Trolldomsrannsakningarna

Anno 1675 d. 14 April hölls vanlig Rådstugurätt, närvarande uti borgm. Välb:de Falcks frånvaro rådm. Välb:de Oluf Larsson med de flera av rådet: Hans Kruse, Erick Jonsson, Lars Korstad samt bisittarne från kämnersrätten Hans Bure, Johan Cruse.

Förehades h:u Anna, Oluf Sverkelssons, och blev tillfrågad uti den påförde klagomål om barnaförandet, som nyligen uppenbarats, förutom det många barn betygat henne sett och varit brudframman i Blåkulla. H:u Anna sa sig inte veta om detta, och om nu bödeln var så när för hand att stycka henne sönder i små delar, kunde hon intet annat bekänna. Begärde, att Gud ville upplysa henne till att bekänna, det hon vet, det hon ock av Gud önskade för androm uppenbara; sade sig villig, om det än i dag och på timman skulle ske, vilja undergå döden, men helt oskyldig underkasta sig Guds och domarens rättvisa. H:u Gölug, Grijs Anders´, var tillstädes och klagade sig för sin dotter Annickas ömkeliga Blåkullafärd, (som) efter flickans bekännelse skall vara skedd av h:u Anna, Oluf Sverkelsons. Sara Andersdotter uppviste ock ett brev från sin svåger, David Hägg, dat. Stockh. D. 1 April 1675, vilken sig beklagar över h:u Anna, Oluf Sverkels, att hon förer hans lilla dotter Annicka, Annicka, Anders Grijses på Islandet, och Annicka Målares, däremot h:u Anna nekade.

Margreta, Johan Davids, som till bekännelse förre kommit, uppkom och sade sig sett h:u Anna i Blåkulla, men h:u Anna nekade sig veta det veterligen. Åkallade Jesus åtskilliga gånger till sann upplysning, vart förmanad att icke missbruka det dyrbara Jesu namn. Svarade det lända på sin hals, om hon annat, än det hon visste i sanning vara, om Jesu namn talade.

Anno 1675, d. 17 April hölls rådstuva rätt, närvarande borgm. Välb:de Carl Falck med rådet: Hans Kruse, Oluf Larsson, Johan Andersson, Erick Jonsson, Lars Korstad samt kämnerbisittare Hans Bure, Petter Lijfman och Johan Kruus.

Erik Lars Hammar, 10 år, klagade sig förledne natt vara förder av kyrkoherden sexton gånger, ridit på Tydert Dikman tre gånger och sex gånger på borgm. Falck, igår om natt fördes av Hr Jon. (Jon Gaufuelström, komminister i Gefle). I natt ridit på sin fader tre gånger, på modern två och på Peder Nilsson Hörn två gånger. Fyra nätter av kyrkoherden förder, varit i följe med sin broder Esaias, Peder Nilsson Hörns Erick och Hans Gingers Mårten samt några andra i Jerfstad vid namn Annika och Brita, vilka allenast varit i följe sex gånger, då han ridit på borgm. Falck. Peder Nilssons Erick var inte med mer än åtta gånger, brodern Esaias fyra och Mårten Ginger fyra gånger. Sade kyrkoherdens h:u och Lars Matts h:u Charin, slåss om Hans Bures dotter Margta; bekände att Hr Jon haver fört honom åtta nätter och förer de barn, som kyrkoherdens h:u förre haft, och dem alternis vicibus med kyrkoherdens h:u. Sade Hr Jon föra tolv barn och kyrkoherden sexton barn, sade sig ock i Blåkulla se Oluf Bringels moder, Snifs Lissbetha, Grijs Charin, Hans Christiers h:u, Anna, hon tvättar käril.

Eric Petri Hörn klagade sig förder av kyrkoherdens h:u förledne natt fem gånger och av kyrkoherden själv fem gånger, inte kunnat se, vilka på stång tillika med honom ridit; sa kyrkoherden i Blåkulla sitta och skriva och predika, att de inte må tro, det folket om denna Blåkullafärden tala, sedan förbanna Gud, far och mor, syster och bror, sol och måna och allt, som under solen är och årsväxten. Sade sett kyrkoherdens döttrar gå före sig in i Blåkulla och kyrkoherdens h:u vari där förut, i natt sett där Bryngels änka och Luntar Anna, Bryngelskäringen, sitta och såga keden. Sett Hr Jon för tre nätter sedan satt handklovar på Peder Kloman, sedan kyrkoherdens h:u ridit dit på honom, och låtit Kloman löpa gatulopp. Har fått skospännen, silversked och kniv.

Mårten Ginger bekände sig föras av kyrkoherdens h:u, förledne natt varit åstad fyra gånger, kunnat sett när hon tager honom, men när han kommer till vägs, lägger hon svart kläde för ögonen, att han icke får se. I Blåkulla sett kyrkoherden sitta till bords och skriva. Känner ock Oluf Sverkels h:u.

Lars Nilsson, 12 år, sa sig föras av Lorentz Guldsmeds dotter, Carin, vilken honom tagit något för jul, men förr förder av modern, h:u Brita, sedan midsommar, bekänner henne taga åtta stycken, men känner dem intet.

Bertil Larsson, Lars Bengts, 12 år, föres av Guldsmeds Carin, fått gåvor, en silverkosa, silversked och 4 Rd. Varit gift, bruden ”we mig”, den han säger vara skinnarflickan på löten, och ägt ett barn, det som kastad är i en kettil.

Brita, Oluf Jönssons, 9 år, klagar sig föras av Guldsmeds Carin, och av henne förder allt sedan Guldsmeds Brita rättades, förr tagen av Brita Lorentz, varit gift, brudgummen ”Trå”, ägt tre barn, vilka blivit kastade uti en kettil och uppkokade.

Beklagar sig Hans Bure över Lars, Lars Mattssons, det han skulle sagt, att det talet om hans moder, det hon skulle vara beryktad för trolldom, är kommit utur Hans Bures gård, och Hans Bure skulle därföre givit en liten hälsingpojke strumpvalmar för det han uppå Lars Mattssons h:u Carin, det talet sagt, att hon honom fört, därföre Lars till den ändan tagit pojken med sig till Mr Oluf Aurivillium, som pojken examinera skulle. Lars sa att Hans Bures piga har dag sagt för hans moder. Buren bad honom skaffa vittnen.

R.S. Rätten imponerade Lars att anskaffa vittnen om detta talet, huru därmed beskaffat är.

Anno 1675 d. 21 April hölls ordinarie rådstuvurätt, närvarande borgm. Carl Falck med rådet: Hans Kruse, Oluf Larsson, Johan Andersson, Erick Jonsson, Lars Korstad samt kämnersbisittare Hans Bure, Daniel Poppelman, Petter Liff, Göran Kruus.

Förehades h:u Carin, Johan Davids, vilken blev tillfrågad, huru nu med henne tillstod, hon svarade; ”rätt illa”. Vart förmanad till en sann bekännelse, då hennes synder kunde bliva av Gud förlåtne. Hon bad Gud om sina synders förlåtelse och trodde Gud om gott. Sedan frågades henne huru ofta lägersmålet skett med Erik Pedersson ………

Sedan blev hon påmind om Blåkullafärden, det hon brukade, och berättade, att Oluf Sverkels h:u, Anna och h:u Anna Månses på Islandet är med uti Blåkulla. Bekände sig förleden år emellan d. 2 och 3 Nov. (?) i Nätra s:n och Näsjö by (hos) Pehr Olsson Klinkan, den hon blev tillsänd, uti en lada varit om natten, hon såg et stort samkväm, lika som en befallningsman och länsman med flere, der skulle över henne hålla ting; då vart hon uppskriven i den ondes bok av en, som var lik en svartklädd karl, vilken bloden emellan hennes vänstra axel druckit haver strax då om natten. Om morgonen hade hon klagat över den oro hon hade haft om natten, då folket sagt: ”Har I varit hos Klinkan, så har I varit hos en elak människa”. Allt sedan har hon varit i den ondes tjänst, men nekade sig haft sammanlag med honom. Förmantes med all flit till en sann bekännelse och omsider tillstog sig umgänge med den onde, och honom alltid kallat Jesus, samt Fader. Bekände den onde sagt henne tillförne vara en stor syndare, och om hon ville göra hans vilja och tjänst, så skulle hon hulpen bliva. Nekade nu till att föra Jacob Michels barn; sade Anders Nils´Malin, nu Erick Michelsson Rospigge h:u, hava varit med sig i sällskap och tillredt maten i Blåkulla och burit den fram; berättade ock, att h:u Anna, Hans Christerssons, förer Jacob Michels barn. Förmantes allvarligen att uppenbara flere andra med sig, men sade sig icke veta av flere, utan var och en ransake sig. Nekade sig se Johan Pehrson Hööks dotter.

Erick Pehrsson, 81 år gammal, frågades huru med sig tillstod; svarade det vara mycket illa, och sade det umgänge han haft med h:u Carin, Johan Davids, vara skett för sju år sedan, men aldrig lovat henne någon vret eller annat därföre, ---- H.u Carin inkallades och frågades, om hon inte ville bekänna, det gubben henne påtygat, men nekade ………………………….

Petrus Snifs klagade sig förder av sin syster, Lisbet Snifs, och var förleden natt fyra ggr. Åstad, först på en karl, den han intet kände, sedan på en häst, svart, så på en vit ko och sist på en get, men ingendera känner. Sade sig med flera barn stått utom porten, när hon kom med geten ifrån Islandet, sade sin syster själv rida, men visste intet om hon smörjer. Förer honom och Hans Bures Brita samt tre andra, som han icke kan känna. Varit gift i Blåkulla en gång, bruden het Trå mäg, ägt ett barn, det den onde har sönderhackat, kastat i en kettil och kokat smorning därutav. Fått gåvor av sin syster, men de äro honom fråntagne, säger sig komma på tredje trappan till ängelkammaren, kännerigen Mårten Haans h:u, Sara, som sitter ochäter och dricker och vänder sin taftshuva, dansar efter den ondes spel, som slår sin rumpa i golvet. Göran Petters h:u sitter och räknar penningar, sedan ock kyrkoherdens h:u där varit och många flera, dem han intet känner.

Förehades åter Barbro Månsdotter, Hans Krögers piga, och frågades om hon står fast med sin förra bekännelse. Hon svarade sig hava bekänt illa och ville gärna bekänna sig, om hon visste, huru hon det skulle göra. Sade icke känna flera barn, som hon förer, än Hans Krögers son, Petter; åkallade Gud om upplysning till en sann bekännelse. Tillspordes huru många bäror hon haft, men svarade intet därtill, utan sade, att det hon tillförne bekänt, har hon gjort som ett tok. Hans Kröger var tillstädes och berättade, att då Barbro om tredjedag påsk förledne av stadstjänaren skulle föras i fängelset, har hon haft något mjölk i fähuset, den hon drack ut, och likväl har mjölken synts rinna på golvet, det Jacob Amundson tillstod sant vara. Barbro sade intet veta något därmed, fast hon några skedblad hade, icke heller vetat därav, att hennes syster hade tagit några kläder utur hennes kista.

Bekände h:u Anna, Nils Bijrs, att hon förer tre barn, som är Oluf Anders Ingebrekts son, Pelle, Pehr Jonsson i Westbyggeby och Måns dotter i Häcklinge, Valbo s:n, men flere intet. Men visste intet tiden, då hon till den ondes tjänst bedragen (vart), antingen det var i fjol eller förråret. Fömantes till sann bekännelse och frågades, om hon något sammanlag med den onde haft, det hon alldeles nekade och sade allenast den låven av den onde henne tillsagt, att därefter skulle bliva god ro med sin man, när hon honom tre barn tillförer. Sade sig icke något horn haft eller hava och varit fri ifrån Blåkullafärden allt sedan hon sig bekänt d. 12 april, sades sig ingen känna.

Blev Erick Pehrsson tillfrågad, om han icke tillförne har bött för enkelt hor för nitton år sedan, det han tillstod.

Publicerades domen över Erick Pedersson och Grijs Carin, Johan Davids, på följande form:

Såsom Erick Pedersson, vilken tillförne för enkelt hor bött, och h:u Carin sig bekänt och tillstått hava lägersmål med varandra haft den tiden h:u Carins mor syster, Erick Peders h:u, och fru Carins sal. Man, Johan Davidzon, i livet voro; alltdärföre dömmes de efter Guds och världslig lag för deras stora och grova missgärning, som är dubbel hordomssynd, halshuggas. Men h:u Carin, Johan Davids, som för barnaförande till Blåkulla och den ondes tjänst av fyra st. barn samt sin egen dotter, Margreta, övertygas, och en dalepiga, som sig till trolldomssynden bekänt, benämnd Carin Pedersdotter ifrån Mora s:n och Östmora by bevittnat sant vara, hon ock själv uppnå samma inkomne skäl bekänt sig barnen fört och med den onde fienden sammanlag och umgänge haft allt sedan förledne år 1674 uti Augusti månad, dömdes sedan hon halshuggen är å bålet brännas skola.

Anno 1675 d.24 April när rådstugurätt hölls närvaro borgm. Carl Falck med rådet: Hans Kruse, Oluf Larsson, Erick Jonsson, Lars Korstad samt kämnersbisittarneHans Bure, Daniel Poppelman, Petter Lifwe och Jöran Kruse.

Malin Pehr Måns´visste icke väl sin ålder, bekände sig förledne natt varit förder till Blåkulla av Månses h:u, Anna, tre gånger tillika med sin broder Olle, Anders Pehrs flicka, Cherstin Visgåls. Ridit på Anders Wåghals´ko, som röd var, sedan Oluf Ulfberg och så Anders Larsson Wåghals. Fått gåvor, men bränt upp dem, hade lärt ett bud av förbannelseläsningar, sade att h:u Anna tagit mjöl och korn av sine föräldrar samt Anders Pehrsson, det fört till Blåkulla, kastat i elden och dansat därefter. Bekände dessutom, att den onde spelar med sin rumpa under bordet. Varit gift två gånger, den ene brudgummen Wee mig, den andre Trå mig, haft två barn, vilka äro kastade i kettilen och kokade.

Olaus Petri, 12 år, varit förledne natt åstad förder till Blåkulla tre gånger av h:u Anna Månses, först ridit på en röd ko, sedan Visgåls Oluf och Anders Larsson Wåghals; har sett h:u Anna fallit på knä för den onde och honom bedit, att hon kunde få bekänna sig därtill han svarade nej. Känner igen h:u Anna, Oluf Sverkels, bära fram mat och Erick Ers´Anna bära fram ljus på bordet; till ljusstake är en hustru på huvudet stående, hel naken, och ljuset emellan benen. Har i sitt sällskap Sven Matts Olle, Anders Felms flicka, Cherstin, Joen Snickares Annicka, Israel Ols´barn, Olle och Annicka, Hindrich Pehrs Olle, Johan Dunderhakes pojke, Johan, Nils Anders´dotter Carin, Stor Jans dotter, Sigrid, Pehr Ströms dotter Margreta.

Annicka, Joen Snickares, på 9:e året, varit förder förledne natt av h:u Anna Månses tre gånger, men har icke fått se, ty henne bindes för ögonen; sade sig varit förr i ängelkammaren, men lockad ut genom gåvor. Varit brud och klädder av h:u Anna, Oluf Sverkels. Brudgum Fanta´däg, Trå däg, sett h:u Anna Månses falla på knä för den onde, men kan icke minnas, det hon den onde ombedit, tillförne kunnat läsa, när hon suttit till bords.

Annica Israelsdotter på 11:e året förder förledne natt av h:u Anna Månses tre gånger, först på Pehr Mårtens svarta ko, sedan Visgåls Oluf, sist Pehr Jonsson. Kan icke väl känna, vilka barn varit med, ty har vänt ryggen till dem, varit ur ängelskammaren dragen av h:u Anna och nu inkommen med ena foten. Kunnat läsa förbannelseläsningar, sade den onde tagit bloden ur hennes vänstra lilla finger.

Cherstin, Anders Olsson Holms, vid pass 10 år, av h:u Anna Månses förlidne natt förder till Blåkulla tre gånger, först på Pehr Månses svarta ko, sedan Visgåls Oluf och Peder Joens Ström. Sade h:u Anna tagit henne ur ängelskammaren, men står nu så nära dörren, att hon väntar sig komma in åt natten. Ser h:u Anna, Oluf Sverkels, och många fler, men känner dem intet.

Oluf Hindrichsson, på 11:e året, varit i natt tre gånger förder av h:u Anna. Först på Pehr Måns´ ko, svart, så Visgåls Oluf och sist Peder Joensson. Sett h:u Anna legat hos den onde under bordet för några veckor sedan, fallit på knä för den onde och sagt: ”Kära fader, får jag bekänna mig”, men hörde intet svaret. Har fått gåvor av h:u Anna, förr kunnat läsa, sade ock h:u Anna fört säd till Blåkulla, men visste inte, varest hon den tagit, bekände h:u Anna dansat i Blåkulla efter den ondes rumpespel, som låter ”Wee mäg – wee däg”.

Jonas Blekerskans, 9 år, i natt av h:u Anna förder tre gånger och ridit på Pehr Måns´kon, Visgåls Oluf och Pehr Joensson Ström, I går om natt kommit i ängelskammaren, där han hört sjungas ”Helig” samt andra böner. Sett h:u Anna ligga under bordet hos den onde skaffötters, känner kyrkoherdens h:u, h:u Anna Ol Sverkels, Erick Ers´h:u Anna, Erick Michels h:u Malin, Erick Larsson Helsings h:u, Snifsens dotter, Lisbetha, tillika med Carin, systern, sitta till bords, fått gåvor, de hans moder kastat på elden, kunnat förr läsa förbannelse böner och ”Fader wår, som äst i helfwete”.

Anno 1675 den 28 April hölls ordinarie rådstuvurätt, närvarande borgm. välbet. Carl Falck med rådet: Hans Kruse, Oluf Larsson, Johan Andersson, Erick Jonsson, Lars Korstad.

Uppläses borgm. och råds brev i Stockholm dat. d. 23 April och samma gång ransakningen av d. 19 d:s, avfört och författad på Stockholms rådhus, angående några stycken barns bekännelse och klagan över den ynkeliga Blåkullafärden, vilka barn föras av h:u Anna, Oluf Sverkels.

Hustru Anna, 48 år, med sin man var tillstädes och hörde den ransakning och barnens bekännelse, sägande sig sedan alldeles intet veta utav den färden, utan hel fri därifrån, och sade, att om barnen voro aldrig så många, som bekände på henne, kunde hon det icke taga på sig, som hon intet vet utav; ropade mycket på Jesu välsignade namn, och sade sig aldrig varit frästad av den onde; blev förmanad med all flit till bekännelse, men svarade sig vara ren uti det rykte.

Annicka, Jon Snickares dotter, sade att Oluf Sverkels hustru Anna, henne klädt till brud i Blåkulla sägandes: ”Ser du, hur vacker du nu är”.

Annicka, Israel Ols´, sade att Oluf Sverkels h:u klädt henne till brud i Blåkulla två gånger, strax när Månses h:u, Anna, henne begynt föra, och sagt: ”Är du inte grann nu?” Varit förledne natt förder, men intet fått se.

Sigrid Jönsdotter, vid pass 15 år, berättade sig fyra gånger klädder till brud av h:u Anna, Oluf Sverkels, sade sig (hört) den onde talat till h:u Anna ”Du skall komma till mig och ej till Gud i himmelen”.

Cherstin, Oluf Ulberg, på 11:te året, sade sig förledne natt klädder till brud av Olof Sverkels h:u, Anna, i Blåkulla och fått gåvor, 2 Rdr, en silversked, silverkosa och en silverkanna, som voro bara spånor; tillförene intet annat tyckt, än det varit silver.

Cherstin, Anders Olsson Holms,10 år, sade sig två gånger till brud klädder i Blåkulla av Oluf Sverkels h:u, Anna. Det skett första natten, då Annicka Månses henne begynt föra, och fått en sked med de orden: ”Jag skall giva dig denna sked, för det du skall intet bekänna”.

Margareta, Johan Davids dotter, vid pass 12 år, klagade sig förledne natt varit förder av sin moder två gånger, varit brud två gånger i Blåkulla och klädder av Oluf Sverkels h:u, Anna, och ser henne var natt.

Sara Mattsdotter, 12 år, sade sig varit fri, sedan h:u Brita rättades. Klädder en gång till brud av Oluf Sverkels h:u, Anna.

Cherstin Hindricksdotter, 14 år, förder förledne natt av Månses Annicka, varit brud i Blåkulla två gånger, klädder av hust. Anna, Ol. Sverkels, då hon sagt: ”Cherstin, är du icke grann nu”.

Oluf Sverkels h:u bad henne säga sant, det flickan tillstod sant vara, sade sig intet annat veta eller se. H:u Anna trodde Gud om gott och bad om upplysning.

Malin, Pehr Mårtens, visste icke sin ålder, sade sig klädder av h:u Anna, Oluf Sverkels, två gånger till brud i Blåkulla, varit förder förledne natt tre gånger av h:u Anna Månsesoch alla tre gånger sett h:u Anna, Oluf Sverkels.

Oluf Hindricksson på 11:te året föres av h:u Anna Månses, men klädder till brudgumme av Oluf Sverkels h:u Anna. Sett förledne natt henne i Blåkulla sitta på en stol.

Olaus Petri, 12 år, sade sig varit brudgumme i Blåkulla en gång, klädder av Oluf Sverkels h:u, Ana, haft kappa och långrock av svart kläde, som han tyckte, men var sedan han bekänt sig sist långa stickor; berättade ock h:u Anna, Ol Sverkels, bära fram ljus, och Erick Ers´h:u Anna, mat.

Olle, Sven Mårten, på 8:de året, varit brudgumme två gånger i Blåkulla, klädder av h:u Anna, Ol Sverkels, haft fina svarta kläder, när han varit brudgumme, vilka efter hans bekännelse voro stickor. Sade sig därpå viss, att hon var densamma.

Olof Israelsson,10 år, sade sig varit brudgumme i Blåkulla två gånger, klädder av h:u Anna, Ol Sverkels, en gång och den andra av h:u Anna, Erick Erss. Brudgumsrocken av sammet och efter bekännelsen en stock.

Jonas Blekerskans, 9 år, sade sig klädder till brudgumme av Ol Sverkels h:u Anna, och den andra h:u Erick Erssons.

Hustru Anna blev påmint om allt detta barnen bekänt jämte ransakningen från Stockholm, vartill hon svarade sig intet kunna taga på sig, det hon icke vet av, barnen må säga, vad de vilja.

Anno 1675 d. 5 Maj hölls rådstuvurätt, närvarande borgm. välb:de Carl Falck med rådet: Hans Kruse, Oluf Larsson, Erick Jonsson, Anders Dunder, Lars Korstad samt bisittarne Hans Bure, Petter Liff, Jöran Kruss.

Hades före h:u Brita Andersdotter från Tolffors, vilken nu såsom tillförene nekade sig någon Blåkullafärd efter barnaförande avveta, utan ehuruväl henne barnen, nu s e x st. närvarande, under ögonen påtygade, att hon dem förledne natt tre gånger fört, två gånger på en obekant mansperson och tredje resan på ett kvinfolk, nekade hon dock enständigt, sade barnen ljuga på henne, och att de äro förbistrade. Rätten förmante henne med flit och bevekeligt tal till bekännelse, men kunde likväl ingen utan henne få, utan sa sig tro Gud icke skola så förmörkat henne förståndet, att hon ju måtte avveta sig på den onda vägen vara. Låddes gråta, men kunde ingen tår fälla, sa att den onde anden måste spöka för barnen, hon vet intet av mera Blåkullaväsendet, än den dag hon skall dö.

Erick, Johan Andersson, berättade, att han fyra gånger förleden natt varit förder, och fjärde resan på en vit ko från Sätra, då de andre barnen ock vore med, men de nekade därtill, och var Erick allenast sex år gammal och kunde intet synnerligt besked omständigt göra.

”Jungfrun Maria och S:tt Per gingo sigh en wägh, huardt skal tu gå, sade Jesus. Jagh skall gå åstadh och leta root och boot för min koo, hon är modstulin och blodstulin, hon förmåhr sig intet; tagh tigh litet Salt och något Julemalt sin boo nytta skal få igen”.

Samma läsning sade hon sig läst lärt av en flicka, som tjänte hos Jon Siffridson i Backen för tjugo år sedan, men nekade sig någonsin hava brukat densamma, ville till ingen vidare bekännelse komma.

Förehades en gammal kvinna ifrån Dalarne kommen, Cherstin Larsdotter, kona om 60 år, som tillförene har varit före och om trolldomsväsendet examinerad blivit, men hon nu som tillförene nekade sig hava något att bekänna, sade, att hon måste veta sig vara på den onda vägen. Henne förehölls, att hon undsagt en pojke, Olof Mårtensson benämnd, skola hugga yxan i honom för det han på henne bekänt har, men sade hon sig av narri det gjort.

En piga, Annicka Andersdotter, 27 år g:l, övertygade Cherstin i ögonen, att hon förlidne natt har fört henne till Blåkulla och plägar där stå vid spisen och tvätta kärilen. Har i natt legat hos den onde under bordet, och hölls då deras sammankomst vid Sätrabacken. Cherstin sade sig varit dit spökter, och att hon inte vet av sådant, ville ingen bekännelse göra fastän dock nu närvarande tre st. barn henne under ögonen påtygade, att hon i förledne natt dem fört har på en brun häst och röd ko. Hästen ägde Lars Ersson Hammar, men kon Bart Hans, smeden. Mats Andersson sa dem varit i natt på Sätrabacken tillsammans, där deras sammankomst hölls. Och när de fara åstad, säger Cherstin:

”Från by up i sky och ända till helwetis”. Eljest övertygade ock barnen henne, att hon i förlidne vecka sagt, det vara lika om hon sig bekänner eller intet, hon får dock intet behålla livet, vartill hon fuller intet neka kunde, och ehuruväl rätten all flit gjorde att bringa henne till bekännelse, var det likväl fåfängt.

Hans Krögers tjänstekvinna, Barbro Månsdotter, vid 50 år g:l, förehavder sade sig nu intet veta, hur det är med barnaförandet, utan hon måste säga såsom barnen; hon vet intet, om det är sant, att hon förer dem, utan det hon bekände, gjorde hon i fåvitsko av förhoppning att bliva lös och slippa fängelset. Frågades om barnen säga sant, och om de hava sagt sant på henne. Resp: ”Ja, det ähr sant och måste wara sant”. Frågades om hon i natt varit åstad med barnen. Resp: ”Jagh weet intet deraf”. Förehölls henne, att Bijr Anna har bekänt på henne. Svarade hon, det må då stå därvid och sade sedan, att det måste vara sant, vad om henne bekänt är. Nekade kunna några vidskepliga läsningar; tillstod det vara sant, som barnen om henne bekänna och sade sig låta stå därvid i Jesu Christi namn, men hon vet intet, huru hon är kommen på den onda vägen, vilken henne förfört, och huru länge hon däruti varit begripen.

Anno 1675 d. 8 Maj hölls allmän Walborgsmässorådstuga. Närvarande H:s excell:s Gouverneuren Högvälborne H:r Carl Sparre, Friherre till Cronoberg, Herre till Ulfåsa och Marieberg, Befallningsman, Välbetrodde Jacob Andersson Höök, Borgm. Välb:de Carl Falck med rådmännen Hans Kruse, Oluf Larsson, Erick Jonsson, Anders Dunder, Lars Korstad.

Sedan berättade Hans Excell:s sig förnummit en stor abus här i staden vara vid det bedröveliga trolldomsväsendet inrotad, i det en hop barn i staden sig intet annat företaga, än där de tillsammans komma berykta en och annan oskyldig, ärlig människa, och såsom Hans Excell:s sade sig mycket finna, att det onda väsendet icke faller honom så troligt, som barnen berätta, och ty vill Hans Excell:s hos Kongl. Maj:t sin mening uti underdånighet andraga och till Hans vidare allernådigste betänkande hemställa, efter som han finner att där detta onda väsendet skulle vinna sin framgång, och barnen uti deras klagomål varda hörde, bleve ingen ärlig kvinna förskonter, och ty befallde Hans Excell:s och pålade borgm. och råd, att de skola hädanefter med sådana ransakningar innehålla till högstbem:te Kongl. Maj:t vidare allernådigste resolution och förklaring.

Lars Matts enkas, h:u Carins, son, Laurentius inkom med en attest, som Erick Jakobsson skulle giva till bem:te h:u Carin av det innehåll, att Hans Bure skulle med mutor och ett par grå strumpor, som han givit en tiggarpojke, lockat och tubbat honom till att berykta hans moder, bem:te h:u Carin, Lars Mattsson. Erick Jakobsson var tillstädes och nekade fuller sig hava bem:te attestatum underskrivit, men såväl han som Hans Andersson Hammar likväl contesterade och betygade, att pojken för dem sådant om Hans Bure bekänt har, som attesten lyder. Samma pojke hades före, men var så liten, att intet med honom kunde vara, och på hans berättelse igen grund att ställa.

Ingavs till Hans Excell:s, Högvälb:ne Gouverneuren av rådm. Hindrich Honnon och Petter Liff uti ödmjukhet en suplique vardera, angående att Honnons dotter och Lifvits hustru beskylles föra sal. Joen Larsson Halenii dotter, och för den skull uti underdånighet begära, att dessas barn och hustru ifrån en sådan svår och grov beskyllning måtte bliva i försvar tagne. Ty befallde H:s Excell:s borgmästare och råd hava före och examinera den flickan, som dem beskylt har, och henne, där hon med lögn befinnes, därför vederbörligt straff få lida.

Kom åter före den gamle Dalejäntan, Carin Pehrsdotter, som den 30 Mars finnes hava sig här inför rådstuvurätten till trolldomssynden bekänt och därför blivit till Dalarna, där hon födder är, skickader att där undfå dom. Men är därifrån av landssekr. Christian uppå högvälb:ne Hr landshövdingens ordres och befallning tillbaka förpassad vorden med sådant skäl at den landsorten, som mer än mycket varit plågad av det väsendet, befruktar, att något mer därav torde uppväckas, om över hennes person ny ransakning ställas skulle. Och tillstod ännu em:te Carin Pehrsdotter sin förriga avgjorda bekännelse, att allt ifrån sin barndom uti satans tjänst varit, och är utav en sine föräldrars grannhustru, emedan hon i lindan låg, först till Blåkulla vorden förder. Och att hon har fört barn, och förriga natten det gjort, men i denna förlidna natt intet. Hon måste ännu, så länge den lede djävulen vill, fara åstad, och han sätter åstad henne, så ofta honom behagar. Bekände vidare, att hon sammanlag med den onde haft, såväl förr än hon sig bekände som sedan, men intet haft så gott utav hans sammanlag sedan hon sig bekände, som hon tillförne hade. På tillfrågan vilket är bättre, ligga hos den fule eller hos manfolk, svarade ”hos manfolk”; tillståndes att hon uti ungdomen lönskeläger begånget. Frågades om satan gör själv tjänsten i Blåkulla, eller om där äro präster, svarade ”nej”. Uppå tillfrågan huru den onde bär sig åt, då han döper barn, svarade hon, att han håller huvudet neder och öser vattnet, salva venia på röven och säger:

”Dett hehliga Barnet skal komma till den stora och Ewiga Guden”. Ästundade att få dö och så medels kvitt varda satans tjänst. Las Fader vår och Tron. Bekände att hon tillförne har fört sju stycken barn i Dalarna, och att hennes sysslor i Blåkulla varit att stilla boskap utav den säre boskapen, som där är, vilkas mjölk smakar som den av annan boskap tagen är. Vill bekänna sin synd i Jesu Christi namn, den av hjärtat ångra och gärna därpå dö.

Över Carin Pehrsdotter ifrån Östmora by, Mora s:n och Dalarna, som till trolldomssynd, barnaförande och andra vederstyggligheter till den lede satans tjänst förövade har bekänt sig saker vara, är detta rättens sentens avsagd på Gefle Rådhus d. 12 Maj A:o 1675.

Såsom Carin Pehrsdotter frivilleligen själv för privatim och extra Judicaliter och sedan här inför rätten tillstått och bekänt har, att hon uti sin barndom är till satan förförder vorden och har allt sedan däruti begripen varit den lede djävulens barn, säd och annat, menniskom till skada tillfört, med honom sammanlag och umgänge haft, och flere vederstyggelser med mjölkande och annat förövat, alltså kan denna ringa rätten henne för dödsstraffet icke befria, utan dömer, att hon efter Guds och världslig lag skall halshuggas och å båle brännas, dock sådant till den Höglofl. Hovrättens vidare nådiga omdöme uti underdånighet lämnades.

Förehades Barbro Månsdotter och frågades, huru nu är med henne, och om sant är, det hon bekänt har. Svarade hon: jag vet intet därav och har bekänt som ett tok. OlausHambrijn övertygade henne under ögonen, vad hon förleden 8:de April, som var 5:te dag påsk, för honom bekänt hade näml. att hon då tillstått, att hon förer Dunderns lille son till Blåkulla och är av Krögers lantbondes hustru i Svartvik, h:u Cherstin benämnd, förförder vorden. Sade, hon det i fåvitsko bekänt hava; frågades om det är då sant som hon bekänt har. Resp: ”det är intet sant, är jag rädder”, och det hon sig bekände, sade hon gjort som ett tok och i mening, att hon därmed skulle slippa utur fängelset. Barbro förehölls, att h:u Carin, Johan Davids, har bekänt på henne. Sade hon, jag tror intet det, utan hon sade ”nej” därtill, när jag frågade henne därom. Rådm. Dunder exiperade sig voterandet över denna person, efter hon förer hans son, och tog avträde.

Över Barbro Månsdotter, Hans Krögers tjänstekvinna, som för trolldom, barnaförande och andra vederstyggligheter beryktad varit och sedermera är examinerad vorden, är detta rätten sentence avsagd på Gefle Rådhus d. 12 Maj 1675.

Emedan Barbro Månsdotter frivilleligen så väl inför rätten som eljest bekänt har sig till satans väsende och trolldomssynden utav en hustru i Hälsingland och Norr Ahla s:n förförder vara, och att hon fört den onde barn tillhanda, och umgänge och sammanlagt med honom haft. Så, ehuruväl hon sedermera samma sin bekännelse har återkallat velat, dock likväl eftersom hon utav barnen om sine Blåkullafärder är övertygad vorden, och haver själv förmedelst sitt påtygande bringat andre till bekännelse, allt därföre kan denna rätten med tryggt samvete ifrån lifsstraffet icke befria, utan på den första frivilliga bekännelsen, hon gjort har, finnes skäligt, att hon efter Guds och världslig lag bör straffas till livet med yxa och bål, dock under den höglofl. Kungl. Hovrättens vidare nådiga juvisdiktion det samma uti underdånighet hemställa.

Förehades konan från Orsa, Cherstin Larsdotter och ännu till bekännelse förmantes, men hon stadigt nekade sig veta utav någon Blåkullafärd, utan, om hon är där, så måste hon såväl som barnen veta därav, och hon uti barndomen vara dit förder. Karin Pehrsdotter påtygade henne under ögonen att hon är med i Blåkulla, kokar där och plågar ligga hos den fule. Cherstin nekade ändå sig veta därav något, utan om hon är till Blåkulla, måste det för några andra hennes synder vara skett. Hon plägar fuller ibland hava sällsamma drömmar och tycker sig i sömnen gå i vall, vara hos Gud och sådant, men aldrig har hon drömt om någon gästabudsfärd.

H:u Brita Andersdotter ifrån Tolffors förekallader blev med allvar till sannskyldig bekännelse förmanter, men enstämmigt nekade sig veta av något ont eller barnaförande. Dalekonan Carin Pehrsdotter inkallad, tillfrågades, om hon känner denna h:u Brita, sade hon ”ja”, och att hon i Blåkulla henne sett har, där hennes beställning är att brygga och baka. Item, att hon sett henne föra barn i går om natt, nio stycken. H:u Brita säger sig väl drömma ibland, huru hon bakar, men aldrig kommer henne något bryggande före, utan hon vet intet mer av detta onda, än den dag hon skall dö. Bad Gud vilja upplysa henne, att hon måtte besinna kunna, om hon är på den onda vägen.

Rätten kunde med dessa bägge, näml. Brita och Cherstin Larsdotter intet vidare uträtta, utan måste på Hans Excell:ts Gouverneurens ordres tills vidare upplysning giva dem lös, dock med förmaning därtill, att de avstå med barnaförandet och låta sig tillstädes och för handen finnas, när så påfordras.

Förekom Gouverneurs-Sekreteraren Wäl:de Magnus Blixt och berättade Hans Excell:ts Högvälborne Hr Gouverneurens befallning och ordres vara till borgm. och råd, att de skole saken, som Hindrich Honnons dotter angår, företaga och utleta, om så i sanning sig förehaver som föregives, näml. att sal. Jon Lars´dotter skall beskyllt Honnons dotter för den, som förer henne till Blåkulla.

Inkom sedan de vittnen, som rådman Honnon åter har uppcitera låtit emot sal. Jon Lars´dotter, Carin, att övertyga henne till den beskyllning, som henne tillvitas.

Då rådmansdotter Anna (Honnon), tolv år gammal, berättade, att uti Hans Bures nattstuga har för henne en gång sagt Brita, Jon Lars´, det hon av sine styvbroder hade hört sägas om Anna, att hon smörjer och rider själv. Men Brita på det elfte året nekade därtill. Sal. Peder Sigfrids dotter, Sara, på sitt fjortonde, betygade, att när Jöran Elis´barn begrovs, och hon med de andre uti Hans Bures nattstuga var att bese likprosessionen, hörde hon av Brita sägas till Anna, att hon rider själv och smörjer.

Rådm. Erick Jonsson försäkrade låta avstraffa sin dotter hemma i huset med ris för de ord, hon fällt har. Men rådman Honnon, när honom det förehölls, sade sig icke därmed vara benöjd, och att intet många ser, när modern slår henne, vilken har ock en släng därutav.

Sedan rådm. Honnon hade gått neder, inkom en skrift ifrån sal. Jöran Petters Enka, däruti hon besvärar över Honnon, att han vid sin nederkomst har undsagt hennes barnabarn skola piska dem. Ty blev han vid 80 D:r S:mt förbunden att röra vid dem.

Uppkom Peder Nilsson Hörn och uppviste en sedel honom tillskriven av kyrkoherden, M:r Peder Fonthelius, av det innehåll, att han excommunicerat bemälte Hörn såsom en uppstudsig och ond församlingsmedlem, för det att hans son har beryktat hans hustru och honom för Blåkullafärden. Item han själv förhållit honom hans rättighet och illa utfört hans predikningar. Begärandes därför utav rätten gott råd, huru han sig därmed förhålla skall. Och som han angav vara några flere av borgerskapet och stadens innevånare, som ock orsak haver sig på lika sätt att besvära, sades honom av rätten, att han måste conjungera sig med de samma och de samteliga sina besvär skriftligen i rätten insinuera, så vill sedan rätten vara omtänkt, vad då kan vara däremot att göra.

1676 d. 8 April kom före Jacob Pedersson Skinnares Enka, Lisbet Christiersdotter, givandes till känna, att hon intet kan få pastoris lov att låta begrava sin man, utan han, pastor, förhåller honom kyrkogården av den orsak, att hennes barn äre även ibland dem, som klaga sig bliva förder av hans hustru. Berättandes, att när hon första gången kom till kyrkoherden att ansöka om ovanbemälte ärende, har han begynt fråga henne om sine barns bekännelser, och när hon till pricka hade gjort honom och hans hustru en sannfärdig berättelse och relation visade de henne till borgm. Falck att hos honom söka begravningsplats för sin man. Sägandes pastoris hustru till henne ”aldrig skal tin man niuta kyrkogål i min mans Probsteri”. Ty ville hon sig hos rätten fråga, vad henne vore till råda i detta fall. Men såsom han (h. e. rätten) intet med sådant har att befatta, som pastoris ämbete egentligen angår ville eller kunde han intet heller sig däruti utlåta, utan gav allenast änkan det rådet, att hon måste betinga sig tvänne ärlige män av borgerskapet, som gå till pastoren å hennes vägnar och änteligen orsakerna förnimma, vi hennes man kyrkogården förvägras

De ”osannolika” protokollen får tala för sig själva. Mängder av barn samlas och hetsar varandra att tro att de har sett ”precis samma handlingar utföras av samma personer”. Oavsett om de själva tror på det eller inte så blir deras normalt ganska torftiga liv mycket spännande och plötsligt har de egen makt och de vuxnas fulla intresse.

Bland de vuxna råder ofta avund och osämja och detta skapar nu ett perfekt tillfälle att göra sig av med sina antagonister. Genom mutor och hot lockas barnen att säga det som illmarigt ”läggs i deras munnar och bildar vittnesmål”. Som exempel på mutor är strumpor och slantar. Det är otroligt att så många trodde på detta men troligen spred sig skräcken och det kändes säkrare att hålla med än att protestera då risken hela tiden fanns att de själva skulle dras in och bli nästa offer. Rannsakningarna visar att de hade ingen som helst chans att försvara sig. Speciellt inte de fattiga.

Däremot kunde rådman Hindrich Honnon som själv satt med i ”jurun” fria sin dotter Anna Honnon trots att de flesta barnen vittnade att de hade sett henne i Blåkulla ett antal gånger. Åter ett exempel på rädsla för ”makten”.

Detta skulle kunna vara en filmrysare av värsta sorten. Det fruktansvärda är att det verkligen har hänt då allt är dokumenterat i Rådstuvans (rådhusets) Domstolsprotokoll.

Att skräcken var stor visas av många bevis. Som exempel kan nämnas att fiskaren Peter Snifs son Petter, som deltog i barnens vittnesmål, bytte namn som vuxen från Snifs till Strömbäck. Då tillhörde han de rikaste i staden, och namnbytet skedde troligen p.g.a. en befogad rädsla inför framtiden.

När någon blivit dömd och halshuggen i familjen låg det nämligen väldigt nära till hands att en syster eller barn blir ett lämpligt offer nästa gång. Detta visas tydligt i Domstolsrannsakningarna då den halshuggna Lorenz guldsmeds hustru Britas syster stod på tur vid nya anklagelser. Det syns också i Sehlbergs olika släktscheman att vissa namn plötsligt är raderade med små streck utan några som helst förklaringar.

117. Bure, Anna Israelsdotter: about 45 years old, wife of Peter Eriksson Snifs, beheaded at Gävle, Sweden 6 March 1675

123. Canon, Brita, wife of Hans Johansson: beheaded and burned Gävle, Sweden 6 March 1675

300. Gullsmed, Brita, wife of Lorenz: beheaded and burned Gävle, Sweden 6 March 1675

403. Kirstin, 78 years, mother-in-law of Håkan Vacktknekt: beheaded and burned Gävle, Sweden 6 March 1675

581. Petersson, Elisabeth: wife of Erik, beheaded and burned Gävle, Sweden 6 March 1675

Sonen till Kyrkoherde Petrus Fonthelius (gm Catharina Rolandsdotter Bure som slutligen blev frigiven) hette Roland Fonthelius som blev pastor i Ystad och gifte sig med Hindrich Honnons dotter Anna. Hon ingick genom detta i (den 11:e) XI generationen Bure genom Anna Mosesdotter Bure g.m. den Rika länsmannen i Skellefteå, Lars Andersson i Ångermanland som levde 1561.