Kyrka och Kyrkfolk i gamla Gävle, Del II.

När reformationens verk i Sverige var befäst, gällde det att i fortsättningen skydda den nyvunna friheten och få den evangeliska läran tillämpad i liv och leverne. Under 1600-talet bestämdes därför i vissa stift regler, som prästerna och menighetens förtroendemän hade att följa i fråga om skötseln av den kyrkliga undervisningen och förvaltningen samt tillsynen över människornas seder och levnadsförhållanden.

Först 1686 kom en kyrklig lag, som gällde hela riket. Genom dess bestämmelser syftade man till att göra hela Sveriges folk till ett Guds folk. Det var en lag med stränga krav på både präst och lekman och med kärv påföljd för den, som bröt mot dess bud och bestämmelser.

Sockenkyrkans främste man var prästen. Tillsamman med sockenstämmans män dryftade han och beslutade i socknens angelägenheter. Vid sin sida hade han utsedda förtroendemän, kyrkvärdar och sexmän, som hade att tillse och sköta den kyrkliga förvaltningen samt ägna tillsyn över människornas seder och levnadsförhållanden. Dessa förtroendemän omtalas redan under medeltiden, och de utgör begynnelsen till senare tiders kyrkoråd. I kyrkorådsprotokollen förekommer också förtroendemäm, som kallas kyrkoföreståndare. Dessa valdes efter bifall av kyrkoherden och magistraten och utgjordes rätt ofta av kyrkvärdarna. År 1759 hade Gävle två kyrkoföreståndare samtidigt.

Eftersom 1686 års kyrkolag gällde även Gävle, torde det vara av intresse att ta del av några avsnitt, som visar hur allvarligt och grundligt man gjort upp ritningen till de ledandes åtgärder och menige mans fostran till kristna människor. Hur det gick i tillämpningen, får vi återkomma till senare.

"Prästerna skola flitigt framför andra läsa Den Heliga Skrift och troligen bedja Gud om nåd och upplysning, att de densamma rätteligen kunna förstå och så till sin egen som sina åhörares bättring och salighet lära och förklara. Åhörarna skola sin Gudstjänst troligen och med andäktighet förrätta samt uti böner, lovsånger, Guds Ords hörande och Sacramenternas bruk visa ödmjukhet och botfärdighet, icke allenast med hjärta och mun utan ock med själva åthävorna, till den store Gudens tjänst och dyrkan."

"På söndagar och de tre store årshögtiderna samt allmänna stora Böndagar skall i städerna hållas Ottesång, Högpredikan och Aftonsång, jämväl på de andra Högtidsdagar."

Veckopredikningar skulle hållas onsdagar och fredagar. Att dessa dagar var bestämda, torde bero på stadgande i "De tolv apostlarnas lära", som härstammar från äldsta kristna tiden, och som ger följande anvisning: "Men I skolen fasta den fjärde veckodagen (onsdagen) samt tillredelsedagen (fredagen)" .

Vidare föreskrev kyrkolagen: "På de andra dagarna skall i stora städer bön hållas uti Kyrkan afton och morgon."

Till ottesången ringdes första gång kl 4 och samman kl 5 i de stora städerna, i de mindre en timme senare. Högmässan började kl 8 i städerna och kl 9 på landsbygden. Aftonsången begynte redan kl 2. "Till veckopredikningarna i städerna ringes första gång på morgonen klockan sex och andra gången halvgångit till sju."

"Ungdomens förhör uti sin Christendom skall med största flit idkas uti alle Församlingar över hela Riket." Det var katekesundervisning i samband med ottesången - "en halv tima vid pass". Till denna undervisning kallades ungdomen rotevis i förväg. På landet gjordes uppehåll i förhören under brådaste skördetiden liksom under den mörkaste årstiden.

Resultatet antecknades. "Prästerna skola hålla vissa längder på alla sina åhörare, hus från hus, gård från gård, och veta besked om deras framsteg och kunskap uti deras Christendoms stycken, driva med flit därpå att barn, drängar och pigor lära läsa i bok och se med egna ögon, vad Gud i sitt Heliga Ord bjuder och befaller." - Sedan indelades åhörarna i tre klasser efter framsteg och förmåga.

På överträdelser följde bestraffning, avsedd som en tillrättaförande åtgärd från kyrkans sida, så långt detta var möjligt. Så var det i fråga om kyrkoplikten. Om den, som genom ett brott förverkat delaktighet i församlingen men "erkände sin skuld och betygade sin ånger däröver, bad Gud och församlingen om tillgift samt utlovade bot och bättring", så tillsade prästen honom syndernas förlåtelse. Uppenbar kyrkoplikt skedde inför församlingen, varunder den skyldige hade sin plats på den s k. pliktepallen. Enskild kyrkoplikt försiggick i sakristian inför prästen och några bland församlingens äldste. - Genom kyrkoplikten upptogs den felande på nytt i församlingens gemenskap.

Sedan den bestraffade återfått gemenskap med församlingen, fick ingen förevita honom för det förflutna, Om någon så gjorde, ställdes denne inför världslig domstol för att få sitt straff.

I synnerligen svåra fall kunde bannlysning tillgripas. Men om saken var uppenbar och kunde dömas av världslig domstol, skulle inte bannlysning ske. En sådan var ju ett mycket allvarligt medel: "Men dör den bannlyste i sin obotfärdighet, skall han icke av någon präst eller uti kyrkogården begraven varda."

Om nattvarden skulle prästen undervisa med all flit, "på det åhörarnas hjärtan må uppväckas till att ofta och åtminstone tre eller fyra resor om året gudeligen bereda sig värdeligen att undfå och anamma detta heliga Sacramentet till trones styrkjo och sina själars eviga Salighet." - I de stora församlingarna skulle nattvarden utdelas "åtminstone var annan eller tredje söndag."

"Uti städerna skall på alla söckendagar klämtas: om morgonen klockan tio och om aftonen klockan fyra ... och folket därigenom påminnas att bedja om Välsignelse till deras förehavande, och att Gud ville bevara Överheten, förläna frid och rolighet och en salig ändalykt."

"Uti församlingarna skall man ochså lova Gud med sång, spel och musik. - Musiken på Orgorne eller med andra instrument måste inte så långt utdragas, att församlingen därav i sin sång bliver hindrad att lova Gud med egen röst, vilket bör ske ordentligen och samdräkteligen, varken för hastigt eller för långsamt, varuppå Kyrkoherden äger inseende hava." - Under fastetiden "innehålles med all musik".

"På stora Högtidsagar, såsom förste Dag Jul, Påsk och Pingst, må inga bröllop hållas. Men om någon för särdeles skäl och orsakers skull vill i Fastan gifta sig, bör sådant icke vägras, allenast det sker i stillhet och utan allt brudebång. Vigningar och bröllop böra icke heller tillåtas emellan Predikningar på Sön- och Högtidsdagar."

Vigsel skulle föregås av de sedvanliga lysningarna från predikstolen tre söndagar. Under vissa förhållanden kunde alla tre lysningarna sammanföras till en dag. Detta var fallet, om den ene av kontrahenterna "ligger på Sotesäng" eller om en person måste hastigt företa en resa, som inte kunde uppskjutas, t. ex. i krigstider.

Vid bröllop skulle prästen "å Ämbetets vägnar avråda bröllopsfolket ifrån all överflödighet såväl uti Guds gåvors tillredning som deras nyttjande, jämväl ifrån allt oskick med dryck och sorl."

"Ingen brudeskara må komma till Kyrkan med trummor, skjutande och varjehanda otjänligt buller. Sker det, så skola sådant pliktas efter Stadgan."

Kyrkans krona fick användas endast av de brudar, som var jungfrur. "Den som är hävdad av sin Fästeman och sådant är ännu okunnigt men understår sig likväl att bruka kyska Brudars Skrud, skall böta till Kyrkan två Daler Silver mynt". - Jungfru var en

Bandet mellan äkta makar borde räcka livet ut. En upplösning var en allvarlig sak: "När någon söker skillnad i trolovning eller äktenskap bör han först giva sig an hos Biskopen och Capitlet, där hans vederpart bor, och de vinnlägga sig om att förmå parterna till förlikning." Om det inte gick att förlikas,

Söndringar och ansvarslöshet inom äktenskapet kunde leda till att den skyldige uteslöts ur församlingen och ärendet hänsköts till världslig domstol: "Där några trilskar och motvilliget finnas, som gå och driva i samma härader och stift, varest de sina makar hava övergivit, eller mannen bortdriver hustrun och sitter själv kvar hemma och nyttjar bägge deras egendom, så skall Predikoämbetet sådane, om de efter föregången rannsakning och varning sig icke bättra, ifrån församlingen utesluta ... Prästerskapet sökte ock i sådana fall värdslig Rätts bistånd. att sådana vrångvise och ostyrige tillbörligen må näpsas och till lydnad hållas."

Men döden sliter alla band. Sorgetiden bestämdes likväl olika: "En änka bör sörja sin avlidne Make ett helt och en änkling åtminstone ett halvt år, förrän de träda i nytt gifte." Ingen fick ingå nytt äktenskap utan att först "hava avvittrat sina barn." Dvs hållit laga arvskifte.

Allt må tillgå skickligt och ordentligt, läste vi hos Paulus enligt äldre översättningen. Vid dödsfall och för begravningar hade kyrkolagen åtskilliga bestämmelser, som avsåg att motverka yttre prål och att rikta tanken på väsentliga ting. När någon dog, skulle dödsfallet meddelas från predikstolen, och om den döde hade fört ett kristligt leverne. föreskrevs följande: "Efter den döde skall ringas i en eller flera klockor, som vars och ens stånd, i förmåga av våra Ordningar, tillåtit är, intet för någon vidskepelses skull utan att därmed förkunna den dödes avgång och uppväcka Christelige tankar om dödligheten hos dem, som kvarleva."

Enkelhet vid bisättningen var föreskriven: "När liken bisättas, skall det ske i stillhet utan all Process och bekostnad och inge flere följa än de, som bära och eljest nödvändigt därvid kunna hava att beställa. Bryter någon här emot, böte till Kyrkan 500 Daler Silvermynt och till de fattige även så mycket". Prästen förbjöds vid straff att sjunga ut lik eller hålla "utfärds Predikning."

Begravning fick inte inkräkta på tid för gudstjänst och katekesförhör. "De barn, som oäkta födas och mördas, skola läggas avsides pil Kyrkogården."

Prästen ålades att besöka de avsidestagna inom församlingen. Försummelse ådrog honom kännbart straff. Endast sotsängen eller oöverstigliga hinder gällde som ursäkt: "Befinnes eljest någon hava uteblivit av vårdslöshet och försummelse, så plikte han första och andra gång med hälften av allt sitt underhåll det året till Kyrkan. Och om han tredje resan därmed beträdes, skall han alldeles avsättas."

Menigheten skulle hålla sin präst underkunnig om eventuella sjukdomsfall ute i socknen: "Eftersom Prästerna icke kunna straxt få veta, när en eller annan bliver sjuk, skola de förmana folket av Predikstolen att giva sådant tidigt tillkänna, medan de sjuka kunna ännu någon reda för sig göra."

Vid epidemier gällde utförliga föreskrifter. Det var inte ännu de sanitära förhållandena, som stod i förgrunden, utan en förberedelse genom nattvardens begående, innan döden grep efter sitt byte: "När Gud straffar landet med pest och den farliga sjukdomen är inkommen i någon stad eller socken, skall folket allvarligen tillhållas att väl bereda sig och hela huset och familjen flitigt ta Herrens Nattvard, medan de är obesmittade och vid god hälsa. När en eller två blivit besmittade i ett hus, så skola de strax Gudeligen och väl bereda sig till att begå Herrans Nattvard tillsammans med de sjuka."

Kyrkkista i Heliga Trefaldighetskyrkan, Gävle.

Prästen hade att noga följa livsföringen i de enskilda hemmen. Läskunnighet var ett villkor för att folk skulle kunna förstå sin kristendom. Den gamle skulle i förväg få enskild hjälp, för att de skulle lättare klara sig i de offentliga förhören: "Kyrkoherden skall låta sig angeläget vara, att ungdomen i hans socken lär sig läsa i bok och förstå sina kristendomsstycken, jämväl besöka sina åhörare, det ena huset efter det andra, när de å båda sidor kunna därtill hava bekvämlig tid och lägenhet, och efterfråga, hur de samt deras barn och tjänstehjon sinsemellan sig förhålla, förmanandes dem till allt det som gott och lovligt är. Vid sådana tillfällen skall han ock undervisa de Gamla om de frågor, han vill dem i Kyrkan föreställa, på det de må vara beredde på tjänliga svar och föregå ungdomen med goda exempel."

"En Prästman må icke förrätta Gudstjänst i den andras församling, med mindre han bliver därom bedd."

Om prästers kallande och tillsättande fanns utförliga föreskrifter, likaså angående deras leverne, utbildning, "Måhlföre", predikbegåvning m.m.: "Härvid böra de Präster besynnerligen ihågkommas, som med fattigdom besväras, hava många barn att försörja och är därhos skickelige, så väl som de, vilka den frånfallne Kyrkoherdens hus upprätta och understödja kunna: Dock så, att församlingens gagn och goda förnämligast och för all ting därhos sökes och anses, efter slika prästegäll intet ligga under någon arvsrätt."

Över prästerna stod biskopen eller superintendenten i stiftet. Vid prästmöten vändc sig dessa förmän till prästerskapet: "Skola de förmanas att idka sina studier och för all ting fliteligen och aktsamlingen läsa den Heliga Skrift."

Kyrkan skulle enligt kyrkolagen förvara sina kontanta medel och värdehandlingar m. m. i särskild kista. Kontrollen var noggrann: "Var Kyrka i städer och å landet skall hava en eller, där så behöves, flera kistor med "Try Låås", där uti Kyrkans egendom ... skall bliva förvarad. Den ene nyckeln behåller Kyrkoherden, den andre Kyrkovärden och den tredje en av sexmännen, och må intet där uttagas utan i dessa tre personers närvaro."

Om sabbatsbrott och kyrkofrid

Utom 1686 års kyrkolag utfärdades samma år en särskild stadga angående svordomar och sabbatsbrott.

Här förmanas föräldrar, lärare, husbönder och husmödrar att tillhålla dem, som de har ansvar för, att inte svära och banna "och läggandes därtill en tjänlig Aga och Hustuktan, när någon felar". De äldre tillhålles också att själva visa gott föredöme, Men "om de eftersätta en sådan skälig aga och tidig uppsikt på dem, som stå i plikt och lydnad under dem, eller om de själve svärja och bannas och förleda andra till ett så ogudaktigt väsende, så skola de första gången av deras själasörjare åtvarnas, och om denne deras förseelse eller försummelses fara och grovhet särskilt undervisas". Om detta inte hjälper, utan felen upprepas, blir det varning inför kyrkoherden och församlingens äldsta och sexmän". Återkommer den felande för tredje gången, skall han "varnas och straxt tillika plikta med en Daler Silvermynt, halvparten till Kyrkan och halvparten till socknens fattige. De som ej förmå böta, skola om söndagen sättas i stocken utanför Kyrkedören, sig till blygd för hela församlingen." - Därefter påbjudes "att vid var Kyrka en sådan stock göres, slikom ogudaktig om till skräck och straff." Hjälper inte heller detta, överlämnas den brottslige till världslig domstol, som höjer straffet till fem Daler silvermynt eller två söndagar i stocken.

Lagen mot svordomar gällde även prästen. Men straffskalan var härvidlag ännu skarpare: Om någon "Predikant" försyndar sig i detta avseende, "skall densamme första gången av dem, som svordomen höra, åtvarnas". Upprepas händelsen, skall syndaren anmälas hos biskopen och konsistoriet "och där få ett skarpt tilltal". Tredje gången "plikte han med en tredjedel av sin lön och inkomst, fjärde gången med en halvpart och femte gången sättes till en viss tid ifrån sitt Ämbete, och där han framhärdar av vanart och bitterhet således att försynda sig och förarga andra, komma aldrig mera där till."

"Övas denna synden av vanart, bitterhet och ondska uti Guds Hus, så bör den brottslige, om han är, om han har någon tjänst och mer än 200 Daler Silvermynt i lön, böta etthundrade Daler Silvermynt." Är han mindre bemedlad, blir böterna mindre eller han kan få göra "så många dagsverken till Kyrkans behov, som däremot svarar, och stände därtill med uppenbara skrift."

Den som likväl fortsatte, trots böter m. m. och halsstarrigt förhärdade sig, uteslöts ur församlingens gemenskap och skulle "i gudfruktigt och ärbart folks umgänge intet lidas ej heller uti någon tjänst brukas utari änteligen, när allt hopp om bättring är ute, drivas i landsflyktighet på vissa år eller framgent, om sakerna och omständigheterna det medgiva. Men den som så övergiven och okristen är, att han groveligen hädar och försmäder Gud och varder lagligen övervunnen, skall utan nåd straffas till livet."

Barn, som svor, fick smaka riset eller tuktades på annat sätt. De som envisades med sitt oskick, "skola sig till nesa och androm till varnagel sättas i stocken vid Kyrkedörren."

Straff med livets förlust: "Om någon med förbindelse till satan, skrift- eller muntligen sig försyndar, så skall den likasom för trolldom straffas till livet."

Om sabbaten och gudstjänsten slog man vakt, och överträdelser straffades med böter eller fängelse på vatten och bröd. Till kyrkan måste alla gå, om inte sjukdom eller annat giltigt förfall hindrade. Det räckte inte med att den frånvarande läste postillan hemma. Om någon försökte med sådan undskyllan, blev vederbörande föremål för ingripande. - Även barnen skulle hållas efter: "Om föräldrarna icke giva akt uppå och låta sig vårda därom, att deras barn, när de till den åldern komne äro, gå i Kyrkan, så skole de själve, så ofta barnen anträffas utanföre i stim, spel och skvaller, vara förpliktade att giva ut böterna för dem, och låta dem sedan med ryggen hemma umgälla sitt fel"

Ingen fick anträda en resa under gudstjänsttid. Och när sjömän befann sig ombord, skulle de hålla gudstjänst på fartyget.

I god anslutning till kyrkolagen liksom till stadgan mot svordomar och sabbatsbrott kom också "Stadga och förbud, angående slagsmål, oljud och förargelse uti Kyrkorna."

Även om Sveriges lag redan stadgat straff för brott mot kyrkofriden. ansågs saken så viktig, "att de som således förse sig, förtörna Gud och förarga Församlingen, bör med en svårare näpst anses och beläggas" - Den som drog värja i kyrkan, skulle mista livet.

Det blev kännbara straff för den, som störde i kyrkan: "Men de som skuffa. stöta eller knubba varann, skola böta hundrade Daler Silvermynt och de som eljest träta och kivas uti Guds Hus eller komma fulla och druckna dit, skola böta femtio Daler Silvermynt." Dessa böter kunde förvandlas till gatulopp eller fängelse på vatten och bröd. "sedan stånde så den ene som den andre uppenbara Kyrkoplikt."

Gatlopp år 1525.

Gefle Kyrkio Råd

Den 21 september 1681 är en märkesdag i Gävle kyrkas historia. Då bildades nämligen det första kyrkorådet i vår stad. Om den händelsen berättar det sålunda äldsta kyrkorådsprotokollet följande:

"A:o 1681 d. 21 Septemb:

Uppå hans högärevyrd:ts Kyrkoherde Mag. Petrus Fontelius begäran voro sammankallade de, som efter Borgmåstare Christiernins med honom plägade Conference, om ett Kyrkorådsinrättande (som i följe av Kongl. Maj.ts allernådigste förordning, indigiterad i prästeprivilegiernes 23 punkt och sedermere givne resolution på siste Riksdag, skole under pastoris praesidio över Kyrkans medel och väsende inseende och administration hava). Utav Rådstuvurätten där till förordnade är nämnda:n Borgrmästare Christiernin, Rådmän Per Grijs och Lorentz Elis sampt M:r Hans Biursson skräddare jämte Kyrkovärderne R:n Anders Dunder och Jöran H. Kruse. Och gav Borgrmästaren till känna, att ännu är fuller där till förordnade av burgerskapet Anders Hansson Grubb och Otto Hansson Reinbott, men de (äro) nu inte hemmastadda. Berättandes han där hos orsaken, varför så många till Kyrkoråd är nämnda, vara den, att ofta kan någon förrättning infalla, Kyrkovärdarna själva angående, den de intet få bevista, och ty har Rådstuvurätten funnit nödigt hava uti sådana ärendes debatterande en halv nämbd Complet."

Ett par veckor senare avlade kyrkorådet, kyrkoherden och kyrkvärdarna eden att troget söka fullgöra sina åtaganden. Kyrkvärdseden har influtit i protokollet:

"Gjorde de nu närvarande av Kyrkorådet samt jämväl Pastor själv och Kyrkvärdarna med uppräckt finger till himmelen denna efterskrevne Ed: Jag N. N. svär uppå Gud och hans Helga Evangelium, att jag mitt Kyrkovärds Ämbete efter mitt yttersta förstånd och samvete skall förvalta och uti alle omställande rådslag Kyrkors rätt styrka, jämväl dess bästa efter all görlighet förfordra, således att jag med tysthet förvarar, vad en eller annan av Kyrkorådets medel (medlemmar) kan vid förefallande ärende discourera eller sluta, så sant mig Gud hjälpe."

Så var då ett organ skapat, som ägde laglig rätt och skyldighet att taga under sin hand ärenden både av kyrklig karaktär och sådana, som eljest gällde människors livsföring i hem och samhälle.

Kyrkoherden var då kyrkorådets ordförande och ledare. På honom vilade det stora ansvaret för att rådet i sin verksamhet höll rätt kurs och fullfölj de sin uppgift.

Närmast honom stod kyrkvärdarna. Allt som rörde kyrkans ekonomi och yttre förhållanden skulle de hålla reda på och redovisa inför kyrkoråd och församling.

Kyrkvärdar hade funnits ända från medeltiden. Efter kyrkorådets tillkomst blev de rådets verkställande ledamöter. Tidigare var de två, men tidvis under 1700-talet förekommer endast en. De utsågs gärna bland borgerskapets ledande män.

Petrus Olai FonteIius ........

Kyrkoherde Fontelius blev den förste präst i Gävle, som kom att stå i spetsen för ett i lag påbjudet kyrkoråd. Han hade varit matematikprofessor och rektor magnificus i Uppsala, innan han 1669 blev kyrkoherde i Gävle. Han beskrives som "en liten stackot gubbe med blekt ansikte och grått skägg, låg och läste bittida och sent, så att ingen fick ofta tala med honom."

I annat sammanhang kom kyrkoherde "'ontclius också att stå i folks intresse och uppmärksamhet. Under hans tid kom nämligen det då grasserande trolldomsväsendet att nå även tllI Gävle och här beröra också hans familj. Det rådde fiendskap mellan justitieborgmästare Karl Falk och stadens pastor. Dennes hustru, Katarina Bure, blev anklagad för trolldom och barnaförande till Blåkulla. Det gick så långt, att Falk reste tiII Stockholm "med votis på en ny Pastorem och supplik om Fontelii hustrus avlivande". (Sveriges kyrkor, Gästrikland, del 1). Kyrkoherdefrun dömdes också tiII döden av den då verksamma kungl. kommissionen men blev frikänd 1676.

Tron på trolldom och barnaförande ebbade så småningom, och kyrkorådsprotokollen från 1681 och senare har ingenting om häxprocesser.

Prosten Fontelius och församlingens komminister Petrus Erasmi Gewalin hade svårt att dra jämnt. Gewalin "var infödd av hederliga föräldrar". Han synes ha brustit i aktning för sin pastor, men denne höll sin medtjänare i Herrans tukt och förmaning: "Här låg han (Gewalin) i mycken oenighet med Prosten Fontelius. Dennes punda accusationis mot honom vara: 'Att han refuterar Fontelius på predikstolen; att han en gång predikat, att alla präster borde vara lika; att han är ovulig i sina predikningar; att han på allt sätt sökte Fontelius obestånd, då hans (Fontelii) hustru var invecklad i Trollväsendet.

I gån (sade Fontelius tiII honom i Cons ) och dricken på källarna, låten göra narr av eder, och andra slå eder; I ären så full, att I icke veten taga eder hatt utan en annans, och fast han intet är svart, gån I likväl för folkets ögon med honom och sköten intet om, att sådant föder förargelse av sig! Han måste i anledning häraf 1679 gifva en skriftlig förbindelse ifrån sig om ett anständigare uppförande mot Pastor." (Upsala ärkestifts herdaminnen.)

I Hel. Tref. kyrkas kor ligger en gravhäll med nummer 26. Den har tidigare haft sin plats i stora gången från koret. Det är Petrus

Fontelius gravsten, Den har två ovaler för text, men endast den övre bär inskrift: HÄR UNDER HVILAR FORDOM DEN HÖGÄREVÖRDIGE OCH HÖGLÄRDE HERREN MAG. PETRUS FONTELIUS FORDOM MATHESIUS PROFESSOR I UPSALA SEDERMERA PROST OCH KYRKIOHERDE I GEFLE, BEGRAFVEN PÅ SITT 62 ÅLDERS AHR DEN 27 APRILIS ANNO 1684. Den andra ovalen är utan text. Graven var tydligen från början avsedd för båda makarna, men eftersom fru Katarina varit anklagad för trolldom och barnaförande till Blåkulla, fick hon väl inte sin sista vilostad under kyrkohällen,

En textslinga längs gravhällens ytterkant är nästan helt utplånad.

Blott några få ord skönjes: "Men eder som mitt namn .. hennes sool och salighet."

Jöran Nicolai Wallin ......

Jöran - Georg - Georgius Wallin föddes 1644. Fadern var bonde och länsman i Ångermanland. Den unge Wallin blev pastor vid Lifdrabantcorpsen. År 1681 kom han "händelsevis att oberedd predika för Konungen (Karl XI), vilket han så dråpeligen gjorde, att Konungen efter predikans slut tog honom i hand och tackade honom."

Wallin var kyrkoherde i Gävle 1684-1690, då han blev hovpredikant. 1701 utnämndes han till biskop i Göteborg, och på egen begäran blev han 1702 utnämnd till superintendent i Härnösand.

Från Sehlbergs anteckningar " Gefle och dess slägter". Filen är mycket stor för att underlätta läsningen. Vandra runt med hissarna.

Gefle och dess slägter.

Karl Xl var mycket fästad vid sin hovpredikant. Denne blev också ett stöd för såväl drottningen som konungen i deras sista stunder, och då konungens blick slocknade, tillslöt hans själasörjare den dödes ögon.

Jöran Wallins verksamhetstid i Gävle blev endast sex år. Men protokollen från den tiden bär vittne om hans nit för kristen undervisning och fostran.

I Hel. Trefaldighetskyrkans kor ligger en gravhäll med nummer 4. Den bär följande inskrift: DENNA STEN och GRAF HÖRER DOCT. JÖRAN WALLIN TILL, OCH ÄR HÄRUNDER BEGRAFVEN DES SON SAL. NICOLAUS WALLIN. Den graven blev sålunda sonen Nicolaus' sista vilorum. Själv fick superintendenten Wallin sin grav på Säbrå kyrkogård 1735, där härnösandsbiskoparna i äldre tider fått sina gravar. Säbrå ligger en halv mil utanför Härnösand.

Kyrkoherde Wallin skulle resa till Stockholm och hade ordnat med predikningarna under bortavaron. Men det var likväl en fråga, som han ansåg sig böra höra kyrkorådet om, innan han reste: "Förfrågade pastor också, efter han nu reser bort, om icke H. Olof må få besöka sjuka med Herrans Nattvard, eftersom H. Joachim vill förhindra det? Kyrkorådet fann skäligt vara, att H, Olof må besöka dem med Herrens Nattvard, som honom därom tillitandes varda, såsom ock, att han må göra likpredikningar om aftonsången, när han därom bedin varder."

Cape lianen Joachim Insulander var inkallad inför kyrkorådet, emedan han i en predikan använt uttrycket "prästhatare" och "beskyllt församlingen för oriktige betsman". CapelIanen "sade sig ingen i synnerhet därmed menat utan in Communi talat efter Guds ords anledning, säjandes därhos, att när en kastar en käpp ibland hundar, så gnäller den, som den träffar." De närvarande rådmännen var inte nöjda med det svaret utan krävde, att herr Joachim skulle ange, vem han menade vara prästhatare och använda "falskt mått och betsman", Därtill svarade han, att det fanns prästhatare likaväl som domhatare. Men rådmännen menade, att capallaneri måste ge besked om vilka han avsett, "förrän han hädangår, och förhölts honom, huru han med förbannelse då begynte och med förbannelse lycktade sin predikan".

Kyrkoherde Wallin redogjorde för hur han tilllhållit Insulander att rätta sig efter de anvisningar ifråga om predikan och katekesundervisningen, som givits från Uppsala, Han sökte nu mildra den motsättning, som uppstått mellan ämbetsbrodern och dennes åhörare.

"Pastor interponerade sig uti denna sak emellan församlingen och H:r Joachim, önskande, att det måtte en stadig vänskap förbliva mellan lärare och åhörare, begärandes, att han härefter måtte bliva för det tilltalet förskonat."

Created by Readiris, Copyright IRIS 2005
Created by Readiris, Copyright IRIS 2005

Rådman Daniel Elijesson ville dock "vara restituterad till sin respect uti sin hantering, eftersom han kallat dem skinnare, bruka falsk vikt och avskära hans rättighet, förrän han namngivit, vilken som sådant gör och brukar."

"Blev honom H. Joachim likväl för denna gången tillgivit med åtvarning, att han hädanefter rättar sig."

Källa:

Se samtliga delar från I - VI.

------------------------------

Länkat och sammanställt av Lisse-Lotte Danielson.

Gå till Startsida

Senast uppdaterad: 2011-04-03