Snifs_Häxprocesser_Strömbäck.

Ovanstående insändare tycker att dessa plattor nedanför Henry Moores staty inte är någon BRA reklam för Gävle. Det ligger mycket i det men av andra skäl än som anges.

Kommunens minnesmärke borde innehålla mycket mer än enbart Rettigshuset. Den grund som visas tillhörde en mycket äldre byggnad som senare nyttjades av familjen Rettig.

Här bodde även en familj som på 1600- och 1700-talet utsattes för en av Gefle historias mest tragiska, orättvisa och fruktansvärda handlingar.

Detta verkar inte alls vara känt inom kommunen. Tack vare Internet och genomgripande släktforskning utförd i såväl Minnesota som i Sverige av en medlem tillhörande en av 17 förgreningar av ätten Bure.

I alla våra gamla böcker om Gävles historia har jag endast i två korta notiser stött på ett speciellt namn trots att han nu har visat sig vara en av Gefles stads mäktigaste män på 1600-talet, dels vad gäller social status och dels som en av stadens rikaste män - Peder Ersson Snifs.

1) När Gävle 1946 firade 500-årsjubileet av sina stadsrättigheter 1446 utgavs en tegelstensbok till minne av detta, ”Ur Gävle Stads historia”. I hela denna bok står endast följande lilla stycke på sidan 765..

”En annan familj, som började göra sig bemärkt omkring sekelskiftet 1700, är släkten Strömbäck. Dess stamfader var storfiskaren Peder Ersson Snifs. Dennes son Petter (1644-1720), som för övrigt i sin barndom var invecklad i trolldomsrannsakningarna, tog sig namnet Strömbäck.

2) Efter mycket letande hittar jag även hans namn i Alf Uddholms ”Gevalienses, Gävles Vasaskola och dess elever i fem sekler och sexton släktled 1557-1988”, på sidan 53 står

1) - Varför står det så litet om stamfadern? Varför finns det inte någon som helst beskrivning i en enda av Gävles historiska böcker om släkten som började göra sig bemärkt och med ursprungligt namn Snifs?

2) - Varför bytte sonen Petter namnet Snifs till Strömbäck och övergav stamfaderns namn?

Svaret på dessa funderingar tycks ligga dolda i äldre dokument i Gävle. En av huvudpersonerna i denna berättelse är Per Ersson/Peter Eriksson Snifs hustru Anna Israelsdotter Bure och detta handlar bland annat om hennes och andra kvinnors avrättning i samband med häxprocesserna i Gävle år 1675 - en skamfläck i Gävles historia.

Ulf Ivar Nilssons har i sin artikel ”Anna Snifs hade erkänt sina Brott” berättat om henne men inte djupare berört hennes familj. Hon var nämligen hustru till den framstående Peter Eriksson Snifs och framförallt mor till den mäktige (Peter Srömbäck 1664-1720) alltså hade hon nära koppling till två av stadens rikaste män vid denna tid.

Anna var dessutom kusin i 4:e led med den andra och mycket mer kända anklagade häxan Catharina (se nedan), det har "staden" lyckats suddat ut eller "glömt" i alla sina tidigare utgivna historieböcker. Att detta nu har upptäckts beror på den information som finns på Internet i vissa släktregister. Att informationen är tillgänglig beror på en mycket generös svenskättling, John, som bor i Minnesota och som delgivit sina upptäckter på ett otal sidor publicerade inom Sveriges Släktforskarförbund.

När detta skrivs (januari 2010) vet troligen väldigt få i Gävle vilken viktig koppling Anna Snifs egentligen hade till två av Gävles mäktigaste och rikaste män under 1600- och 1700-talet. Notera att Petter Strömbäcks äldsta dotter hette Anna - kanske som en eftergift till dotterns avrättade farmor?

Berättelsen om Annas kusin i fjärde led, av den mycket berömda ätten Bure, den mer kända Catharina Rolandsdotter Bure, gift med prästen Petrus Olai Fontelius och som också blev anklagad men lyckades rymma med hjälp av sin man och även slutligen bli benådad. Det är säkert därför som hon får finnas kvar i historien. I ovanstående länk om Catharina ovan står det helt anonymt att ”Anna Snifs var en av de dömda ” men i detta framgår ingenting om att även hon var från den berömda Bureätten.

Namnet Anna Israelsdotter Bure och platsen för hennes avrättning har raderats i senare generationer men den nakna berättelsen om att en anfader hade avrättats för häxeri – har filtreras muntligt i raden av Annas ättlingar i mer än 325 år, längs hela vägen till Minnesota i USA. Hennes namn och historia skulle alltså inte för alltid vara förlorat för ättens medlemmar.

Släktforskaren mm John Winblad von Walter i Minnesota fann redan år 1993 Annas namn och har därefter gett förnyad kunskap om de sorgliga omständigheterna för både ätten Bure och för Gävle stad. John är barnbarn till en av de familjer som i början på 1900-talet emigrerade till USA. Han och hans familj tillhör ätten Bure och John har på egen hand lärt sig svenska och forskat under många år och regelbundet informerat om sina upptäckter på ett otal sidor inom Sveriges Släktforskarförbund (se ovan).

Han har nu översänt detta otroliga, fullständiga material och gett mig tillstånd att publicera det på Internet. Genom detta vill han ge sin olyckligt drabbade släkting upprättelse. Detta fruktansvärda och orättvisa öde skall inte längre tigas ihjäl.

Från att knappt ha nämnts tidigare anser jag att den idag nästan helt okända släkten Snifs-Strömbäck tillhör en av Gävles absolut viktigaste släkter.

Klicka på bilden för att se kopplingen mellan Anna Israelsdotter Bure och Catharina Rolandsdotter Bure (båda födda samtidigt och inblandade i Gävles häxprocesser).

Peter Eriksson Snifs levde omkring 1625-1683, var född i Gävle och son till Erik Jönsson Snifs ca 1595-1647 även han från Gävle.

Peter gifte sig för första gången omkring 1650 och med all säkerhet före 1 juli 1654 med Anna Israelsdotter Bure från Hemlingby (1625-1675). Hon var dotter till Gävles borgare Israel Zachrisson Bure (1595-1659) och hans hustru Margareta (? Nilsdotter f. ca ?1595). Margareta var troligen dotter till antingen Gävles borgare Nils Biörsson eller till Brodde Persson, rådman i Gävle. Hennes mors börd är ännu inte fastställd även om det finns ledtrådar som bevis för framtida forskning.

En kusin till Anna var gift med rådman och bisittare i Stora Sjötullsrätten Otto Reinboth (1690-1709), som bodde på Smedjegatan 5 i Gamla Söder, som tillsammans med Annas svärson, Lars Olofsson Unonius, hjälpte till att ta hand om Annas mindre barn efter hennes halshuggning på Gävle torg den 6 mars 1675. Andra kusiner till Anna Bure var rådman och borgare Peter Biörsson i Gävle, som under en tid satt i Gävles domstol med sin bror, tullanställde Johan Biörsson/Björnsson. Johan Andersson Brodin och Anders Andersson Dunder (son till rådman Anders Håkonsson i Gävle) var släkt på okänt sätt. Det kan ha varit så att Dunder var gift med en syster till Anna. Även Gävles domstolsnotarie Olaus Hambrin och borgare Jonas Olofsson Brodde och hans bror, en präst i Uppsala, var på något sätt involverade i familjen Bure-Snifs. Mest troligt på Annas sida även om det inte nödvändigtvis behöver vara med hennes mor Margareta.

Peter Eriksson Snifs hade i sitt äktenskap med Anna Israelsdotter följande gemensamma barn:

1) - 1) Catharina Petersdotter Snifs – omnämnd i häxprocesserna 1675, tycks ha dött 1683 innan faderns förmögenhet var styrkt. Gm Peter Bäck, död före 1682 eller /gm Anders Ahlman som omnämns i åtskilliga källor 1682.

) - 2) Elisabeth Petersdotter Snifs – omnämnd i häxprocesserna 1675, tycks ha dött 1683 innan faderns förmögenhet var styrkt. Gm Peter Bäck, död före 1682 eller /gm Anders Ahlman som omnämns i åtskilliga källor 1682. Det är möjligt att Lars Olofsson Unonius (nedan) även har varit gm Elisabeth då hon och Margareta kallas för hans hustru enligt olika källor.

) -3) Margareta Petersdotter Snifs – Troligen gift mellan 1667-1672 med Lars Olofsson Unonius, akademisk fogde, som dog i Uppsala 1707. Han var son till Gävlefödde professorn Olaus Unonius (1602-1666) med hans första fru Catharina Larsdotter Gammal.

4) - 4) (Sara?) Petersdotter Snifs, som före 12/6 1678 var gm Gävles borgare och snickare Erik Olsson Ström. Hon dog 20/8 1697 och hennes man 8 dagar senare, 28/8. Hon begravdes 7/9 1697, troligen tillsammans sin make.

5) - 5) Peter Snifs-Srömbäck I (1664-1720) var sonen i syskonskaran som var född 8/3 1664 och dog 3/7 1720. Han övergav namnet Snifs from 1681 och använde därefter enbart namnet Strömbäck. Kanske ville han ta avstånd från de rykten och den skam som uppstod pga sin mors avrättning som häxa. Kanske han inte heller ville bli ihopkopplad med henne p.g.a. rädsla inför framtiden då både män och kvinnor vid denna tid blev anklagade för att vara inblandade.

Namnet Strömbäck kan ha valts som kombination av sina två svågrars efternamn, Erik Olsson Ström och Peter Bäck.

Peter Bäck dog vid samma tidpunkt som Peter började använda namnet Strömbäck.

I slutet på 1600-talet hade Snifs son Peter Strömbäck det största huset i Gävle och när han dog 1720 var han stans rikaste man då han var både rådman, köpman och redare samt ägde gruvor.

Källa: Från Gästrikland 1989-1990, sid 122. Ett mycket spännande kapitel av Jan Sterner.

Sid 120 från samma kapitel.

Strömbecks framgrävda hus 1959 när Rettigs revs.

Hos fiskarsläkten Strömbäck och tobaksdynasien Rettig.

Peter Strömbäck var gift med Catharina (f. Holmberg) som var född i Gävle 1660 och dog 4/4 1644. Hon begravdes i Gävle 13/4. Catharina var dotter till Gävles borgare och köpman Niels Andersson och Margareta Larsdotter.

En enkel gravsten ägdes en gång av Niels Anderson och hans hustru Margreta Larsdotter. Den låg på den södra sidan av koret i Heliga Trefaldighetskyrkan.

Niels Andersson var borgare i Gefle på slutet av 1600-talet och var handlande till yrket. År 1685 blev han vald till bisittare i Kämnersrätten och var även medlem av stadens äldste. Den 14 jan. 1684 skänker Niels Andersson och hans hustru en metalljuskrona till Gefle kyrka, vilken nu hänger i södra sidoskeppet. Mittstammen är krönt av en draperifigur och har 16 ljuspipor med musselformiga droppskålar i två kretsar.

Niels nämnes i Matrikeln som en son åt en Anders Danielsson. Han blev borgare 1663 i februari och var handlande. Blev vald till bisittare i Kämnersrätten 1685 i mars samt en av stadens 24 äldste 1681. Sade 1689 upp Bisittartjänsten. Av Andersson vet man att en dotter vid namn Catrina/Catharina var gift med Handelsman Strömbeck. Niels var själv gift med Margreta Larsdotter. Han dog 15 april 1698 och begravdes i Gefle Kyrka, där hans liksten ligger i Högchoret och har sitt utseende efter bilden. Den är väl bibehåller. Enkan Margreta Larsdotter dog 5 maj 1723.

Från norra Dalarna i mellersta Sverige år 1668 började en stor våg av trolldom med rödglödgad hysteri, häxanklagelser och avrättningar att spridas över Sverige under en 10 års period. Mycket liknar häxhysterin som fanns i många delar av Europa, däribland även i Amerika, vilket framgår av den ökända Salem Massachusetts häxprocesser 1692.

De som dömts som häxor i Sverige, främst kvinnor, kläddes ofta av nakna och man rakade av dem håret där djävulen kunde gömma sig. Därefter halshöggs de och brändes på antingen ett bål eller stor brasa. Häxepidemin i Sverige skulle nå sin hysteriska topp i Gävle med dödliga häxprocesser år 1675 och Snifsfamiljen skulle inte skulle skonas.

Häxprocessens vittnesmål visar att Peter Eriksson Snifs, hans hustru Anna Israelsdotter Bure och några av deras döttrar setts av flera vittnen i Blåkulla, den legendariska djävulsliknande plats dit häxor förde sina offer till djävulen för erotiska ritualer.

Peter Snifs tillsammans med Catharina Rolandsdotter Bure (en släkting till Anna Israelsdotter Bure) som var gift med Gävles präst, Petrus Olai Fontelius, sades ha döpt barn i Blåkulla.

Även Peter Snifs son, Peter Snifs-(sedermera Strömbäck) skulle vittna om att en av hans systrar hade transporterat honom till Blåkulla. Förutom sonen Peter har också Peter Snifs och Anna Israelsdotters två döttrar, Catharina och Elisabeth, nämns i samband med häxprocesserna.

I februari 1675 var Peters hustru, Anna Israelsdotter Bure, en av 5 kvinnor som dömdes för häxeri i Gävle. Alla fem fallen verkar i stort sett vara helt oberoende av varandra och dömdes separat. Det första fallet som prövades den 27 februari gällde Lorenz Gullsmeds hustru, Brita. Familjen Snifs måste nervöst ha följt förhandlingarna då de visste att Annas öde borde bli desamma. Den 3 mars 1675 hade man kommit fram till beslut i Britas fall och domen lästes. Hon befanns vara skyldig till trolldom och dömdes att halshuggas och brännas på bål.

Annas fall var det nästa som stod på tur. Erik Larssons hustru, Brita från Hemlingby i Valbo socken nära Gävle, var en av de som anklagade Anna Israelsdotter Bures under hennes rättegång. Domboken för Gefles häxprocess den 27 Feb.1675 visar att Brita vittnade att ”hennes dotter Ingrid, som för några veckor sedan dog vid bara19 års ålder hade tidigare berättat att hon fördes bort på natten av hustrun Anna Snifs och att Anna hade förföljt henne och gjort henne så illa att det orsakat hennes död. Hon levde endast 8 dagar efter sin berättelse. Enligt Ingrids egen redogörelse blev hon sjuk när hon gick ut till bocken på kvällen för att lugna djuren och då kom Anna in till henne, genom ett hål, och slog henne så illa två gånger samt förföljde henne så att hon omedelbart blev mycket svullen och sjuk. Vid hennes sista bekännelse hade hon sagt att hon fördes till Blåkulla av Anna ". Det står antecknat att Anna Israelsdotter Bure förnekade anklagelsen och låtsade gråta "men det föll inga tårar".

En släkting till Anna, rådman Dunder, som ägde Dunderbo i Valbo socken (i nuvarande Kristinelund), vittnade och berättade att han den 12 februari fått Anna att bekänna efter upprepade samtal med henne. Han kan ha varit gift med en syster till Anna. Peter hade vid ett tillfälle anklagat sin släkting Anders Dunder (eller kanske en släkting till hans hustru) för att vara en tjuv och en skurk vilket visar att allt inte var så bra mellan Snifs och Dunders familjer

Domstolens register visar att den 27 februari, när Anna väcktes och fördes till domstolen, erkände hon sitt brott med gråt och tårar och berättade sin historia.

Anna sa att "för två år sedan, när hon låg i sin säng, uppenbarade sig en fint klädd man med gulddekoration på röd duk utanför hennes fönster sittande på en stor häst. Han gav henne 10 gulddukater och sa: ’dessa skall du ha för den mat och logi som jag har fått hos dig’". Om den mystiske ryttarens tidigare besök sa Anna bara ”ungefär 14 dagar tidigare hade en regementssekreterare bott hos henne”.

Enligt rättens handlingar berättade Anna vidare att hon hade kastat de 10 gulddukaterna i en skål, och när hon senare sökte dem hade de förvandlats till blod och att hon sedan dess hade varit ond och varit förbunden med djävulen. Anna sa att hon "kom till Djävulens boning mest i de drömmar hon hade". Därför ”berörde hon och hanterade blodet".

Domboken uppger att "Anna efter bekännelsen kände sig lätt till sinnet och fick därför i broderns och rådman Dunders sällskap gå hem och se om sitt hus, men att hennes följeslagare skulle med tvång se till att hon inte somnade och på nytt få tillfälle att inlåta sig i synd med djävulen".

Under senare fortsatt förhör lät sig Anna Snifs-Bure övertalas att erkänna allt som barnen sade om henne. Men exakt vad de var är oklart.

Bevisen för de övriga 4 kvinnorna kom från vittnesmålen från 10 – 12 år gamla barn vilket var vanligt i trolldomsmål. Barnens vittnesmål berättade att häxorna oftast kom till dem på natten i deras drömmar och förde bort dem till Blåkulla, ofta på djur, som hästar och getter. På Blåkulla slängde de frön eller korn i bränder, de döptes, kläddes till brudar och brudgummar, blev sjuka, fick skriva sina namn i blod i en bok, de misshandlades tills de blev svullna och dansade eller låg med djävulen. Det är ganska troligt att dessa vittnesmål även ingick i Annas rättegång men att hennes bekännelse gjorde att det var onödigt för domstolen att behöva registrera dessa anklagelser.

Den 3 mars kom domen för Anna Israelsdotter Bure och i den framgick att hon var skyldig till trolldom och därför dömdes till döden genom halshuggning med ”det stora privilegiet” med tanke på att efter att hon hade förlorat sitt huvud skulle få njuta av [att bli begravd på] kyrkogården. Detta stora privilegium hade hon förtjänat genom sin villiga bekännelse och visade ånger.

De övriga fyra som inte bekände och ångrade sig skulle halshuggas och brännas. Deras jordiska aska skulle spridas i den oheliga marken och deras själar skulle aldrig få evig nåd. Detta drabbade Lorenz Gullsmeds hustru Brita, Erik Peterssons hustru Elisabeth, Håkon Vacktknekts 78-åriga svärmor Kristin och Hans Johanssons hustru, Brita Canon.

Peter Snifs ångerfull hustru Anna Israelsdotter Bure blev "bara halshuggen" och hennes kropp lämnades obränd så att den kunde begravas på kyrkogården i den heliga jorden.

Det var alltså i första hand barnens vittnesmål som gjorde att Anna och de fyra andra kvinnorna avrättades på torget i Gävle. De barn som var närvarande vid rättegången och vittnade måste även vara närvarande för att se resultaten av sina vittnesmål. Att barnen fick bevittna avrättningarna tycks ha varit en del i processen eftersom tanken var att när de dömda häxorna halshöggs eller levererades till bålet hoppades man få se Djävulens fjädrar sticka ut från ut från de saliga. Önskan att se denna exorcism verkar ha varit så stark att deras fantasi inte gjorde dem besvikna.

Några av barnens synpunkter från Gävles avrättningar har överlevt flera århundraden. En ung pojke, Henrik Peterssons son Ollie från Islandet, som såg Brita Gullsmed och Brita Canon halshuggas, sa att vid platsen där avrättningarna skedde så såg han svarta korpar cirkla runt kring häxorna och att "så snart som offrens huvuden var avhuggna flög korparna bort med deras själar”. Närstående unga Anna Johansson sa "När Brita Canon la sig på huggkubben för att bli halshuggen, kom en stor svart flygande örn och förde bort hela henne till ett block i stället för att låta henne bli halshuggen". Men hur det gick med Brita Gullsmeds avrättning "den såg hon inte alls - för hon inte ville se detta ". Därpå intygade hon att när dessa två var döda tog en vit ängel bort deras själar. Henrik Pedersons hustru, Kirstin, sa "när Brita Canon skulle lägga sig ner, kom en flygande koltrast”, men vad den gjorde såg hon inte, eftersom hon inte ville se henne på ett bål. När det var dags för den sista att dö, som var Elisabeth, såg hon en vit duva komma ".

Vad Annas make, barn och familj kan ha tänkt när de såg hennes avrättning är inte känt. Deras son, Peter Strömbäck, var nästan säkert närvarande vid sin mors avrättning, liksom övriga barn var som hade vittnat vid rättegångarna.

Den skam och den gnagande rädslan för att även andra av Snifs familjemedlemmar skulle kunna åtalas framöver för häxeri kan ha att tystnat alla skriftliga tankar och formuleringar om Annas familj.

Även efter Annas död, finns cirkeln kring Peter Eriksson Snifs i olika domstolsanteckningar om häxeri. Bara en månad efter Annas död, kan man i Gävles protokoll från Rättegångsdomstolen den 8 april 1675 hitta Peter Petersson Horn vittna om det faktum att han hade förts till Blåkulla på Hans Krögers svarta ko av Krögers piga Barbro Månsdotter. Horn sa att han hört Barbro kalla djävulen för sin Gud och Jesus. Barbro sa att hon varit gift 4 gånger, två gånger med Weel (?) och två gånger med Fan (djävulen) och att "Gävles präst, Petrus Fontelius och Peter Snifs uppträdde som gudfäder och döpte barnen i Blåkulla".

Vid någon tidpunkt anklagades även Peter Snifs pigor för trolldom. Och vid tidpunkten när häxprocesserna pågick anklagade en berusad borgare rådman Jöran Petersson Folkers hustru för häxkonster och sa att hon borde avrättats tillsammans med Peter Snifs fru, då hon "under natten räknade pengar med bara halva värdet".

117. Bure, Anna Israelsdotter: about 45 years old, wife of Peter Eriksson Snifs, beheaded at Gävle, Sweden 6 March 1675

123. Canon, Brita, wife of Hans Johansson: beheaded and burned Gävle, Sweden 6 March 1675

300. Gullsmed, Brita, wife of Lorenz: beheaded and burned Gävle, Sweden 6 March 1675

403. Kirstin, 78 years, mother-in-law of Håkan Vacktknekt: beheaded and burned Gävle, Sweden 6 March 1675

581. Petersson, Elisabeth: wife of Erik, beheaded and burned Gävle, Sweden 6 March 1675

Peter Eriksson Snifs levde omkring1625-1683, var född i Gävle, en sjöstad vid Östersjön. Han var son till Erik Jönsson Snifs (f. omkr. 1595, i Gävle och död före 1647) som även han tycks ha varit borgare och köpman i Gävle. Peters mor är helt okänd

Hans namn nämns först i tillfälliga källor år 1645 men redan 1651 var han formellt accepterad som borgare i Gävle och hade genom detta fått privilegiet att idka handel vilket under 1600-talet var en av Sveriges viktigaste kommersiella inkörsportar. Han var engagerad i affärer på många fronter och var en av samhällets aktiva medlemmar då han också var juridiskt bevandrad. Den 2 maj 1665 ingick han bland ”De 12 äldste”, en föregångare av en grupp som utvecklades till att sitta och bestämma i Gefles ”rådstuva”. Under våren 1663 var han invald i kämnärsrätten, en plats som han behöll ända fram till 1667. Han blev utsedd till rådman och fungerade som sådan fram till 12 dec 1677 då han drog sig tillbaka som ”pensionär” p.g.a. haltande hälsa.

1656 hade Peter en plats i Royal Building Collegium (osäker engelska, troligen avser John motsvarigheten till dagens byggnadsnämnd) som styrde stadens byggprojekt. Han var också kyrkoföreståndare i Gävle, en ärad förtroendepost som gick ut på att kontrollera kyrkans tillgångar och medel. Under en period var Peter till och med direktör för Gefles hospital (sjukhus) och den 30 juni 1656 ingår han även i lantvärnet/milisen.

1676, tjugo år senare, var han betraktad som en av de mest framstående bland Gävles borgare och köpmän men trots alla medborgerliga insatser var det ändå rollen som köpman och affärsman som var den viktigaste födkroken.

Peter Eriksson Snifs har blivit kallad ”Storfiskare i Gävle”, vilket troligen är kopplat till hans företag som köpte, sålde, fångade, saltade och transporterade fisk. Peter var även en av ägarna till skeppet Gävleborg vilket led skeppsbrott 1681. Andra ägare till detta skepp var Peters svåger Hans Bure, rådman Anders Dunder, domare Olof Skänk samt arvtagarna efter Jeremias Elis som nyligen hade avlidit. Peter var även involverad i gjuteriet ”Hammarby Norra Smedja” och ägde 1/8 del av detta. 1678 sålde han sin del till Anders Eneroth, vilken senare blev adlad Leijonflycht.

Ofta under 1700-talet lånade stadens borgare i Gävle ut pengar till de lokala bönderna med deras gårdar och egendom som säkerhet och i denna grupp ingick Peter.

1672 bötfälldes en viss Hans Eriksson från Wall då han vägrade att inställa sig i rätten för att svara på Peter Snifs anklagelser och som skäl angavs ”att han inte kunde inställa sig till rätten då han hade ett gjuteriarbete att göra”.

1673 var Hans Eriksson fortfarande skyldig Peter 13 daler och 6 öre i kopparmynt. Samma år dömdes även bonden Isac Larsson i domstolen att överlämna sin gård i Näs till Peter Snifs, men Peter lovade att ge bonden en chans att betala honom genom att upprätta en avbetalningsplan. Slutligen var dock Peter tvingad att ta farmen och den sålde han senare till den förut nämnde Anders Eneroth. I ett senare domstolsmål skulle Peter anklaga Eneroth för att inte ha betalat hela farmen enligt föreskrivet köpavtal.

En annan jordbrukare, Nils Nilsson, dömdes att överlämna sin gård i Oppala inom Hille församling till Peter, men bondens bror frågade då om han i stället kunde betala Nilssons skuld, så att gården kunde förbli inom familjen vilken Peter tydligen gick med på.

Vid ett annat tillfälle flyttade Peter Snifs över sin säkerhet på bonden Anders Perssons gård i Västra Hästbo till gjuteriets innehavare Anders Mackeij.

Dessa är bara några av de otaliga ”käbbel” som Peter Snifs var invecklad i med de lokala bönderna och som avgjordes i Domstolen. Domstolsrapporterna innehåller många andra liknande egendomsinköp.

Trots att Peter var en slug affärsman och långivare verkar han ha gett sina gäldenärer bra och rättvisa möjligheter att uppfylla sina skyldigheter innan han utnyttjade sina säkerheter. Dessutom tycks större delen av jordbrukarnas skulder ha varit ett resultat av kommersiella lånetransaktioner.

Peter var en rik och typisk borgare och köpman i 1600-talets Gävle. Han var slug, kunde utnyttja rättssystemet, hade en stark vilja att förbättra sin lott och var inte främmande för de finare njutningarna i livet som öl och tobak.

Av allt att döma tycks Peter ha varit respekterad av nästan alla och tycks aldrig ha varit inblandad i något av alla vulgära gräl som var så vanliga även i de högsta kretsarna i samhället under 1600-talet och Gävles borgare hade stort förtroende för honom.

Domstolstvister användes som en slags problemlösningsmetod under 1600-talet och tack vare dessa rapporter kan vi ta del av många detaljer om Peters liv.

1654 stämdes Peter av rådman Peter Jacobsson Gris om vem som skulle stå för vissa fraktavgifter för spannmål. Situationen hade uppstått 1653, när Peter gjorde en resa till Danzig (Gdansk) i nuvarande Polen och då Peter tappat 6 ton mjöl orsakat av fartygskaptenens försumlighet.

1654 representerade Peter sin svärfar Israel Zachrisson Bure i en rättegång. Bure hade köpt vin och mjöd från Daniel Liejel i Stockholm och konstaterat att produkterna var otillfredsställande. För att bevisa att spriten var dålig krävde Peter att två rådmän provade dryckerna i fråga.

1660 förhör Hans Melis Peter i egenskap av vittne i en tvist som Melis hade med Hieronymus (bibelöversättaren ?) Hansson Reinbott. Tydligen hade Peter skrivit ett brev som vittnade till Reinbott's fördel.

1662 hade Anders Persson Smed brutit upp låset på Peters lagerlokal och stulit 43 järntackor samt fört bort dem på en släde .

1663 gjorde Peter en affärsresa till Danzig tillsammans med Hans Kröger. Medan de var där lät Peter fängsla en av sina sjömän, Michael Larsson Rääf, och anklagade honom för stöld, i närvaro av rådet i Danzig. Peter hade försökt tvinga Rääf att erkänna att han hade stulit hans pengar. Från Peters och Bures beskrivning av situationen fanns försvårande omständigheter för Rääf, kanske tidigare övertygelser, men ingenting kunde bevisas och det slutade med att Peter fick böta för ogrundade påståenden.

I domböckerna i Vendel socken i Uppland blev både Peter Eriksson Snifs och Bengt Snifs (kanske en bror till Peter ?) den18 januari 1664 bötfällda för att utöva viss olaglig handel.

----

1677 har Könich Könichsson bötfällts för att använda kränkande språk mot Peter.

----

1679 hävdade Peter förgäves att Peter Eriksson Ångerman stulit en av hans unga getter .

----

Den som vill ta del av mer materiel kan läsa det engelska originalet

Se originalversionen.

Använd i så fall gärna Googles utmärkta översättningsprogram enligt nedan.

I Googles sökruta skriver ni bara ordet översätt

Sedan är det bara att välja språk

Litet behöver justeras men man har mycket stor nytta av detta program.

OBS att nedanstående endast är en förklarande instruktion som ej kan användas! Gå till Googles ....

Det finns många spännande rapporter som även belyser Gävles allmänna svårigheter under denna tidsperiod. Landet var inblandat i många krig vilka drabbade de rika köpmännen i Gävle särskilt hårt då det skapades särskilda bestämmelser för fartyg med inhemska och utländska kontakter. Peter Snifs var en av dem vars affärer utsattes för mycket stora risker under dessa krig.

Sveriges krig under 1600- och 1700-talet krävde ofta inkvarteringar och utfodring av soldater och officerare i Sveriges städer. I februari 1669 har Peter Snifs begärt att han skall undantas från dessa truppinkvarteringar men fick i stället en skattereduktion för att kompensera och hjälpa till med inkvarteringar. 1674 misstänker Peter en inkvarterad soldat (som en gång hade varit i hans tjänst) för att ha stulit en mörk överrock av rävskinn.

År 1656 startades ett Konsortium bestående av Peter Snifs, Hans Melis, Hans Kröger och Lars Larsson Björkman vilka hade upprättat ett kontrakt för ett stort spannmålsinköp till ståthållaren (Landshövdingen) Johan Oxenstierna. Avtalet omfattade 1000 ton spannmål till 6 daler per ton. En handpenning på 500 daler lämnades, resten skulle betalas på det nya året 1657 med en ränta på 10%. Konsortiet skulle, på egen risk, betala tull samt fraktkostnader och samla in säden i Nyen, en svenskerövrad fästning i Ingermanland på den sydöstra stranden av Östersjön.

Just när deras kapten Grels Olofsson var i Nyen för att plocka upp lasten kom ryssarna och brände staden och kaptenen tvingades fly innan godset hade lastats. När kaptenen kom tillbaka till Gävle utan säd lämnades de juridiska frågorna till domstolen för avgörande. Peter Snifs och Björkman försökte slippa sin del av transportkostnader eftersom ingen säd faktiskt hade skickats, men att de däremot var villiga att stå för kostnaderna för transporter av det järn som hade transporterats, trots att det inte såldes.

Guvernörens revisor sökte på sin herres vägnar att kräva skadestånd för de resterande 5.500 Daler av köpeskillingen och påstod som skäl att kaptenen hade sölat på väg till Nyen och därför kom för sent för att rädda säden från att hamna i ryssarnas händer. När besättningen vittnade om att ingen tid hade gått till spillo ströks anklagelsen. Konsortiet beslutade till slut att de inte behövde återbetala guvernörens handpenning och när domstolen påpekade att konsortiet inte borde söka gräl med en så hög tjänsteman som kunglig guvernör drog konsortiet å sin sida motvilligt bort sina övriga krav.

Man kan se av ovanstående exempel att Peter Eriksson Snifs familjemedlemmar inte var några främlingar för Gävles domstol.

Även Peters hustru Anna Israelsdotter Bure var kallad till domstolen i olika tvister. 1665 fick Anna betala böter för att ha brustit mot den kyrkliga seden om kyrkotagning med regler om det första kyrkliga besök efter ett barns födelse. 1666 hade Anna, sannolikt på uppdrag av sin make, Peter Snifs, skickat några brädor till en köpman i Åbo i Finland, som i domstol klagade över att han aldrig fått dem. Kaptenen på fartyget som transporterade dessa svor en ed till Annas fördel att så inte var fallet. Men Anna Israelsdotter Bure kom att ha mycket viktigare frågor som avgjordes i denna domstol och som framgick i ovanstående häxprocesser..

Peter Eriksson Snifs (född omkring 1625-1683 , son till Erik Jönsson Snifs, f omkr 1595, död före 1647 i Gävle) Gifte sig för andra gången mellan 26/4 och 22/11 1677 med Sara Erasmusdotter, dotter till rådman Erasmus Carlsson och han hustru - dotter till rådman Borshold Rodd i Gävle. Sara Erasmusdotter hade varit gift tidigare med rådman Lars Larsson Björkman i Gävle.

Den 30 januari 1683 förklaras Peters andra hustru Sara Erasmusdotter vara änka.

Det finns ingen bouppteckning kvar av Peter Eriksson Snifs ägodelar ”så det är oklart hur stor omfattningen av hans förmögenhet och egendomar egentligen var. Peters viktigaste gård i Gävle såldes efter hans död för att betala fordringsägarna. Peters svärson, Lars Unonius, tog initiativ till denna försäljning då Peters son, Peter Strömbäck, hela tiden försenade det hela genom att ena dagen säga att han skulle behålla egendomen och nästa att han skulle sälja den. Köparen av gården blev Anton Martin, (senare rådman), som den 18 juli 1683 lämnat ett anbud på 1500 daler.

Några av Peter Eriksson Snifs egendomar är kända. 1650 köpte han en gård i Gävle från Pell Persson Bunck. 1654 köpte Peter ytterligare en egendom i Gävle från Anders Göransson Gris på södra sidan av Gavleån. 1655 köpte Peter en egendom i Gävle för 2000 daler från Daniel Kröger, (en borgmästaren i Uleåborg, Finland, som var född i Gävle). 1652 hade Peter tidigare köpt ännu en egendom av okänd beskrivning.

Efter Peter Snifs död fördes många rättsliga åtgärder till domstol på uppdrag av Peter fordringsägare. Svärsonen Lars Unonius var oftast gården företrädare då den äldste sonen Peter Strömbäck då bara var omkring 19 år gammal. Vid ett tillfälle hade den blivande rådmanen, Anders Hansson Grubb, vänt sig till sterbhuset för att få tillbaka en del tenn och sängkläder som Peter Snifs fru hade lånat från Anders hustru. Unonius svarade att det var omöjligt då hans svärmor aldrig haft något behov av att låna sådana föremål då "tenn och bäddmaterial” fanns i tillräcklig mängd i dödsboet efter den bortgångne svärfadern".

Unonius anklagades för att ha sålt spannmål i Torsåker men inte betalat Gävles tullar. Han anklagades även för handel av järn i Torsåker under 3 års tid utan att ha regeringens tillstånd till detta och att han inte heller var någon borgare i Gävle. Det bevisades dock att mycket av järnet tillhörde dödsboet efter hans svärfar och det verkar som om Unonius försökte hålla det utom räckhåll för sterbhusets fordringsägare.

Peter Eriksson Snifs och hans andra hustru, änkan Sara Erasmusdotter, tycks inte ha haft den bästa relationen med Peter barn och Peters svärson, Erik Ström.

Efter Peters död lämnade hans änka 1683 en stämning till Gävles domstol med begäran om bekräftelse på ett tidigare inlämnat testamente där den avlidne maken försökte göra sina barn arvslösa eftersom "de inte brydde sig om honom och hans hustru när de blivit gamla och inte heller gav änkan den omsorgsfulla vård som en hedersam hustru förtjänade ".

Vad gäller svågern Erik Ström hade denne redan 1678 skrivit till sin svärfar Peter Snifs och anklagat honom för att ha gjort sin dotter (Ströms hustru) till en bastard genom att ”orättvist ta bort allt " genom det oförskämda brevet enligt ovan till Domstolen.

Hur mycket denna splittring berodde på barnens styvmor, Sara, är okänt. Vad som däremot är känt är att Sara genom reglering av maken Peters egendom verkar ha levt i en osäker tillvaro. 1688 hade nämligen änkan Saras styvson Peter startat en rättegång dels om faderns inhägnade mark som hade skänkts till Sara och dels om att lösa in den stadsmark som Sara disponerade, då han "i sin verksamhet redan hade tillräckligt höga skatter utan att även behöva för att betala för Saras tomt". Sara bedyrade då att hon var en "försvarslös och fattig änka utan någon annan möjlighet att få föda än vad den inhägnade marken i fråga gav. Domstolen dömde till Saras fördel och hon fick behålla egendomen under sin livstid ".

Viktigaste källor för Peder/Peter Ersson/Eriksson Snifs och hustru Anna Israelsdotter Bure är: 1,2,3 som omfattar släkten samt 4,5,6 som omfattar Peters hustru Anna och häxprocesserna.

1. Släkten Strömbeck från Gefle (1945), sidor 1-44, Karl Gustaf Strömbäck

2. Svenska släktboken 1951, s sidor 724-725, "Släkten Strömbäck från Gävle", Ulla Elgenstierna

4. Fornt och sentida från Valbo, utgiven av Valbo Hembygdsförening sidor 42-45, 1951, Algot Törnquist, "En trollpacka i Valbo på 1600-talet"

5. Meddelanden av Gästriklands kkulturhistoriska förening (1926), sidor 73-88, "Ur protokollen från trolldomsrannsakningarna Gefle 1675, del I, " Karl Hedlund

6. Meddelanden av Gästricklands kulturhistoriska förening (1927), sidor 38-52, "Ur protokollen från trolldomsrannsakningarna Gefle 1675, del II", Karl Hedlund

I Gävleborgs läns museums sammanhang förvaras Arkiv och samlingar på FOGDEN där det finns ett foto från 1959 års utgrävning av Peter Strömbecks hus i Gävle och även Strömbecks original av husdörr i järn.

Jag tackar min vän John för vårt goda samarbete som tack vare dagens teknik "suddar ut" de stora avståndet och gör detta möjligt.

Översätt text, webbsidor och dokument