fartygsidentifiering, det kände även mitt befäl till. Vid den stora slutövningen på Storholmen i Sundsvalls skärgård var alla försvarsgrenarna med, och vid ett tillfälle var vår radar utslagen, man väntade ett anfall av tre stadsjagare och kryssaren GOTLAND och endast inbasmätaren fick användas (en 8 meters kikare) Kl 0300 väcktes jag och beordrades till kommandoplatsen, där fanns alla officerare + överbefälhavaren General Rapp.

Man bad mig identifiera vad man trodde var ett örlogsfartyg, men jag såg direkt att det var Sveabolagets SS BRAGE. Jag lämnade följande rapport: BRAGE på resa Kramfors – Amsterdam med massa, papper wallboard och trävaror, 4 luckor 6 bommar , 24 mans besättning, Gefles mätbref från  12.5 1942, 642 netto och 1245 brutto, kaptenen heter Torsten Lindgren och är född i Norrsundet.  Tystnad på kommandoplatsen, sedan säger general Rapp: Kan korpralen upplysa om hur många barn kaptenen har? Skratt!

Det visste jag, men då höll jag käften.

Under 14 dagars ”skördepermis”  hade Lasse Westin, som nu jobbade på A&L´s resebyrå, hyrt en stuga på en liten ö utanför Mariehamn på Åland. Vi blev 6 raska gossar som  med bil till  Simpnäs, embarkerade M/S ”BOGE”, en ombyggd ”paragrafare” med flygplansfåtöljer i lastrummen och en liten bar. Så bar det iväg till Mariehamn.

Det var Affe, Göran, Lasse, Curt, Lennart och Mats. Efter att ha hämtat nyckeln hos ”fastighetsägaren” tog vi taxi ut till  Pensionat Granö, där vi hämtade nyckeln till roddbåten. Vi lastade båten full med resväskor och oss själva, och båten blev alldeles nerlastad endast en tums fribord! Men vi tog oss över till ön och den enda stugan där.

Roddturen tog väl en kvart i anspråk. När vi packade upp väskorna, visade det sig att Göran hade en  handduk liknande Indiens flagga. Den hissades upp i  toppen på flaggstången, där den fick sitta under hela veckan. Det blev en verkligt härlig vecka med sol och bad och en och annan resa  in till Marieholm. På pensionatet bodde en grupp med unga damer som var på Åland för att lära sig svenska.  Flickorna besökte oss vid några tillfällen på ön, ända till vi upptäckte att några av dom var förlovade med några ålandspojkar. Pojkarna stod på sin strand och hotade oss med allt möjligt. Den natten sov vi dåligt på grund av en viss rädsla.  Som tur var  fick vi vara ifred och allt lugnade sig.

En dag i Mariehamn, träffade jag kaptenen på M/S ”HELNY” som gick i charter för Sveabolaget, och som jag klarerat vid flera tillfällen i Gävle. Han bjöd hem oss dagen därpå. Innan vi  besökte honom, tyckte vi att vi  inte skulle komma ”tomhänt” så under ett stort palaver i en affär, köpte vi till sist en chokladkartong. Vad vi inte visste var, att kaptenens fru var butiksbiträde i  affären, och det var med henne vi försökte att pruta med.  Gissa om vi skämdes vid kaffedrickningen hemma i deras våning.

SLUT.

Del 1         Växa upp på Brynäs på 1940- , 1950-, och 1960- talet. 

Del 2-a      Vara tonåring i Gävle på 1940- , 1950-,  och 1960-talet, första delen

Del 2-b      Vara tonåring i Gävle på 1940- , 1950-,  och 1960-talet, andra delen

MATS C. WIBERG  - känd Gävleprofil

----------------------------------------------------------

Materialet är sammanställt av Lisse-Lotte Danielson.

Gå till  Startsida  

Senast uppdaterad: