Kyrka och Kyrkfolk i gamla Gävle, Del V.

Johan Schaefer (Peter Schaefers bror) var född i Åbo 1657. Han blev kyrkoherde och prost Gävle 1690 och stannade här till sin död 1725.

Under den 80-årsperiod, som vi i dessa anteckningar huvudsakligen uppehåller oss vid, är Schaefer den prästman, som tjänat Gefle Församling den längsta tiden, nämligen i 35 år. Han möter ofta i protokollen. Prosten höll styvt på sina och kyrkans rättigheter mot såväl konsistorium och borgerlig myndighet som mot enskilda. Om prosten Schaefer heter det i "Upsala ärkestifts herdaminne": "Tycktes hafva varit en underlig och egensinnig man. Sällan var han utan tvister, antingen med sina medbröder eller åhörare. Cons. befallningar aktade han ofta alls icke. Undandrog sin närvaro vid prästmöten, och skyllde på sina visitationer i Finnmarken." - "Ogift" tillägger ovannämnda bok. Men där föreligger tydligen ett misstag, ty i dödboken är antecknat: den 22 febr. 1711 dog prostinnan Anna Elisabet Selina Schaefer och begravdes d. 10 mars. Och enligt inventarieförteckning för 1752 fanns två silverstakar om 115 lod, som var gåva av prosten Schaefer "efter hans förra Fru Anna Elisabeth Selina år 1711."

Prostinnan kunde på sin tid vikariera för prosten: En person vid namn Rebeschie hade på grund av medellöshet begärt att få betala för endast en ringning, när hans svärfader skulle begravas. Men det beviljades inte. Man måste följa församlingens beslut, och han skulle därför betala tre ringningar, gravöppning och bårkläde. "Det övriga må han förenas om med H. Prosten eller, uti hans frånvaro, med Prostinnan." (2/6 1704).

Schaefer gifte sedermera om sig, ty i kyrkorådsprotokollet för den 9 jan. 1745 meddelades nämligen om den tidigare nämnda gåvan, som "sal. fru Prostinnan Schaefer i livstiden skänkt och offererat till Gefle Stads Kyrkas altaretavlas förgyllande". Efter åtskilliga uppgifter om pengarnas valörer m m. avslutas den utförliga paragrafen med beslut om att "bemälte fru Prostinnan kommer att njuta fri begravning efter vanligheten, vad Kyrkans rätt angår".

Schaefer omnämnes första gången i kyrkorådet den 23 jan. 1691. Han hade inte ännu hunnit att i praktiken tillträda sin tjänst. Men han låter den fasta handen märkas redan nu. Kyrkan hade vissa uteståede fordringar och den nye pastorn tar till orda, "påminnandes, ... att bem:de skuld äntelig måste infordras, förrän han tillträder pastoratet, så att då allt må vara riktigt och infordrat vid hans tillträdande." På sammanträde den 14 i följande månad kräver han vissa förberedelser till kyrkans grundförstärkning samt "en uppsats uppå all Kyrkones utestående skuld samt vad i Contant kan vara behållit."

Kyrkans ekonomi och kyrkobyggnadens vidmakthållande liksom behovet av ökat antal sittplatser och upprätthållandet av tukt och ordning i gudstjänsterna och hemmen var omsorger, som han outtröttligt återkom till. Han kunde kritisera testamenten till hospitalet (sjukhuset), då han tyckte, att det var för litet efter tillgångarna i dödsboet. Han ivrade för kristendomsundervisningen. Till katekesförhören kallades hela skalan av församlingsbor, oberoende av socialt stånd och villkor, från tiggare och till burgna och högt uppsatta. De senare knotade, och konsistorium ansåg sig böra göra en påminnelse till den nitiske prosten:

"Skall skrivas till Schaefer, att han prudenter umgås med examinibus Catechismi i församlingen. icke tvingandes de förnämare och gymnasiilectores till densamma in praesentia discipulorum, varöver de sig besvärat hava." (Upsala ärkestifts herdaminne).

När man behandlade 1710-1711 års räkenskaper, efterlystes, huru de pengar placerats, som insamlats till läktarbygget. Man menade, att förre kyrkvärden Strömbeck borde göra reda därför. "Men högvyrdige H. Prosten sade, att han med all flit sökt, att denne läktarebyggnad skulle bliva fullbordad, och ville han vara befriad för allt tilltal utan lämnar allt ansvar uppå den, som lagt sig däremot och hindrat det som till Guds namns äro." 1/4 1715).

Ett allmänt rykte påstod, att Schaefer stått i ett otillbörligt förhållande till en prästänka, dotter till Fontelius. Ärendet anmäldes till vederbörande myndighet och skyttlades sedan emellan församling, konsistorium och Kungl. Maj:t. Schaefer frikändes av hovrätten 1699.

Att den viljestarke prosten skulle vara föremål för en del människors missnöje, när parternas intressen gick emot varandra, det är förklarligt. Men protokollen har också många fall att berätta, som kompletterar bilden av honom: Han kunde av medkänsla uppskjuta bestraffningen av en slarvig klockare, som eljest bort avsättas. Han ömmade för fattiga och elända. Han gick i spetsen, när det gällde att teckna bidrag till bestämda kyrkliga behov. Han åtog sig att gå med stambok (teckningslista), när sådana ärenden krävde hans insats. Han lät musikanter äta vid hans bord, när dessas avlöning upptog även fri kost. Han ivrade för sång och musik i gudstjänsten. När den ryska flottan hotade staden, och då hela det övriga kyrkorådet med magistraten och stadens 24 äldste uteblev från ett viktigt sammanträde, kom likväl prosten Schaefer:

"Denna gången var ingen tillstädes utan Högl. H:r Prosten Mag. Schaefer", har kyrkonotarien antecknat den 18 maj 1721. - Han kunde berömma medarbetare och ha förtroende för dem, han kunde tacka och välsigna. Den 7 april 1693 hölls ett stort sammanträde med många ärenden: "Till slut betackade hans ärevyrd:t dem samt!., som nu uppå kallelsen hava sig inställt och uti sådan god enighet och med gott förtroende utlåtit och yttrat sina tankar, önskandes över dem alla i gemen Herrans välsignelse, med hela välsignelsebönens utläsande."

Pastors förtroende för sina medarbetare i kyrkorådet framgår av följande från 1692: "Berättade klockaren Erich Persson, att Kyrkoherden mag. Joh. Schaefer nu intet kommer tillstädes, utan att han sagt sig vara nögd med det, som Kyrkorådet sluta."

Med en motpart kunde Schaefer göra upp, och sedan ville han, att även spåren av oenighet skulle bort. En paragraf från sammanträde den 17 mars 1705 har fått följande avfattning: "Högärevyrdige H. Prosten Mag. Johan Schaefer gav notarien i befallning att utskära och uttaga ur protokollet, vad som här tillförene är passerat emellan honom och R:n Daniel Eliaesson, emedan de sinsemellan hava därom förlikts och blivit överens, varom Råd:n nu närvarande gjort först påminnelse. Och samma act skall uti R:ns åsyn uppbrännas." - Från vår tids synpunkt var ju en sådan åtgärd ganska anmärkningsvärd.

Utom sin prästgärning i Gävle fick Johan Schaefer ett vidsträcktare verksamhetsfält: "Hittills hade Pastorerna i Gefle varit Prostar över hela Gestrikland, men denna befattning avsade S. sig. Straxt efter sitt anträde började han, såsom mäktig finska språket, att i Gestriklands finnmarker anställa visitationer och förhör med de i Christendomen okunnige finnarna därstädes.. Konungen (Karl XI) lät i anledning av detta hans nitiska bemödande Ä.Bisk. Swebilius förordna honom till Generalvisitator över finnmarkerne (Upsala ärkestifts herdaminne).

"Den ära, som Schaefer vunnit som en apostel bland Hälsinglands och Gästriklands finnar, är dock oförgänglig. Göra vi en undersökning i husförhörslängderna och skriftebarnsförteckningarna från 1700-talets förra hälft, skola vi som en frukt av Schaefers verk finna, att kristendomskunskapen och läskunnigheten bland finnarna ej var sämre än bland den svenska befolkningen. Snarare var det ofta tvärt om". På samma gång, som han gynnade evangelium, på finska, "blev han den kraftigaste befrämjaren av svenskhetens seger i finnmarken. Genom Schaefers framträdande fingo finnarna känna, att de icke voro bortglömda. Den finska befolkningen i Gästrikland och Hälsingland vid 1690-talets början måste ha utgjort minst 1.500 personer." (G.E. Lunden i "Ärkestiftets julbok för år 1940").

Under Johan Schaefers tid i Gävle trängde pietismen fram i vårt land ifrån både söder och öster. Schaefer hade en yngre bror, Petter, som var en radikal pietist. Denne hade promoverats till magister i Åbo 1688 men av religiösa skäl senare avsagt sig denna värdighet. Om någon tid återkallade han sina uttalade meningar men fick samvetskval över denna sin vacklan. Hans uppträdande blev aggressivt, varigenom han kom i strid med domkapitlet i Åbo.

Slutligen stämdes Schaefer inför Åbo hovrätt och dömdes till döden 1709. Men domen underställdes Kungl. Maj.ts prövning, och tills vidare hölls han i fängelse på Åbo slott och avfördes, när ryssarna ryckte in i Finland, 1713 till Gävle. Där insattes han i slottsarresten och fick en tid både taga emot besök och utan vakt gå omkring i staden ... Bröderna voro redan förut arga fiender, och förhållandet blev naturligtvis ej bättre nu, då prosten fruktade, att brodern genom den stora frihet han åtnjöt skulle alldeles förvilla församlingen. Det kom till skriftväxling, uppfylld av bittra och överdrivna beskyllningar å ömse sidor. Pietisten påstod, att de ortodoxa prästerna äro och have varit de främste och ypperste i synderna, i deras fördömde och högstförargelige prästgiroghet, prästpåveske högmod .. och i deras prästbuksvällevnad.' Prosten å sin sida yttrade, att 'denne Svärmanden alltid ramat tiden att utsprida sitt förgift, särdeles för den enfaldiga hopen', och att 'han i sitt hjärta är en ateist, ehuru en ljusens ängel, däri ock satan sig förskapar, synes ibland lysa av hans discurser om ett christeligit leverne'. Särskilt ogillande väckte det hos stadens olika myndigheter, att Schaefer predikade olyckor och hemsökelser av alla slag över Sverige." Arresten skärptes. "Den strängare fångenskapen varade till Schaefers död 1729."

I krigstider

Stora ofreden blev långvarig. När den pågått i fjorton år, började man frukta, att fientliga härar skulle komma inom landets gränser:

"Sedan discuterarades, eftersom nu en så allmän fruktan i staden är för fiendens annalkande, att inbyggarna med sin egendom flytta härifrån, vad råd man skall finna att bevara Körkans Silver Skrud, Cronor och Klockor med mera, då rådeligast fanns att nu i tid låta hopslå brädkistor samt ock med första låta göra en kalk av ten och sedan sammankalla Församlingens äldsta att vidare överlägga om dess förvarande." (13/8 1714)

Den 3 maj 1715 beslöt man att "uti tysthet söka undanföra Körkans egendomb, Silver och mässhakar, som kan mistas," skulle sändas till "Fernebo Körka att förvaras. Allenast bliver kvar d. gl. Kalken och paten med de gl. mässhakarne."

Fienden nalkades, och den 12 juli 1715 kom frågan åter om bortsändandet av kyrkans dyrbarheter till Fernebo. "eftersom nu, Gud bättre, fiendens närmare annalkande dageligen förspörjes."

Ljuskronorna borde också skyddas. - Den 24 augusti samma år kom man åter samman, men något protokoll om orsaken finns inte antecknat.

Evakueringen blev troligen uppskjuten, för den 16 juni 1719 återkommer kyrkorådet till frågan om bortflyttning av kyrkans värdeföremål. Man beslöt att uppdra åt magistraten att "communicera detta ärende med landshövdingämbetet, innan något företages. Dock höllo en del rådeligit, att Kyrkans silver lägges tillsammans att desto snarare vid påkommande olyekeliga händelse kunna transporteras."

Denna gång slapp Gävle fientlig invasion. När de 4.000 ryssarna landsteg utanför staden, mötte de ett försvar, som de inte vågade sig på. Det leddes av karolinen generallöjtnanten och landshövdingen Hugo Hamilton, som hade 1.200 man reguljära trupper under befäl av Karl Gustav Armfelt. Ett lika stort antal bönder förstärkte också försvaret. När ryssarna märkte denna försvarsvilja, drog de mot söder den 3 augusti.

"Anno 1721 d. 18 Mai voro dagen tillförene i Sacerstigan kallade Kyrkorådets ledamöter, Stadsens magistrat och de 24 äldsta, såsom beklagl. om aftonen kl 10 fienden viste sig utanför staden med 33 galejor, varav hela staden den natten och dagen efter var i rörelse och fruktan för fiendens annalkande. Ty kom sammankomsten alldeles att studsa då man tänkt icke allenast uppläsa Kyrkans räkenskaper utan ock därjämte delibirera om Kyrkans skrud och egendom, varest densamma kunde hava sin säkerhet. Denna gången var ingen tillstädes utom Högl. H:r Probsten Mag. Schaefer."

Den sista meningen, att prosten ensam kom till det utlysta sammanträdet, är ganska märklig. I den allmänna upprördheten behöll han sin fasta vilja och stod kvar på sin post.

Sedan stora ofreden äntligen var till ända, följde endast ett par och tjugo år av relativ trygghet i landet, innan en ny krigstid bröt in. Men när den kom, måste kyrkorådet på nytt planera för skydd åt kyrkans värdeföremål.

Det var en allvarstyngd sammankomst, när dessa ärenden skulle behandlas. Man gick till samtal och beslut "In Nomine Jesu". Kyrkoherden vid den tiden var Simon Melander.

"I.N.I

Anno 1743 d. 10 Martii

S.D. I anseende till de äventyrliga krigstider, man nu lever uti, hava Kyrkorådets ledamöter sammanträtt att överlägga, huru förhållas skall med Kyrkans skruds conserverande och bortflyttande med mera. Och stadnade Kyrkorådet i det slut, att hela Kyrkans skrud tillika med Kyrkans samt el. handlingar, böcker och documenter komma att avsändas till Torsåkers kyrka att där uti förvar insättas. Kommandes kyrkovärden Berggraf att härom i tid föranstalta samt över omkostnaden härvid göra behörig räkning. Dock bliver vid Kyrkan i behåld den minsta silverkalken med dess paten och en tennkalk med paten samt en våd sammetsmässhaka och bägge socknebudstygen. Hos klockaren Wiström är en gl, mässkjorta, som han kommer att svara före.

Erik Berggraf. OBS stor fil för att underlätta läsbarheten. Bläddra med hissarna.

Fastställtes, att kyrkovärden Berggraf kommer att föranstalta, det den järndörr, som Kyrkan äger, bör inrättas till dörr för det inre Sacristierummet. Men som inga järnluckor äro för fönstren till samma rum, ty beslöts, att bemälte kyrkovärd kommer att besörja, det 2:ne järnluckor böra anskaffas samt för inre Sacristiefönstren med allt dess tillbehör insättas och omkostnaden uti kyrkoräkningen upptagas.

Protokollet uppläst och jousterat av

Simon Melander.

1600- och 1700-talen var för Sverige de många krigens århundraden. Med ofreden följe svårigheter av skilda slag. De områden av det svenska väldet, som låg på andra sidan Östersjön och Bottenhavet, kom av naturliga skäl att bli de trakter, som mer än andra fick känning av krigen och dessas följder. Även på den tiden sökte sig människor därför över till det egentliga Sverige för att där söka komma undan de värsta påfrestningarna. Som en följd därav möter man i kyrkorådsprotokoll och kyrkböcker gång efter annan beteckningen flykting:

"Capel:n uti Nyland och Pernau Sochn H:r Samuel Ahlvenius tilllika med sin hustru, bägge som flyktingar här vistandes ifrån sitt goda, vilket uti grymma fiendes händer måst lämnas, anhöllo om någon hjälp och understöd i detta bedröveliga tillståndet. Resolverades, att såsom det verkl:n finnes, att ovannämnde personer äre uti stor armod vid samma flyktande och under sin höga ålderdom stadde, så tillslås dem av Fattigemedelen 27 Daler kopparmynt, vilka hos klockaren Zachrison emot kvittens får avhämtas." (16/5 1716).

"Uppå flyktingshustruns ifrån Ingermanland Margareta Grens ansökning om någon hjälp i sin fattigdom resol., att kyrkovärden Erik Berggraf utbetalar av fattigpenningarna till henne 12 Daler kopparmynt i betraktande av dess usla tillstånd." (18/6 1717)

"Förehades repartition flyktingarna emellan av de collecter, som blivit A:o 1718 för dem samlade uti GestrikeIands probsteri, och blev utsatt, vad var och en undfå skulle till en summa av 720 Daler 10 1/2 Rmt såsom ock tillsagt notarien att utleverera till de närvarande flyktingar, som sin del söka, mot riktigt kvittence. Dito blev resolverat, att terminen till utdelningen blir d. 27 febr. nästkommande, som blir kungjort H. Kyrkoherdarna i Contractet att inkalla flyktingarna att var sin del emottaga kan." (10/2 1719)

Fältprästen, som blev prost l Gävle

En märkelig väg hade Andreas Westerman gått, innan han blev präst Gävle.

Westerman var född i Stockholm 1672. Ar 1696 prästvigdes han i Uppsala, och 1699 blev han i Pernau promoverad till magister. Han blev fältpräst vid Lifgardet 1703 och följde sitt regemente till Polen 1705. Sverige skulle han inte återse förrän 1722.

Bland "Karolinska dagböcker", som fil. d.r Alf Åberg sammanställt, återfinnes mag. Andreas Westermans självbiografiska anteckningar från fälttåg och fånglägertid 1705-1722.

Den 15 juni 1705 skedde avfärden från Stockholm, berättar Westerman, och den 24 var man framme i Wolgast. Så fortsattes färden inåt mot Sachsen.

Den 21 juli blev för den unge fältprästen en dag att minnas: "då Kongl, M:t (Karl XII) var där att bese rekryterne vistes mig den kongl. nåden, att Hans Maj:t räckte mig sin hand och bad mig vara välkommen i fält."

- Den 8 Oktober blev han ordinarie regementspredikant, sedan jag samma dag, som var 19 Sönd. p. Tr. för hans Maj.t konungen predikat hade", - I november tog han "säte uti kongl. Hovfältconsistorio". - Fjärdedag påsk 1706 predikade han åter för konungen.

Såväl kungen som hans fältpräst hade att lägga hand vid ärenden, som rörde tro och tjänster. Mot sommaren 1706 hade hären kommit till "Lauski eller Lutsk, vid vilken kongl, Maj:t uti denna Juni månad, lät sin befallning emot pietisterne till ståndkvarteren i Volhynien utgå. Och Westerman var "vid högkvarteret i staden Jarislavitz och in Logicis examinerade Herr Rydell och Lindén, vilka vigdes till präster uti Kongl. Maj:ts tält midsommarsdagen, då jag ock för Kongl. Maj:t predikade och samma prästevigning med händers påläggande bivistade."

Under vistelsen i fält besökte Westerman Wittertberg och Leipzig och besåg berömda byggnader och institutioner och träffade samman med flera lärde och vittbekanta män, "vilka jag var efter annan besökte, samt av dem alla med vänlighet blev emottagen ... att jag intet må omröra den vänskap och umgänge, som jag under vårt varande i Saxen med andra vittra och lärda män haft haver."

Det led mot slutet av 1707 och svårigheter kom som förebud om det kommande året. "På Nyårsdagen år 1708, då vi uti ett bistert väder och stark köld, farande vilse om vägen, tågade hela dagen allt in på natten, innan vi kommo till en liten by, uti vilken vi oss tillhopa trängde, ehuru mesta delen under bar himmel åt en stockeld sig mycket gladde. Efter ock kompanierne uti urvädret intet kunde efter befallning stöta tillhopa, såsom de där uti villan mer och mer skingrades, så blev ock då en slät gudstjänst."

Den 7 maj var han också tillstädes, då "uti kongl, Hovfältconsisterio examinerades uti Logieis och Philosophia in genere ett prästeämne, som strax därpå vigdes och till Södre Skånska rytteriet befordrades."

Innan motgångarna började för kung Karl, vann de svenske segern vid Holovzin. Här var också Westerman med: "När fienden var föjagad och jag begav mig över älven, fick jag ock där något att göra, medan uti kärret lågo några som på mig ropade, vilka illa och till döds sårade voro, vilka jag ock uti gyttjan med Herrans helig nattvard bespisade."

"När denna valplatsen den 8 Juli lämnades, gick kongl, Maj:t med sin kongl, makt genom staden Knjaschyitsy till staden Mohilew, då vid ankomsten den 9 Juli borgmästare och Råd därsammastädes mötte Hans Maj:t efter sitt sätt med salt och bröd samt stadens nycklar på ett rött hyende, vilka de honom tillbudo. - Utanför denna stad hade vi någon tid bortåt vårt läger, uti vilket så andra präster som jag hade med de sjukas besökande jämte andra sysslor ett dageligt arbete."

En dag fick Westerman göra en ämbetsbroder den sista tjänsten. Mag. Westphal hade sjuknat och blivit "så hårt angripen, att han på det 5:te dygnet, sedan han lade sig till sängs, slöt sin jordiska mödosamma vandel, näml. den 15 Dec. då ock jag hans ögon sammanlade."

Det led mot jul 1708. Sammanstötarna med ryssarna kom gång efter annan. Om läget skrev Westerman:

"Hans Majestät icke ringa saknad hade av åtskilliga så högre som nedrigare officerare och många soldater, vilka dels illa sårade, dels också dräpne äro, att man annor skada förtiga måtte.

Emellertid som detta företogs var jag kvar i Gadjatsch hos de sjuka av Regementet, vilka tillika med det indelta folket voro omkring 700 personer och ibland dem mestadels sådane, som under ditresan av kölden blivit skadade, så att händer och fötter bortfrusne voro och således måste avskäras - varav lätteligen kan dömas att sjukstugorne uti vilka de lågo hoppackade, med stank uppfyllde voro av vilka jag ock vid deras besökande en stor besvärlighet hade. Strax efter 13:de dagen, då man haft en sorgelig Julhelg och ett nyår (1709), vilket tycktes oss allsköns vedermöda förkunna, blev jag sjuk av en hetsig sjukdom, vilken likasom kastade mig in uti dödsens käftar utur vilka dock Herrans starka hand mig underligen ryckte, ja, emot min förmodan, som jämte sjukdomen, många andra vidrigheter, som vårt tillstånd med sig födde, lida måste."

Gång efter annan berättar han om dödsfall bland officerarna och om likpredikan och jordfästning. Och mitt uppe i dessa ämbetsförrättningar kommer en kort notis: "Följande dagen vid kongl, högkvarteret vid staden Buditschje examinerade 2:ne personer uti Ethicis och Physicis, vilkas vigning till präster jag den 4 Apr, bivistade med händers påläggande, uti Kongl. Maj:ts närvaro."

Hären hade omkring 1 maj kommit till trakten av Poltava. Händelseförloppet utvecklar sig nu synnerligen hastigt: "Den 17 Juni blev Hans Kongl. Maj:t, såsom till beklagligt förebud av vår olycka, just uppå sin födelsedag uti foten skjuten, då han med en bataljon av Dalregementet kom en postering av 50 man Livdragoner till hjälp emot ett parti Ryssar."

"Den 27 predikade jag för Kongl. Maj.t, men den 28 därpå följande skedde det olyckliga slaget vid Poltava."

Created by Readiris, Copyright IRIS 2005
Created by Readiris, Copyright IRIS 2005

Andreas Westerman

"Samma dag börjades vår undanflykt till Dnjepern. - Så blevo vi den 1 Juli. ... gjorde till krigsfångar och uti Hans Tsariske Maj:ts våld givne."

Under fångmarschen, som först gick emot Kiev, dog hans ämbetsbroder magister Hofvenius. Westerman förrättade jordfästningen. I Kiev "var jag några gånger och med Herrans hel. nattvard besökte några svenska fångar, som där sutto."

Färden gick under november tillbaka, och den 28 dec. höll de svenska fångarna sitt intåg i Moskva.

Den 30 jan. fick Westerman göra 100 officerare följe från Moskva. Färden ställdes mot nordost och man kom till trakten av floden Dvina, Målet var staden Solvytschegodsk, dit fångarna anlände den 13 mars 1710, och där Andreas Westerman kom att få tillbringa 12 år.

Nu önskade han, "det GUD i nåder ville tänka på oss fattiga fångar uti vår eländighet och i sinom tid vända vårt fängelse samt förskona oss för ett vidare flyttande av våra fiender till våra orter, till dess vi, på en fri fot ställde, med hugnad och förnöjelse denna staden lämna måtte!!!"

Här följde nu för fältprästen ett drygt arbete. Så blev han sjuk:

"Emot Julehögtiden, näml. den 23 Dec. 1711 försporde jag någon opasslighet, vilken bestod mest uti bröst- och huvudvärd. såsom ock en ogemen matthet, vilken allt mer och mer tilltog och mig en stor olägenhet vid mitt överhopade arbete tillfogade." Han klagar inte, och när svårigheterna är förbi, tackar han Gud: "Dock var GUDs nåd den, som styrkte mig och hans kraft uti de svaga uppehöll mig så, att jag ändå intet återsatte någon predikan uti högtiden, utan på vanliga dagar en ordentelig Gudstjänst och mitt ämbete förrättade. Samma GUDens hjälp viste sig ock däruti, att jag sjukdomen övervann och min hälsa igen erhöll, för vilket såväl som alla Hans mig bevista nådevälgärningar vare den Treeniga Gudens namn evigt prisat och ärat!!!"

Åren skred långsamt fram. Fältprästen bland fångarna i Solvytschegodsk sporde omsider, att det fanns en evangelisk församling i Arkangelsk vid Dvinas utlopp i Vita havet. Dit hade tydligen verkningarna av pietismen från August Hermann Francke i Halle nått. Med ledaren för den församlingen sökte Westerman kontakt:

"Den 11 Jan. (1714) reste jag i Herrans namn till Arkangelsk, att där genom muntel. samtal och förtroligt umgänge bekräfta den vänskap, som jag med Pastorn vid den Tyska Evangeliska församlingen därsammanstädes Herr Philippus Michaelis, en mycket gudelig och lärd man, genom brevväxling slutat hade. Uti detta vann jag ock mitt fullkomliga nöje, emedan jag av honom, intet som en vän allena utan ock broder blev antagen - åtnjutande jag större kärlek och bevågenhet av honom och hans fromma hustru, än som jag förmodat eller tillfyllest kan berömma, utan allena önskar att Herren igen ville tänka på dem till det bästa samt dem i andelig och lekamlig måtto välsigna.

Där i Arkangelek voro ock någre andre gode Kristne, som mig med all hövlighet bemötte samt ett gott hjärtelag emot mig förklarade, för vilket ock Herren vare deras beskärm och ganska stora lön. - Jag kom åter igen den 19 Februari."

Gång efter annan följer prästen avsomnade landsmän till graven:

"Den 12 Juli (1714) avled genom en stilla död efter en rätt gudelig beredelse och med tålamod utstånden långsam sjukdom samt mycken annan vedervärdighet Löjtn, av Kongl, Hälsinge Reg:te Herr Adam Brandt och blev med vanlig cerem. begraven av mig den 15 därpå följande i samma månad."

"Den 13 Nov. (1716) om natten hade jag den olyckan att mitt goda kvarter här blev uppbränt, varvid även jag på ett och annat sätt både skada och saknad hade".

- "Den 29 Juli (1718) om natten uppkom en hastig vådeld... då även ock mitt kvarter uppbrändes, varvid jag ej heller slapp utan skada och så en som annan olägenhet därigenom erfara måste."

Svårigheter slog inte ner den svenska fältprästens mod och tillförsikt till Gud. De synes fastmer ha stärkt hans gudsförhållande. Uttryck härför kommer med åren allt oftare.

Westerman var en flitig predikare, och han ägnade stor uppmärksamhet åt den kristna undervisningen. I sin dagbok berättar han, hur han fördelat de skilda uppgifterna. Han anger också målet, som han syftar till. Och en uppgift från 1713 utmynnar i en bön om framgång:

"Den 15 Sept. slutade jag mine ordentlige veckopredikningar, vilka genom Guds nåd 50 hållne äro A. 1713 - Herren stadfäste sitt ord uti oss och give att vi genom detsamma mer och mer uti tron och gudaktighetens övning helga måtte!" - Han förklarar "de årlige och vanlige evang, brukandes till förberedelse en vers, som sig bäst skickade efter ämnet ur dagens epistel". - "Vid kyrkoårets begynnelse, började jag i Jesu namn att förklara vår Kristeliga läras huvudartiklar m. m." - "Torsdagar fortsattes pred. över Trons artiklar." - "År 1718 på Adventssöndagen började jag åter predika över Epistlarne, tagandes till grund det som särdeles till en sann Kristendoms övning, genom ett heligt dygdeleverne kunde uppväcka. . därest GUD sin anda, nåd och kraft förläne, att sådant efter mitt uppsåt utföras kan."

- "1719 på Adventssöndagen började jag i Jesu namn att av Evangelierne fortsätta det som året tillförene av Ep. företogs, näml, att driva på en sann Kristendom och gudaktighetsövning uti goda gärningar."

-. Ett år, då han behandlade evangelietexterna, understryker han, hur han med sin predikan vill "vid vart och ett, året igenom, 1. lära, 2. förmana, 3. trösta."

Åren i fångenskapens land blev många. Omtanke och vård av den lilla församlingen i främmande land krävde kraft och uthållighet och kärlek. Personliga bekymmer och sorger föll på den frånvarande familjefaderns lott. När han lämnade Sverige, var hans hustru svårt sjuk: "ifrån vilken skilsmässan var så mycket svårare, som hon igenom en olycklig händelse av en knappnål, som uti samma månad blev nedersvulgen och kommit i lungorne, var råkad uti ett sjukligt tillstånd och såsom halvdöd av mig lämnades." Deras förstfödde son Andreas hade i början av året dött i mässlingen knappt fyra månader gammal. I främmande land nådde honom gång efter annan budskap om kära anförvanters bortgång:

7/12 1705 hustrun Inga, född Lysing.

25/5 1706 andre sonen Andreas.

11/2 1708 styvfadern, kyrkvärden Anders Larsson Bank.

21/8 1713 svärfadern, kyrkoherden i S:t Jakob Anders Lysing.

20/2 1716 brodern Sven Westerman.

Han nämner också moderns död men anger inte dag och år.

"Den 5 oktober (1721) erhöllo vi genom en offentlig av Hans Tsariska Maj.t utskickade fredsförklarare, de hugneliga och länge efterlängtade fredstidningar, näml, att freden emellan Sverige och Ryssland sluten och redan i Petersburg och Moskva publicerad var.

Herren give att den beständig bliva måtte!!!"

Den 19 december (1721) lämnade Andreas Westerman Solvytschegodsk, och den 1 januari 1722 fortsatte han från Ustjug. Färden gick genom Petersburg, Viborg och Borgå till Åbo. "På 1 Store bönedagen den 6 Apr. predikade jag i Åbo Domkyrka högmässan."

"Den 6 Maj anlände jag från Åbo till Stockholm, åstundandes den glädjen att efter ett så långvarigt fångenskap och nådig förlossning, omsider få se min kära fädernesort och till en begynnelse besöka Herrans Tempel i S:t Jacob, uti vilken församling jag döpt och uppfödd är samt någre år en lärare varit haver.

GUDI vare för all sin nåd och godhet ära och lov evinnerliga!" Efter hemkomsten från Ryssland återtog Andreas Westerman tjänsten vid Livgardet i Stoekholm. Den 25 juni 1726 utnämndes han till kyrkoherde i Gävle och samma år till prost. Han dog 1739.

Upsala ärkestifts herdaminne lämnar följande eftermäle om Andreas Westerman: "Han älskade stillhet och undflydde allt tillfälle till ovänskap. Hans väsende var uppriktigt och hans umgänge behagligt. Under de sista åren var han blind. - Genom sin vän, Pastor Micaelis i Archangel, som var Pietist, skaffade han sina medfångne i Ryssland flere ganska vackra allmosor."

En dotter i ett andra äktenskap, Inga Ulrica, blev gift med Doct, Erik Tegman, kyrkoherde i Gävle 1764-1789. En son, Johan Westerman, var Gustaf III:s stadssekreterare för finansärenden. Han blev adlad Liljencrantz.

En Westermans predikan i Solevitziogda på 22 Sönd. efter Tref. 1710 över ämnet "The Christnas plieht och skyldighet till inbördes förlåtelse eller broderlig försonlighet" trycktes i Halle 1716.

Prosten Westerman fick sin grav i Hel. Tref. kyrkas kor, där hans gravhäll markerar fältprästens och församlingsherdens sista vilorum.

Gravskriften är på latin och lyder i översättning:

UNDER DENNA GRAVSTEN VILAR TRYGGT I HERREN

M. ANDREAS WESTERMAN HÄRSTAMMANDE FRÅN STOCKHOLM

TIDIGARE PASTOR UNDER 24 ÅR VID KUNGL. LIVGARDET OCH ASSESSOR I HOVKONSISTORIET

DÄREFTER KYRKOHERDE OCH PROST I GÄVLE FÖRSAMLINGAR

OCH DÄRJAMTE INSPEKTOR FÖR KUNGL. GYMNASIET I GAVLE OCH TRIVIALSKOLAN

DÄRSAMMASTÄDES FÖDD ÅR 1672-DÖD 1739

VANTANDE ATT FÅ MÖTA SIN HÖGT ÄLSKADE MAKA

MARIA CHRISTINA GYLLENKROOK

OCH DEN ALLRA ÄLSKLIGASTE FAMILJ ÖVERLEVANDE EFTER SIG

OCH VILKAS DÖD SKALL INTRÄFFA I ENLIGHET MED GUDS VILJA

MINNESORD:

ATT HOPPAS PÅ HERREN AR MIN STARKHET

Fattigvården mot slutet av stormaktstiden

"Berättade hans högärevyrdighet H. Prosten om en ung faderlös piga på 14 år i Sätra hemma, som var bekajad med fransoser och över all sin kropp full med sår och bölder. Och som det är ett Christeligit verk och förhjälpa en sådan till hälsan, frågade H. Prosten, om icke hon skulle kunna hjälpas av fattigpenningarne, vartill ock samtycktes." (12/6 1703).

"Utdeltes till helgen fattigpenningar, som av fattiglistan är att se, bestigande sig till 105 Daler kopparmynt, som utgavs." (2/6 1704).

Prosten Schaefter var sparsam, men borgmästaren erinrade om de allra sämst lottade, och dessa fick en liten uppmuntran till julen:

"Androg ärevyrdige H. Prosten, att eftersom stadsens fattige bliva på det sättet försörjde, att de fått vissa rotar i staden, av vilka de bekomma sitt nödtorftiga uppehälle, så larer intet vara av nöden att nu till högtiden åt dem utdela några fattigpenningar, det ock de närvarande fant intet vara nödigt. Dock berättade H, Borgmästaren: Fastän de fattige bliva således födde och försörjde så är likväl någre så eländige till kläder, att de äre så gott som blott och bare, minder att de det ringaste äga att ligga på heller hölja sig med," Han undrade, "om icke det vore Christligit och billigt att eftersom ibland Exceqverade Pertzsdler på auktion kan finnas gl. kläder, skinnfällar och ryor, om icke kunde tagas av fattigpenningarne och köpa sådant och giva åt dem, som torftigast äro ... H. Borgmästaren lovade giva en specifikation. vilket ock blev beviljat således, att när sådane gl. kläder överkommit, kan de köpas och till betalning därföre tagas penningar hos H. Kyrkovärden.

Men som utom desse finnas någre personer, vars tillstånd äre alltför knaft, vilka och draga försyn att söka någon hjälp och understöd, ty beviljades följande till denne högtid att bekomma." Därpå upptar protokollet åtta poster på tillsammans 62 Daler 16 öre. Så kunde även de mest försagda få en smula hjälp. (21/12 1715).

Om prosten Schaefer 1715 visade en viss återhållsamhet, talar hans ord 1719 om medkänsla för de arma: "Talte H, Prosten om de fattigas i församlingen eländiga och usla tillstånd, helst som de nu intet för penningar kunna sig något få köpa, föreslåendes om icke försambl. godvilligt efter råd ock ömkne kunna göra ett sammanskott av spannmål och andra ätande varor, och det sedan utdela åt den torftige.

Närvarande enhällel. samtyckte, att på det sättet vara bäst, och föreslog, att H:r Petter Lindberg och Petter Östling mot betalning kunna sammanskjutet emottaga och till vederbörande efter befallning avleverera. H:r Borgmästaren Menscheffer lovade kalla dem till sig och därom beställa."

Därefter vände sig prosten till hospitalets (sjukhuset) föreståndare och frågade, om de fattiga fick sin stipulerade andel av sterbhusmedlen. Svaret blev nekande. Nu tog prosten fram ett enstaka aktuellt fall, nämligen det Folckerska sterbhusets åtgöranden. Han undrade, om "något inventarium vara upprättat, varefter de fattiga kunna njuta sin provision. H:r Wallström svarade sig ej veta därutav." (28/4 1719).

Prostens vaksamhet gav resultat. Den 13 aug. 1723 "lät stadssecreteraren Tomas Wallström uti hospitalskistan inleverera 60 Daler 6 öre kopparmynt uti diverse sterbhus sedan år 1716 fallna fattigpenningar efter en uppgiven förteckning."

Det var många slags myntsorter, som man fått i håvarna under ca 6 1/2 månader: "A:o 1722 d. 10 Decemb. voro tillsammans uti Sacerstiga att efter befallning uppräkna de medel fallne i hospitalshåvarne sedan d. 30 mån. maii för l. Rådman H:r Olof Dufwa och Stadscasseuren Bollerman (räknade) och befants uti efterskrevne myntsorter.

uti koppar runstycken ..................................................... D. 131:21

uti gl. halvörar .............................. D. 46:25

uti nya dito .................................. D. 21:10 1/2

uti halvstyvrar .....................................................D. 2:9 1/2

uti vita penningar ......................... D. 4:1

uti mynttecken a 3 och 1/2 öre ...... D. 2:17

uti plåtar .................................... D. 6

D. 214:20

Dessa 214 D. 20 öre blevo straxt i hospitalets kista inlagda."

(Siffrorna efter divisionstecknet anger öretal. På en daler kopparmynt gick vid den tiden 32 öre.)

Det dugde inte att hålla sig undan håvgångstjänsten: "Även beslöts om den, som försummar gå med håven, sedan han bliver tillsagder, det han bör betala till Kyrkan lika mycket som faller uti håven på en dylik dag." (11/12 1722).

Olof Dufwa Bollerman

Kyrkoherdar i Gävle 1669-1762

1669-1684 Petrus Olai Fontelius

1684-1690 Jöran Nicolai Wallin

1690-1725 Johan Henriksson Schaefer

1726-1739 Andreas Westerman

1740-1762 Simon Melander

"Upprätta prästens hus"

När en präst dog, borde en tillträdande präst i församlingen enligt den tidens mening "upprätta den avlidnes hus" genom att gifta sig med änkan. Kaplanen Joachim Insulander hade varit gift tre gånger. Han dog 1697, och herr Håkan Netzelius uppflyttades till herr Joachims efterträdare.

Joacim Insulander

Nu "berättade hans högärevyrdighet H. Prosten, att H:r Olof Lexell, som församlingen vocerat hit att komma uti hans vyrdighet H:r Håkans ställe med de villkor, att han skulle upprätta sal. H:r Joachims hus och taga dess änka, har ingått giftermål med en annan kvinnsperson och fördenskull gjort sig vocation av tjänsten förlustig. Och som nu allenast 1 månads tid är till Walborgmässodagen, är av nöden, att en annan utses och kallas därtil! Och sade hans högarevyrdighet sig hava hos hans faderliga högvyrdighet H. Arehihiskopen föreslagit Kyrkoherdens H. Lars Norelii son uti Norrala H. Lars Norelius ben:d. Och biföllo alle nu närvarande, att ber.de H:r Lars Norelius bliver voterad och hit till församblingen kallad att företräda den tjänsten, som H. Olof LexelI varit vocerad till men igenom sitt ingådde giftermål gjort sig der. samma förlustig."

Nu undrade några av de närvarande, om det ändå inte vore nödvändigt att utröna konsistoriets mening och betänkande om herr Olof LexelI, "förrän någon annan förändring sker." Men prosten Schaefer invände med en viss skärpa och "sade sig vilja svara därföre och begärde att föras till protocoll, det H:r Olof LexelI som ingen redelig prästman har gjort uti detta mål."

Men så fanns en herr Bengt Sahlner, "som nu uti 2 års tid gjort tjänst här i församlingen" Borgmästare Salin ifrågasatte med tanike på denne, om inte han kunde "komma i consideration vid detta tillfället, därpå H. Probsten svarade att vyrdige H:r Nils Ahlqwist bliver pastor uti Wallburg i nästkommande, då H:r Bengt åter kommer uti hans ställe under regementet att förtråda." (24/3 1699)

Borgmästare Salin.

Prosten Schaeffer visste vad han ville, och han ledde ärendena med fast hand. - Herr Lars blev vald.

Förste kaplanen Håkan Netzelius hade blivit utnämnd till kyrkoherde i Årsunda. Den som skulle komma att "succedera" honom borde enligt Schaefer "kunna sjunga efter nya psalmboken" .

Kyrkostämman kallades sålunda samman till va! Men läget var oklart: "Församlingens ledamöter, som tillförende intet visste uti vad ärende, som de nu voro sammankallade, begärde några dagars uppskov att betänka sig härutinnan, vilket dem ock efterläts till nästkommande fredag, som bliver den 13 Nov., då de lovade att självmant komma hit upp."

Fredagen den 13 var inne. "Hans högärevyrdighet H. Prosten betackade dem nu närvarande ödmjukelin, som hava efter sitt sista utlovade infunnit sig." Det gällde nu val av efterträdare till herr Håkan.

Här i Gävle hade den praxis vuxit fram, att församlingen uppflyttade andre komministern, när förstakomministertjänsten blev ledig.

Magistraten och de 24 äldste hade denna gång kommit överens om att rösta på en viss Petrus Aurivillius, en kandidat utom församlingen.

Men Lars Norelius innehade andra komministertjänsten, och Schaefer förde fram det namnet. Hans mening stöddes av landshövdingen Carl Hård jämte flera andra. En del åter talade för Aurivillius, "men eftersom högvälborne H. Landshövdingen med de andra hava kallat på H. Lars, så äre de ock därmed tillfreds, eftersom han är en vacker man."

Rådman Eliaeson och Johan Hammar var bland dem, som inte hade glömt, att Olof Lexell hade ställts åt sidan, fastän församlingen en gång hade valt honom.

187 - Hammar

Prosten begärde nu, att rådman Daniel Eliaeson skulle "säja sin mening om H. Lars person till successionen av ordinarie cappelanstjänsten, då han, Eliaeson svarade: "Vad är det, att man voterar någon? påberopandes, att när H. Olof Lexell blev förra gången av församlingen vocerad, blev det ock intet."

Härefter uppräknades en lång rad namn på personer, som ville ha Norelius till ordinarie. "Men Johan Hammar sade, att ehuruväl han härtill har givit begge Capellanerne lika myckit, så skall han härefter intet giva den, som uti H. Lars ställe kommer, mera än för sången, nl:n 18 öre kopparmynt."

Herr Lars blev vald till första komministertjänsten.

En månad hade förflutit efter förra valet, och man var åter samlad för att välja kaplan. Till andra kaplanstjänsten hade ärkebiskopen givit två namn: Lars Wegner och Johan Schirman. Båda prästerna hade avlagt sina prov. Wegners röstresurser var för svaga, varför han inte kunde komma ifråga.

584. Johan Schirman

"Studiosus Johan Schirman fanns av församlingen behaglig, både för sitt starka uttal som ock vackra predikan, och föllo vota uppå honom, särdeles ock som han här i staden är infödder och synes därföre billigast böra befördras. Har ock en ålderstigen moder, som på sin ålderdom kunde därav hava hugnad."

Det var inte enda gången Gävle räknade med dem, som var "infödde Staden" och som kanhända därtill hade förpliktelser mot anhöriga. Johan Schirman var präst i Gävle i 22 år.

Kyrkorådets sammanträde den 19 maj 1713 har en högtidlig prägel:

"Sedan versen 'Titt Lius tänt etz.' var sjungen refererade högärevyrdige H:r Prosten, huruledes fördetta Cappelan vyrdige och vällärde H:r Lars Norelius nu nyligen blivit förordnad till Körkoherde uti Harmånger och letten Dahl, för vilken orsak H. Norelius oppsagt sin Cappelanstjänst här I församlingen och tänker nästkommande Helga Trefaldighetssöndag taga sitt avsked."

Efter detta meddelande uppflyttades andra kaplan Hans Schirman till första, varefter man valde "En studiosus i staden, Eggert Holmqwist ved namn."

Men så kom en dag det egendomliga meddelandet, att Norelius skulle komma tillbaka. Från ärkebiskopen, domkapitlet och landshövdingen hade nämligen kommit brev, i vilket kyrkorådet fått det beskedet, att förre kaplanen Lars Norelius skulle återinsättas i sin tjänst i Gävle. Man hade endast att finna sig i höga vederbörandes åtgärd.

De två prästerna, Norelius och Schirman, trodde, att det skulle gå att komma överens om såväl arbete som förmåner. Norelius tackade kyrkoråd och församling, "som behagat lämna honom att tillträda sin förra post här i staden, till dess Gud och höga överheten täcktes allernådigst förse honom med ett annat brödstycke." (11/11 1715).

Det hade gått 2 1/2 år, innan detta meddelande kom, och i protokollen syns ingenting om motiven för åtgärden. Men "Uppsala ärkestifts herdaminne" ger följande upplysning: Lars Norelius hade blivit "Kyrkoherde i H. 1714, men måste året därpå flytta undan för E. Aurivillius, som då hemkom ur ryska fångenskapen, och hade konungens fullmakt på detta pastorat. Han (Norelius) måste då återflytta till sin syssla i Gefle, i vilken han ånyo installerades 1715."

Komministrar i Gävle 1668-1772

1668-1681 Petrus Erasmi Gewalin

1679-1697 Joachim P. Insulander

1685-1704 Haquin (Håkan) Netzelius

16 .. -1692 Olof Joh. Holmer

1698 Olof Jonae Lexelius (Lexell)

1700-1718 Lars L. Norelius

1704-1726 Johan G. Schirman

1714-1734 Enhart A. Holmqvist

1726-1729 Nils Sundrus

1729-1752 Olof Jernberg

1734-1757 Pehr Stocksell

1753-1760 Johan Sv. Forlander

1759-1773 Georg M. Fant

1761-1772 Olof Bäckenberg

Om prästens lön

När det gäller prästerna, kan löneförhållandena inte avläsas lika enkelt, som då det är fråga om kyrkobetjänte. Till pastors lön hörde emellertid först och främst bostad med tillhörande jord. Från 1690talet finns följande uppgift angående prästgården i Gävle:

"En gård till boställe i Gefle med behörig rökebadstuvu och köllna (Torkhus för lin, sädesmältning mm). Dito en stallgård, som Wahlbo sockris annexebönder håller vid makt, men stallet kommer staden till. Ett stort prästänge till höslått vid Gefle staket med en stor dubbel ny ladu, som staden uppbyggt och prästen sedan bör hålla vid makt årl:n, för (utom) åkrar till säde och träde med behöriga ladur, 2:ne av staden med golv uti, item 2:ne av Wahlbo. Kålhagar efter nödtorften 2:ne st. Desse ägor äre tagne merendels av en gl, by, Gefle vid namn, (som) av forna tider legat bredvid Gafvelbron, ett stycke ifrån, därest nu staden Gef1e står, och förmenas därav hava sitt namn. Dito av staden ett stolphärbärge."

Boställsjorden uppgick på 1730-talet till något över 35 tunnland och omfattade 1763 över 50 tunnland. Till pastorsjorden hörde den s. k. Kroknäshagen, ett välfunnet namn, som senare fick vika för namnet Boulognerskogen. Utom jordbrukets avkastning hade pastor vissa inkomster från Valbo, Hedesunda och Österfärnebo, vidare bäckenpengar och ersättning för en del kyrkliga förrättningar. (Uppgifterna i huvudsak från "Sveriges kyrkor, Gästrikland").

Prästgården var i slutet av 1600-talet i ett bristfälligt skick, varför den behövde rustas, Prosten Schaefer erbjöd sig att förskottera kostnaderna, eftersom det var ont om medel. Han hade också åtskilligt att påminna om i fråga om arbetsledningen:

"Proponerade hans högärevyrdighet, att han i går bofört med sin bokhåller uti prästgården. Och när han kommer in i stuvan och lukorne stigdo igen, han ser dagen lysa igenom knutarne allestädes. Tillfrågades nu de närvarande, om icke de finna skäligit, att han må taga sig en vis arbetskarl, som driver väggarne och gör annat nödvändigt smått arbete i husen, den han själv vill med sin kostnad hålla och betala, allenast han kan hava sin betalning att undfå igen, när han den fordrar, efter stadsvaktmästaren ingen allvarsamhet brukar med dagsverksfolket. Icke heller komma de i rättan tid till arbetet. Såsom ock att fönsterkarmarne och dörrarne måtte bliva överstrukne med färger, begärandes de närvarandes betänkande däruti ... " (19/3 1695) .

Den 25 juni 1712 visiterade ärskebiskop Hakvin Spegel Gefle församling. Föremål för granskningen var också prosten Schaefers bostad:

"Sedan frågades om prästgårdens tillstånd och byggnad, varom H:r Prosten gjorde en sådan berättelse: att då han först hit kom till lägenheten. måtte han leja hus i staden uti 4 års tid med sin stora olägenhet, Och i mediertid insamlades av borgerskapet medel till en ny prästgård, vilken är väl till anseende, vackert oppbyggd och avdelad,"

Nu ville prosten, att ett besiktningsinstrument upprättades, som upptog även hans anmärkningar, "på det han må veta, vad han eller hans anhöriga, efter hans död, hava att svara före."

Om komministrarnas löner är det än svårare att få någon klarhet.

Från mitten av 1600-talet fanns här i regel två kaplaner, Den enes tjänst ansågs som extra ordinarie. Till förbättring av deras löner infördes s. k, skriftpenningar vid nattvardsgång.

Om kaplanernas avlöning bestämdes 1729, enl. O. Fyhrvall, "att den förste komministern skulle åtnjuta hela sin gamla lön utan avkortning, varken i tiondeströmming eller de 8 tunnor spannmål, prosten utgiver. Åt den andre komministern anslogs: 1:0 de vanliga påskmålspenningarna, 2:0 tre kollekter årligen, 3:0 150 Daler kopparmynt i årshyra, tills han kan förses med tjänlig gård, 4:0 en s. k, åker såsom ett beneficium av staden, 5:0 en trejedel av skriftepenningarna, när han själv skriftar."

Vin kunde någon gång användas som betalning för merarbete:

"Beviljades M:r Christoffer Aurivillius 1 kanna vin till julehögtiden i anseende därtill. att han alle högtider andre dagen predikar om högmässan," (21/12 1687) .

Ur organisternas historia

"En person, Anders Johansson, Forsström benämd, födder i Falun", hade anmält sig till prosten Schaefer och meddelat, att han kunde vikariera för organisten i händelse denne blev sjuk, Man beslöt att antaga erbjudandet, och så gjordes en plan upp för hans avlöning.

Kyrkorådet bestämde en kollekt, "då de som förmögnare äro, kunna på sedlar anteckna, vad de vilja giva honom". För matfrågan ordnade man så, att han fick äta i hemmen. Prosten "utfäste sig, att han hos sig skall hava en månads kost. Holst sammaledes, Jonas Hammar likaså". Sedan kom den ene efter den andre med löfte om kontanter eller kost. (15/1 1705).

Organisten Preutz hade dött, och en H. Zacharias Holmberg från Stockholm hade sökt tjänsten. Man hade samrått om ärendet och till den 12 december kallat den sökande till prov.

Kyrkorådet hade "communicerat med H. Borgmästare och Råd och dess mening inhämtat samt däruppå d. 12 Xbr (december) kallat H:r Holmberg hit att uti julhögtiden till ett prov låta församlingen få hugna sig av en till en slik dyr högtids firande tjänlig musik och spelande på orgverket."

Holmberg kom och hade tagit med sig, 2:ne andra personer, som blåsit på hoboae.' Provet föll väl ut, och kyrkorådet betalade 100 Daler kopparmynt till reseersättning m. m. för de tre musikanterna. Därefter beslöt kyrkorådet antaga Holmberg.

"Dock voro församlingen antänkte, huru och på vad sätt han skall kunna få någon lön och underhåll. Alltså beviljades av samtel, närvarande att honom till underhåll beviljades tre collekter om året ... Sedan beviljades honom att få fri kost av församlingen: nämbl:n en månad hos var och en, Även beviljade H:r Prosten honom till understöd de bäckenpenningar som falla årligen i bäckenet i koret, när folket communicra." (2/1 1715).

"Antogs Mons And, Praeus i församlingens tjänst i musiken efter dess ansökning emot 300 Daler kopparmynts lön igenom Collecter, såsom bäckenpenningar. dem H. Prosten honom cederar, som eljest Körkoherden äro tillhörige, och att få kost en månad hos var av de förnämsta i församlingen, då han förmantes att leva med organisten i fred och communicera honom sin faders stycke jämväl, att den ene intet sitter på den andres förtal, vilket bem:te Praeus utfäste". (1/5 1715) .

Den ordinarie organisten Zacharias Holmberg antogs den 2 jan. samma år. Praeutz var tydligen biträdande. Prosten avstod en del av sina inkomster till organisterna.

Organist Zacharias Holmberg.

En son till organisten Michael Preutz hade dött, och fadern begärde i brev till prosten att på grund av faderns fattigdom få begrava sonen i stillhet.

Organist Preutz släktschema. STOR fil för ökad läsmöjlighet. Bläddra med hissarna.

"Högärevyrdiga och Höglärde H:r Pastor och Praepositi, Högförnäme Patron och Gynnare.

Såsom Gud den allrahögste för några dagar sedan uti en sal. stund ifrån denna mödosamma världen behagat kalla min käre lille son, vilkens döda lekamen nu intet tjänligare är, än att han måtte komma till sitt vilorum, ty nödgas jag mig hos Högärevyrdige H:r Prosten denna gången med en tjänstödmjukelig bön och begäran infinna, ödmjukeligen anhållandes, att jag måtte få lov och tillstånd denna min lilla sons andalösa lekamen i tysthet och utan likpredikan låta komma till sin vilokammar, eftersom min lägenhet ganska ringa är och tiderna däremot mycket svåra, som var man nogsamt erfarer. Jag skulle väl gärna önska, att min förmögenhet och tillstånd så kunde tillåta, att jag kunde göra begravningen, som några av församlingens ledamöter gjort hava. Men Gud vet bäst vars och ens lägenhet och särdeles min, som ganska ringa är. I anledning av detta förmodar jag, att Högärevyrdige H:r Prosten efter dess vanlige affection tillåter mig denna gången min ödmjuka begäran, helst jag ock oförgripeligen dristar mig att räknas den ringaste av en ibland Kyrkones betjänte, som kanske någon större frihet kunde efterlåtas än eljest någon annan av församlingen. Jag avvaktar häröver Högärevyrdige H:r Prostens gunstiga svar med ödmjuk begäran, att denna min stora dristighet måtte bli ursäktad, varemot jag alltid, nu som tillförende nästtjänstl. hälsning, och Guds trogne anbefallande, förblivl.

Högärevyrdige och Höglärde H:r Prostens tjänsteödmjukaste tjänare

M. A. Preutz

Gefle d. 20 April A:o 1702"

Utanskriften på brevet hade denna lydelse:

"Högärevyrdige och Höglärde Herren

Magister Johan H. Schaefer, högmeriterad Pastor i Gefle och Prost över Gestrikeland

Minom Högförnäme Patron

Detta Geffle

tjänstödmjukl."

Källor:

Gefle och dess slägter.

Se samtliga delar från I - VI.

------------------------------

Länkat och sammanställt av Lisse-Lotte Danielson.

Gå till Startsida

Senast uppdaterad: 2012-04-27