tillfällen vill hava Storklockan, bör utom betalningen där före åtminstone giva uti testamente 6 Daler och till de fattiga 3 Daler kopparmynt samt erlägga för det mellersta bårklädet 6 Daler kopparmynt, vilket kyrkovärden Unonius hädanefter äger att iakttaga. Så ock några vidare ringningar med berörda Storklocka intet tillåtes en eller annan som en sådan avgift icke vill betala."

  Del av släkten Unonius. STOR fil för ökad läsmöjlighet. Bläddra med hissarna.

"Beslöts, att Kyrkans svarta predikstolskläde skall upplagas till himmel att brukas uti sorgehus och betalas där före varje gång, som någon begärde himmel åstundar, 6 Daler kopparmynt." (24/9 1736)

"Anbefaltes och åtvarnades klockaren Hiertberg att hädanefter icke tillåta, att några lik begravas, förrän vederbörande först uppvist kyrko-

värdens kvittens, att alltsammans är betalt, som vara bör. Om annorlunda sker, kommer han att ersätta detsamma av sin lön." (26/10 1756).

Även andra kyrkliga akter måste betalas, innan de fick äga rum:

"Resolverades, att ingen wixel bör tillåtas, förrän Crono- och wixelpenningar äro betalte." (24/11 1711) Det fanns mödrar, som lånade dopkläder åt den lille på privat väg, när dopet skulle förrättas. Men då fick kyrkan ingen inkomst av sina uthyrningskläder: "Fördenskull beslöts, att klockaren skall få en skrift till sig med befallning att hava inseende därpå, att så frampt någon intet skulle leja Kyrkans kläder, skall sådant bliva observerat, när modren efter barnet går i Kyrkan, att hon skall tillsäjas betala barnkläder likafullt, förrän hon får komma i Kyrkan. Och om klockaren det försummar, skall det lända på hans ansvar." (21/⁹ 1704) Detta ärende återkom den 24 nov. 1711: "Resolverades, att när någon låter Christna sine barn skall densamma betala för det bästa barnkläderne 1 Carol. och för det sämbre 1/2 Carol., om de hava Kyrkans kläder eller ej."

I en inventarieförteckning från 14 maj 1687 finns en samman-

ställning av olika grupper barnkläder för uthyrning till olika pris:

"1 Mantel av vitt blommerat tyg med gullblommor uti, 1 Myssa av dito tyg med vit, smal knyttning på."

"1 Mantel av rött sammet med silvergaloner uppå, breda, 1 Broderad myssa med rött fascinerat band uti."

"1 Mantel av randigt sidentyg av röda ränder, 1 Myssa vitt med gullblommor uti utan knyttning eller spets."

Om den tredje gruppen har antecknats: "lejes för 1 Daler." De föregående var tydligen dyrare.

När Hel. Tref. kyrka byggdes, hade ett tegelbruk anlagts, där nuvarande Stadsträdgårdens östra del ligger. Det blev inget lysande företag, och 1698 sålde kyrkan sin andel för 1.200 Daler kopparmynt. Denna summa blev ett värdefullt tillskott i kyrkkistan: "Resolverades, att de penningar, som falla för tegelbruket, skola uti kistan stå aditracterte, att några medel må kunna finnas i förråd, där någon nöd tillsätta skulle," (9/12 1698).

"Som Kyrkans medel icke äro tilIräckelige till spanskt vins köpande för communicanterne, så resol. och fastställtes, att hädanefter skall brukas annat sött vin, till dess Kyrkans medel bliva tillräckelige till att köpa spanskt vin före." (25/1 1742).

När ovanstående beslut fattades, låg Sverige i krig med Ryssland.

Fyra år senare kunde man återgå till spanskt vin.

De båda nitiska kyrkvärdarna Peter Strömbeck och H. Jacob Tottie visade upp en kungl. resolution angående accis å vin. Den var visserligen gammal, men man ville dock utnyttja möjligheten:

"Till det sista hava Wi oss nådigt efterlåtit deras Kyrka till förkovring, att de, till de två Pipor vin (1 pipa = 471 liter), de härtill accisfritt njutit hava, ännu måge få två Pipor vin accisfritt inköpa och därtill myssevin till de andra Kyrkorne fritt att sälja.

Gustavus Adolphus."

Nu anhöll kyrkvärdarna, att kyrkorådet skulle bevaka denna förmån, "huru härmed av gammalt brukeligit varit", och utnyttja den.

"Resol:s att ett socknebudstyg kommer att göras av de gamla socknebudsflaskorne." (23/8 1743.

"Beslöts, att en gl. förfallen röd Chorkåpa igenom auktion skulle försäljas. 1 d:o svart Kronsarie mässhake, 1 d:o ljusbrunt damast d:o, 1 d:o gammal påsydd d:o. (12/10 1761).

Fribänkar överlämnades till betalande innehavare. Ty kyrkan behövde medel: "Beslöt Kyrkorådet enhälleligen, att fribänkarne, som för detta bak i Kyrkan varit, skola härefter intet mera vara fribänkar utan utförsäljas till Kyrkans bästa." (2/9 1688).

Senare beslöt man spika igen bänkdörrar, tills någon betalande anmälde sig. Man befarade eljest minskning i kyrkans inkomster: "Ävenledes hemställte kyrkovärden, om icke nödigt är, att de bänkar, som stå lediga och varföre ingen betalning är vorden erlagd, måtte igenspikas, till dess vederbörande sig om rum anmält och därtill vunnit bifall samt betalt pengl. med mera, vilket Kyrkorådet fant så mycket skäligare att bevilja och giva sitt bifall till, som det annars skulle förorsaka en stor minskning uti Kyrkans tillständiga rätt och inkomster." (14/7 1741).

I ett memorial 1759 erinrar prosten Melander om inkomsterna från bänkhyrorna: "Såsom Kyrkans reele inkomst till en god del består uti bänkepenningar, fordrar själva angelägenheten, att sådane penningar i rättan tid efter skedd pålysning av var och en godvilligt utgivas." - År 1742 beslöt kyrkorådet att inte längre sälja bänkplatser utan endast hyra ut dem. Detta för att tillförsäkra kyrkan jämna inkomster.

Bänkplatserna var förstås olika dyra, beroende på läge: "Var bänk har sin taxa efter dess belägenhet, som kyrkovärden till rättelse länder" (23/8 1743) Priset rörde sig från ungefär 1 Daler kopparmynt för de billigaste och upp till 18 Daler för de bättre platserna, per år räknat.

"Beslöts, att ingen får tillträda några nya bänkrum, förrän de med kvitto bevisat, att deras skuld till Kyrkan är betald." - "Även fastställtes, att inga ogifta fruntimmer få tilldelas några bänkrum, innan de g:la och gifta av samma kön förut med behörige bänkrum blivit försedde." (7/9 1759) - Vid samma kyrkorådssammanträde beslöts likväl, att "Lectors, Rectors, ConRectors och Caplansfruarne komma att få fria bänkrum uti en bänk uti Fr. St. Q." - "Sammaledes få Lectorerne Rector Scholae och ConRector fria rum uti de så kallade probst­och doctorsbänkarne uti Fr St. Q"

"Upplästes venerandi Consistorii utfärdade resolution under den 16 martii nästl., varigenom denna stadsens kyrka för åren 1736 och 1737 får innehålla de Cellekter, som med exuption blivit eller hädanefter kunna bliva påbudne." (27/4 1737).

Den oreda, som uppstod i det svenska penningvärdet vid Karl XII:s död, märktes långliga tider efteråt. När man den 12 juli 1759 tog ut pengar ur kyrkkistan, antecknades en del av dessa till visst värde. Men "utom dessa ... uttogs i vita pengar, på vilka ingen viss summa el:r värdisättes, namngen:

En Görtzens Carolin

En halv d:o Carl XII:tes En Dansk 24 schl.

En D:o 12 shl.

P. Strömbäck."

Den 2 aug. 1723 "beslöts, att som kyrkovärden H:r handelsmannen Petter Unonius oppgivit nu erfordrades en summa penningar till vin och talgs oppköpande för Kyrkans behov, det skulle kyrkokistan öppnas och till bem:te förnödenhet nödiga medel där itur tagas, i anledning varav upplästes ben:de kyrkokista och uti Kyrkorådets samt borgaren Johan Jurgen Jons och formasken Olof Tybelii närvaro å stadsens vägnar uppräknades och till kyrkovärden Unonius avlevererades ... en summa av 240 Daler kopparmynt, vilka två hundrade fyratio Daler kopparmynt ber:de Unonius uti kyrkoråkningen haver att opptaga och Kyrkan därföre gottgöra."

  Del av släkten Unonius. STOR fil för ökad läsmöjlighet. Bläddra med hissarna.

Kyrkorådet vakar över folks kristendomskunskap

När tullvaktens flicka tiggde hos prosten Schaefer, blev hon förhörd i sin kristendomskunskap. Det var inga lätta frågor, som ställdes till barnet:

"Men när hon blev frågad, hur många gudar hon hade, svarade, det vet hon intet. Item när blev frågat, vem är hennes frälsare och återlösare, svarade likaså. Ej heller kunde hon mera läsa än som fordrar var och alles ögon etc. Därföre blev dem (föräldrarna) antytt, hur illa de göra, att de vänja barnen till tiggeri, varigenom de slå sig till lättja, som ock, att de ej låta undervisa dem uti sin Kristendomsövning. Modren svarade, att dottren var 9 år. Skall ej underlåta hädanefter att göra det. Ty ansades de in mot jul oppkomna med barnen, då H:r Probsten dem inför Kyrkorådet skall förhöra." (20/11 1724).

Den 30 nov. 1754 "tilltalade Herr Magister Stocksell lärogossen Daniel Nyman, för det han icke kan läsa sina Christendomsstycken, och av Kyrkorådet förmantes lära sig läsa, innan han blir utskriven." - Här var den unge så pass försigkommen, att han fick svara för sig själv.

"Discuterades, att eftersom det beviljades, att de fattiga skola få någon hjälp av Kyrkan, varmed H:r Probsten berättade, att man aldrig kan få tiggaren till förhör, ty blev resolverat, att det pålyses, att alla fattiga straxt efter Pingst skola få bliva stämda till förhör, och sedan dagen efter skola bliva pengar till bent:e fattiga, som sig till förhör infinna." (115 1711).

"Vidare tillfrågades chronobåtsman Wallman, varföre han icke uppå tillsäjelse kommit till Cathechesimiförhör. Svarade, han ej hant att få sina kläder färdiga. Frågades åter, varföre han icke geck, då han sedermera blev av klockaren tillsagder. Svarade därpå intet." (19/12 1723).

"Förekallades Pehr Nils Wijbygges son, Nils ben:d, och förehölts honom den sidvyrdnad och förakt han därutinnan visar, att han, sedan han första stämningen till Cathechesimiförhör hade försummat och med stocken pliktat, icke andra stämningen lydde utan höll sig undan, tillfrågades, huru han kan understå sig det att göra?

Pojken Nils kunde därtill intet svara eller något hinder förebära utan stod heltyst. Fördenskull stadnades uti det betänkande, att fadren

skall själv straffa honom med Ris, efter han en Omaga (Omaga = person, som icke själv kan skaffa sig sitt livsuppehälle, omyndig.) är, vilket klockaren Oloff Zachrison befaltes fadren förkunna och själv vara där tillstädes, när det sker, på det fadren icke måtte för flat vara emot sitt barn, utan måtteligen avstraffa honom." (10/12 1700).

Som vi tidigare sett, ålåg det prästerna att se till, att folk kunde sina kristendomsstycken. När dessa bestämmelser skulle tillämpas, mötte åtskilliga svårigheter. Ibland var det fråga om verkliga förhinder, och då förfor kyrkorådet med skonsamhet. Men då folk kom med undanflykter, stramades tyglarna.

Ett kyrkorådssammanträde med många sådana ärenden förekom den 30 nov. 1750. Herr magister Petrus Stocksell hade ingivit en diger förteckning på försumliga lärjungar:

Förhören började med Cronobåtsman Eric March. Han hade varit borta på arbete, och därför "vill Kyrkorådet för denna gången hava honom ifrån straff förskont med åtvarning att hädanefter flitigt bivista de hållne Catichismi förhören."

En båtsmansänka hade suttit på Spinnhuset, och "Herr Borgmästaren Ennes berättade, att denna änka såväl som flere andre för tredska och olydnad blivit dömde att arbeta vid Spinnhuset. Så förskontes hon väl för straff denna gången", sedan hon varnats. - En annan båtsmansänka led av fallandesot. Även hon slapp undan med en varning.

Vallsättaren Petter Wahlsten var bortrest, och tobasksspinnaregesällen Olof Örn hade inte infunnit sig. Dessa två liksom scholaegossen Jonas Norberg och vallhjonet Ingebor Jacobsdotter skulle kallas till nästa sammankomst. Men Ingebor måtte ha haft mera att svara för, ty både hon och "en kvinnsperson, som tjänt hos fru Wittstock, kunde kallas för böter till Kyrkan samt att bägge böra undergå Kyrkoplikt."

Timmermännen Boström och Saefström hade på grund av arbete, som de måst resa till, varit förhindrade att komma till katekesförhör. "Och ehuru de icke kunde visa något laga förfall ifrån förhören, så bliva de väl för denna gången förskonade dock med kraftig varning och förmaning, att de taga sig noga tillvara och hädanefter flitigt bivista Catichismiförhören."

Med Saefström behövde kyrkorådet likväl tala extra: "Frågades Saefström, huru han kan leva så ogudaktigt, i det han nu på 5:te året icke begått sine salighets medel och icke heller undergått absolution

för begångit lägersmål. Vartill han svarade, att sådant gör honom väl ganska ont, och sade orsaken vara därtill, att han icke haft råd att betala böterne till stadsfiscalen Westin förrän nu i sommar, och således har han icke kunnat att stå Kyrkoplikten." Nu vände man sig till stadsfiskalen för att kontrollera Saefströms uppgift, "emedan det förekommer Kyrkorådet ganska eftertänkeligt, att en syndare i så många år skall vara utestängd ifrån Guds församlings gemenskap samt ifrån Herrans nattvards begående. Kunnande Kyrkorådet ej finna annat, än att denne Saefström bör härföre lagligen tilltalas."

Men bekymren med Saefström kom åter: "Som gl. timmermannen Johan Saefström försuttit den för honom förelagda tiden ... att betala dessa böter till Kyrkan för begångit lägersmål ... så beslöts av Kyrkorådet, att vällofl. Magistraten skulle anmodas, sådane böter hos Saefström låta uttaga ... , varefter han sedan må kunna undergå Kyrkoplikten samt begå sine salighetsmedel, som i många år icke skett." (26/10 1756)

I fem år hade gamle timmermannen dragit sig undan. Men kyrkorådet släppte inte taget.

Det ålåg prästen och kyrkorådet att vaka över forsamlingens kyrksamhet. Den som var försumlig, blev efterhållen: "Proponerade högärevyrdige H:r Probsten, det handelsmannen H:r Tetting måtte nu formaliter lämbnas en utimat förmaning att flitigare infinna: sig uti Guds hus och gudstjänsten bevista än härtills skett är. Vilket att uträtta Kyrkoråden H:r Bahde och H:r Unonius sig åtogo." (9/7 1723)

  Släkten Badhe    Del av släkten Unonius. STOR fil för ökad läsmöjlighet. Bläddra med hissarna.

Före 1860 gällde i vårt land för var och en, som ville resa utanför den trakt, där han var känd, att ha s. k. respass som legitimation.

Den 7 aug. 1703 behandlades ett sådant ärende, som visar, att det kunde stöta på stora svårigheter att få ett godkänt pass:

"Berättade H. Probsten, att sal. borgmästaren Carl Faleks dotter Elisabet Falck, har hos honom insinuerat ett borgmästare och råd meddelte respass, anhållandes hon om H. Probstens underskrift. Och som hon uppå månge, så av H. Probsten själv som av de andre Prästerskapet gjorde åtvarningar och förmaningar om hennes gudlöshet, som icke på många år har begått Herrans nattvard icke heller infunnit sig uti Herrans hus under gudstjänstens påstående, så har H. Probsten intet kunnat meddela henne någon underskrift, eftersom hon ock intet har velat låta höra sig uti sin christendom, ehuru hon därom blivit tillsagder.

  Lisken Falks Stockholmsresa  STOR fil för ökad läsmöjlighet. Bläddra med hissarna.

Blev nu allt därföre slutit, att klockaren skall tillsäja henne, det hon innan nästkommande onsdag skall hava låtit hans vyrdighet H. Håkan

examinera sig uti sin christendom och hans bevis därom inskaffa. Var det icke sker, vill Kyrkorådet taga detta ärendet uti betänkande och på något annat sätt bringa henne till lydno."

Borgmästare Falk och kyrkoherde Petrus Fontelius hade under trolldomsväsendets dagar legat i delo med varandra, och borgmästardottern och prästerskapet på hennes tid synes inte ha uppnått någon kontakt till godo. Om Elisabet kunde bringas "till lyrno", nämnes inte i protokollen.