På 1700-TALET - Del IV, häfte 9 - av Karl Einar Johannesson
Denna sida tillägnas Karl Einar Johannessons minne som ett tack för hans fantastiska arbete att i olika böcker beskriva och bevara Gefle på 1700-talet.
Se även hans Dokumentation om Södra Kungsgatan,
GEFLE STAD o HAMN - Från en svunnen tid
INNEHÅLL
Hästbotare, Geterskor, Björnskall och Svinringning
Ur Kyrkoarkivet, en obotfärdig fältskärsgesäll
OBS: (samtliga bilder av Sehlbergs minnesanteckningar är mycket stora för att underlätta läsbarheten.
För att återgå från en bild till denna skrivelse, klicka på bakåtpilen i övre vänstra hörnet.)
|
|
Efter en vinter, som svårare än i mannaminne lagt sitt bann på vår världsdel och vars ismurar på haven delvis stängt av landets näringsliv har vårvinden börjat fläkta och trafiken i hamnen satts i gång. Där gå dammiga transportarbetare och nyputsade tulltjänstemän bland varorna på kajen, ångare anlända och lastkranar slamra. Man får ett brusande intryck av allt arbete och därigenom klingar och dånar järnets manliga stämma. Vid ett sådant tillfälle kan det icke vara ur vägen att - i all anspråkslöshet - erinra om den betydelse, som järnvägen haft i denna sjö- och stapelstad.
Fordom kunde t o m stora fartyg med bekvämlighet gå upp i storån. Det järn, som skulle utskeppas på dem, vägdes därför uppe i staden och vågboden var belägen nedanför rådhuset. Så var förhållandet fram till 1700-talets början. Då beslöt man att i stället uppföra en vågbyggnad på Stora Holmen, som ju var avsedd till handelslivets behov, och en sådan kom 1708 till stånd (på en plats, väster om nuvarande Svängbron) under själve Christoffer Polhems medverkan.
Det var en förnämlig inrättning med en huvudbyggnad i två våningar, själva våghuset, där just järnvågen med oljade "balancer" stod. Genom den stora, metallspånade porten i söder, utanför vilken fartyg och båtar lade till vid åns pålverk, kom man in på våggården som på alla fyra sidorna var omgiven av ståndrum. I dessa bodar låste Gefleköpmännen in sitt järn och här hade baklandets alla hammarbruk sina upplag: Hofors, Tolvfors, Forsbacka, Mackmyra, Högbo, Hammarby, Grönsinka, Gysinge och Oslättfors.
Järnvågen
Mellan långsidornas rader av bodar stod fyra hörnhus. De tjänade alla ändamål, som hade samband med vågen och utgjordes av skeppsklarerare- och bolagskontoret, vilket dock sedermera flyttades åt annat håll, vågkrogen, varom mera nedan, packhuset och en sjötullskammare.
I packhuset, där man förvarade "alla såväl grova som finare varor", hade packarna sitt arbete vid silltunnor och klädpackar. Det var tydligen det östra hörnhuset vid ån, dit en trappa ledde. Packhuset var även försett med ett vindspel "till godset så mycket bekvämare uppläggande" i vindsgluggarna från de lastade båtarna nedanför.
Det andra hörnhuset på södra sidan var ett tullkontor. Dessa byggnader uppväckte åtminstone tullinspektörens förväntningar, ty han menade, att det skulle lända till handelns märkliga befrämjande samt till kronans och stadens ekonomiska intressen, "då sådana tullhus äro hwarutinnan Betienterna wederbörligen kunna förrätta deras tienster, samt de handlande utan den största möda, med bekvämlighet och säkerhet kunna inlägga deras gods i de publika husen".
I den stora vågbyggnaden var även auktionssalen, där tullauktioner förrättades. Det viktigaste rummet här var emellertid vågkontoret. Det var till en början mycket trångt, främst för de handlande, som dagligen "der inkomma at efterse räkenskaperne om sina järnpåster". Denna bokföring sköttes av vågskrivaren och han måtte verkligen ha haft det trångt för armbågarna, ty det gjordes framställningar om ett annat rum för honom "för att de hit till Wågen kommande fohr Bönder må blifwa snabbare af Wågskrifwaren expidierade". I det västra rummet i våghuset bodde vågvaktmästaren, vilken såsom överste uppsyningsman hade hand om vågnycklarna.
Utskeppningen började vanligtvis i mars och fortsatte till slutet av september. Det är icke meningen att här anföra någon statistik, vilken för övrigt måste ses i sammanhang av konjunkturerna på världsmarknaden för att få något värde. I denna skildring är det nog att anföra vågbetjäningens lättnad hösten 1714, då skeppningen saktades "så at man kan ha Råd Rum at få sig något wända", av vilket man hör, att det varit livligt och arbetsamt.
I varje fall var utförseln så stor, att man snart klagade över att ståndrummen voro otillräckliga. Sålunda hade man 1745 planer på en byggnad på våggården till järnförvaring, men man nöjde sig sedan med att lägga järnet på en massa bockar under bar himmel ända till 1782, då ett skjul för manufaktursmiden uppfördes på gården. I motiveringen heter det "huru som trängseln uti Jern Vågen alt mer och mer tilltager, sedan flera Bruks tillwärkningar blifwit emot förre wanligheten hitdragne och utskeppningen betydeligen ökad".
För att det svenska järnet icke skulle förlora sitt rykte, fick intet järn skickas utomlands, förrän det besiktigats av järnvräkaren.. Han lade beslag på allt sådant, som var "omärckt, röd- eller kallbräckt, illa sudit eller smidt". För järnkontrollens skull hade man. satt upp en provstock vid ingången till våghuset. Stocken stod ett stycke framför väggen, så att den var fri från takdropp och var nedgrävd i jorden, så att den höll sig orörlig, "då järnet uti honom behöfwes med brytande proberas". Järnet sattes i ett hål med bleckskonig stocken som, för att icke spricka, var beslagen med en järnring kring övre delen och tjärad upptill.
Så länge det var öppet vatten skulle vägaren flitigt passa upp i vågen. Ingen bonde skulle understå sig att utan attest om järnets vikt eller stångtal köra in sitt lass på våggården. Men vägaren hade dessutom att väga alla andra produkter, som hitfördes, såsom läder, lin, hampa, smör, ost, mjöl, talg, kött, russin, fikon, sviskon socker och tobak.
Det tyngsta arbetet uträttades av järndragarna, som släpade järnet till lastbåtar och rodde det ut till fartyg på redden. Det var ursprungligen 11ordinarie järndragare på staden, vilka sedan delades i två rotar under var sin rotemästare. Så småningom steg antalet och hade t ex 1737 blivit 14, men det skiftade efter arbetstillgången.
Järndragarna stod under befäl av vågvaktmästaren, som gav dem instruktioner för veckan och på lördagarna lämnade dem deras avlöning. Av denna hade de i järnvågen samlat till ett slags föreningskassa och de var nog solidariska att dela med sig ur den till sina utslitna gamla kamrater, som annars måste "gå med kläppen och sucka".
Det var för de svettiga järndragarna i sommarhettan, som det förut omtalade "lilla krögeriet" i vågen hade inrättats. Det var beläget i det övre östra hörnhuset med ett fönster inåt gården. Om vintrarna sutto järndragarna därinne, drucko öl och rökte tobak, medan det var ett ständigt eldande i krogspisen. Då krogen ett tag upphörde, fick man bevis för att den åtminstone haft en nytta med sig. Nu klagade nämligen köpmännen, att när de hade angelägna utskeppningar, måste de först skicka ut sina handelsbetjänter till alla stadens krogar och söka efter järndragarna, vilket icke hade behövts, då dessa haft vågkrogen att tillgå.
Den blev därför snart upprättad, men detta var handelsmannen Nils Strömbäck emot, ty han ägde också en krog i närheten. Han lyckades få en extra rådstuvudag sammankallad och påtalade faran av eldning i vågkrogen, förtigande och man dagligen eldade även i sjötullsrummets kakelugn. Han drev sin avsikt igenom och vågskrivaren fick ett meddelande, att hans krog skulle stängas. Denne klagade förstås bittert och ville åtminstone få servera de oxhuvud dricka, som han hade ståendes för den närmaste tiden, men då magistraten avsmakade drickat, befanns det "surt som ättika". Vågskrivaren fick i stället en liten löneökning, då krogen indrogs. Detta förhållande räckte ej länge utan de gamla traditionerna upplivades och krogen blev under senare delen av 1700-talet känd under namnet Trekanten.
Den verkliga brandfaran lurade från östra vågvinkeln. Där bredvid hade nämligen artilleriet ett materialrum och artilleristerna fick också eld på våghustaket en aprilkväll 1744. Det tillbudet avvärjdes, men genom 1869 års stora brand blev den då betydligt utvidgade vågens historia all. En vågbyggnad uppfördes visserligen vid Nyhamn, men den drogs in 1892 såsom obehövlig.
---------------------------------------------------------
Stå man en höstkväll med månsken och jagande skyar i den mörka Glasmästaregränden på Söder och ser skuggan på en rullgardin i det huset med lutande väggar och låg port, som har ett så hemlighetsfullt utseende, erfar man en känsla av att här har tungsinta livsöden utspelats. Vid efterforskningar visar det sig, att gränden fått namn efter några glasmästare av vallonsläkt, vilka utom ett hett blod hade ett mörkt strömdrag i själen.
I slutet av 1600-talet bodde i den senare gränden Michel Hindrichsson Glasmästare. Han var ofta svår till lynnes, särskilt då han var drucken.
Då han en gång kom hem full och lade sig på bänken, menade hans hustru, Anna Ersdotter, att han skulle flytta sig närmare elden, eftersom han var alldeles vit i ansiktet. Michel ropade, att han passade icke på gamla kärringar.
- Han hade wäll en wacker flickas som han kunde ligga hos, när han wille.
620. Broberg, Hindrichsson, Runberg.
Hos en grannhustru, Elin, hade han också sagt, att han hade jungfru Sara kär, men sin hustru intet. Hustru Elin hade varnat honom för att låta detta tal komma till hustru Annas öron, då det skulle bli ett väldigt väsende. Det blev det också, ty då hustru Anna kom in och icke fick Michel med sig i badstun, drog hon honom inför rätta, och Michel tvangs att göra en offentlig avbön till jungfru Sara för att han ljugit på henne.
Med sin granne handelsmannen Olof Swensson Ek levde Michel i den största osämja. Ek trodde, att Michel var en tjuv, och det blev långa processer. En gång, då Michel fått sig en fylla, gjorde han slag i saken och överföll Ek på gatan. Denne lyckades komma in till sitt. men sent på kvällen kom Michel och ropade smädefulla ord genom fönstret.
Han slängde sedan skällsorden omkring sig och likadant uppträdde han inför kämnersrätten, så att han ådömdes ansenliga böter, vilka uttogos genom kroppslig bestraffning.
Samtidigt fanns en glasmästare Pehr Broberg, men efter hans död skrev magistraten 1707 till glasmästareskrået i Stockholm, att ingen en glasmästare fanns i Gefle. På begäran ville därför skrået sända en gesäll, "som wi skola hafwa heder af, att han skal sitt - hantwärck wäl förstå". Det blev gesällen Erich Runberg. "Denne har här i Staden lärt", skrev åldermannen i stockholmsskrået, "och sedan i tolf åhrs Tidh utomlands som gesäll arbetat och sig om dygd och ära beflitat, så att aflagt Wackra berömmerliga prof i sitt handtwärck och konst".
Runberg bosatte sig i en gård vid Glasmästaregränden, "belägen mitt emot klockstapeln". Huset bestod av två nya rum nere på gården och två nattstuvor. Men här förde icke glasmästaren någon gyllene tillvaro , "emedan den allsmäktige Guden behagat honom underkasta en swår sjukdom i långlig tid", såsom hans hustru Catharina Ersdotter Berg skrev 1731. Han dog 1734.
Verkstaden övertogs av änkan, som hade Lars Stalin till gesäll.
"Stalin kommer att upptäcka, att det är svårt för en Änka här i staden att hålla en Gesell, då det är en liten förtjänst för en Änka", skrev änkan 1736 och ville överta rörelsen. Hon kunde "honom med fog uti bästa mohl Recommendera", då han lärt hos hennes man.
Emellertid fanns det en glasmästare till att räkna med. År 1723 hade den ovannämnde Olof Swensson Ek avlidit i en ålder av över 100 år, och hans son hade i Stockholm utbildat sig till glasmästare och blivit borgare i Gefle. Han ville inte, att Stalin skulle bli mästare.
"Bekant är, at 2:ne glasmästare är, at 2:ne glasmästare har forna tider warit här i Gefle ", skrev han, "men de samma icke kunnat sig föda, så att den ena för sin fattigdom måste ta Soldatpenningar, warandes och nu landet här omkring uppfylt med Bönhåsar och fiskare mera nu än förra tiden".~tlgdom måste taga Soldatpenningar, warandes och nu landet '': - : mkring uppfylt med Bönhåsar och fiskare mera nu än förra tiden".
512. Jacob, Sporrong, Carling, Stalin,
Hallström
Gård 48, 2:a Kvarteret.
Ek bodde intill Glasmästaregränden på Väster. Där hade han en gård, nr 48 i 2:a kv. enligt dåtida beteckning, mellan rådman Petter Lindbergs gårdar vid Strömgatan. Lindberg gjorde även anspråk på Eks gård, emedan den tillhört hans hustrus förre man, borgare Erik Olsson Wangman. Det visades emellertid, att denne Wangman haft två gårdar. Den ena hade han testamenterat till hustrun, det var Lindbergs gård, den andra till sina söner. Dessa hade sålt den gården till Johan Tyresson vilken i sin tur bytt 1713 med Olof Swensson Ek. Denne hade således fått gården att "till en fast och oklandrat Egendomb ewerdl. tider nyttja och bruka".
263. Erik Olofsson Wangman.
Tvisten hade även en annan sida. "Hwad anbelangar det Iocus Priwatis, som Lindberg påstår borde flyttas, så beswaras, att vi aldrig hwarken flyttadt eller optimbrat något rum eller huus i gården, sedan vi dit kom, utan allt i sådant stånd är som det af långliga tider warit". Längre fram i tiden blev det Eks tur att klaga över att grannen rivit sitt stall så att en hop svin kommo och förstörde hans trädgård.
Strömgatan hade namn av att den gick längs "strömmen" och med detta grannskap hade Olof Ek vuxit upp. "Ifrån barndomen har jag lärdt mig och warit wan att idka det så kallade Ref-fiske, både på ett och annat ställe, men i synnerhet här i Stadens Å"", skrev han senare.
Hans egentliga livsuppgift var ju dock att sätta in och laga fönster. Han utförde flera arbeten för stadens räkning: till mjölnaregården och gästgivaregården, till sessionsrummen på landskansliet, då magistraten hade sina sammanträden där, till stadskällare i rådhuset, dess torn och nya rådhussalen samt till brandvaktsrummen där s.k. Corps de gardie, där fönstren blivit utslagna av en vaktkommendering under Gustav III:s kronprinsbesök i Gefle. Slutligen kan nämnas, att han till den nya prostgården gjorde "stora rutor och blyramar".
354. Olof Olofsson Ek
355. Olof Olofsson Ek
I den andra Glasmästaregränden, i n:o 93 i 1:a kv. bodde vid denna tid, Vallonglasmästaren Jacob Sporrong, som blev borgare 1754. Han gifte sig med Lars Stalins änka och hade med henne två barn: Nils Jacob och Stina Catharina. Sonen sattes i glasmästerilära och 1788 gjorde Jakob Sporrong ansökan, att Nils Jakob skulle få bli mästare men dela hans verkstad, enär han, Sporrong d.ä., "i anseende till ålder, swag hälsa och brist på synen tarfwar hjelp på sin wärkstad, samt att förekomma den olägenhet, att Sonen wandrar af Orten och öfwergiwer sina föräldrar och lämnar dem hjelplöse". På dessa villkor blev Sporrong d.y. borgare. "Som ålderdomen tilltager och jag drages med en beständig sjukdom", som det heter i skrivelsen, avsade sig Sporrong d.ä. sitt burskap året därpå.
512. Jacob Sporrong, Carling,
Stalin, Hallström
I huset vistades då gesällen Lars Carling och även denne gjorde 1788 ansökan att få bli mästare. Han hade i tolv år lärt på yrket och varit t ett år hos Sporrong d.ä., "under hwilken tid jag tilltror mig nogsamt hafwa inhämtat hwad till detta handtwärcks drifwande fordras". Sporrong d.y., Olof Ek och Johan Hartman påstodo, att det icke kunde få bli flera mästare, med hänsyn till "den allmänt kända fattigdom, som allaredan inom Glasmästareämbetet är stigen till så hög Grad". Detta oaktat fick Carling tillstånd att bli borge. Han gifte sig med Stina Catharina Sporrong och delade svärfaderns verktyg med svågern.
Med dessa personer utspelades nu ett familjedrama i glasmästaregården". Först utestängdes Sporrong d.y. från verkstaden. Han anhöll om hjälp att komma till sina rättigheter, men magistraten kunde därpå intet ha något avseende, heter det. Han blev tvungen att flytta hemifrån och öppna egen verkstad. Därmed blev de tre verkstäder: hans, Hartmans och Eks.
I Sporrong d.ä.:s verkstad arbetades ingenting och de tre nämnda påstod att Carling var en dagdrivare som inte ville bli en ordentlig mästare. Egentligen var det så, att de hindrade honom från att bli det. Då Ek 1789 avlade åldermansed och Hartman bisittareed, höll borgmästaren ett strafftal för att de "på alt sätt lagt hinder i wägen för gesällen Kalling att få förfärdiga mästerstycke". Slutligen fördelade de honom ett mästerstycke, men detta skulle ta 6 veckor i anspråk. Den stackars Carling dog 1799.
Under denna föga uppbyggliga scen, satt Sporrong d.ä. hemma och begrundade världens fåfänglighet över "Mose och Lambsens wisor". Han dog 1791 och i testamentet visade det sig, vad han tänkt på. "Som wår skröpliga ålderdom bebådar oss en snar förlossning, och wår Son Nils Jac. Sporrong på flere handa sätt oss uti wår ålderdom misshandlat".
En kort tid därefter gick även mäster Ek i peruk och spräckliga ullstrumpor ur detta jordliv. Han var gift med Helena Agerman och hade med henne en son Johan Gustaf, som var kammarskrivare vid generalsjötullskontoret i Stockholm, samt en dotter, jungfru Catharina Margreta. Han dog 1794, över nittio år gammal.
---------------------------------------------------------
Då man med frihetstidens början synade allt, vad som förfallit under de karolinska krigsåren, upptäckte man även "den brist, som på goda wattuqwarnar här i Riket finnes". Krigskommissarien Gustaf von Soldan fick därför 1726 privilegium på att anlägga "skiepps- och wattuqwarnar", där sådana behövdes och kunde byggas utan att i större mån hindra vattufarten. Han förfrågade sig även i Gefle om ett kvarnbygge kunde anläggas i "stadsens åå".
Detta stötte givetvis på motstånd från intressenterna i de gamla kvarnarna vid Testebo, dit borgarna under hela 1600-talet hade rott med mälden. Det framhölls, att här i ån är ingen lägen- och bekvämlighet till såna kvarnars uppsättande, i det att dels är vattnet under sommartiden för lågt, så att ingen kvarn därmed kan gå, dels skulle dessa om vårtiden vid islåsningen allt för mycket vara exponerade för isen, varifrån inget medel är att kunna berga dem.
Borgerskpets äldste var dock av annan mening: "altså, och emedan här wid Staden där till god lägenhet är och desse qwarnar för Stadsens Inbyggare äro hel nödige och nyttige, så påtager sig Borgerskapet de samma af egna Medel få uppsättia, såwidt sådane qwarnar här i Strömmen, för Isgångens skull, kunna blifwa stående". Annars ville de uppföra vanliga "damqwarnar", varom de redan gjort ansökan hos kommerskollegium.
Någon skeppskvarn kom emellertid inte till utförande. Genom sin fullmäktig, borgmästare Johan Palmborg, gjorde borgarna då påminnelse hos kammarkollegiet om dammkvarnen. För att kunna slutföra underhandlingarna skrev Palmborg 1735 och frågade, hur många stenar, kvarnen skulle ha. Borgarna svarade: "wi förmena och hålla före at samma qwarn kan draga 3 par qwarna stenar, at mahla Rååg och Malt, med flere Spannmåls Sorter". Dock kunde de icke på förhand säga, om vattudrägten skulle tåla mer än 2 par stenar, varom de gjorde förbehåll. Men att en ny kvarn behövdes, vore säkert, med hänsyn till den "wårdslösa drift" som förekom vid Tesstebo, och som man ofta klagat över.
491. Johan Palmborg
Då kvarnen blivit färdig, måste man även ha en kunnig man att sköta den och 1743 antogs byggmästaren Jonas Fromling till mjölnare, vilken med talg och hampa smorde alla trillhjul och kugghjul, så att kvarnen kom i full gång. Uppe i "Qwarnbacken" låg "Mjölnaregården", rödfärgad med beslagna knutar, och i den var det en stor bakugn. Men mjölnaren måste för det mesta hållas i kvarnen. Fromling var - enligt sin egen beskrivning - "en trogen tienare under dess trägna och swåra arbete wid denna Mjölnare sysslas förrättande, som alltjämt både Natt och dag måste besörjas". Om nätterna kunde det dock vara så lagom roligt, ty då voro mjöltjuvar i farten. Han ville därför ha ett lås "för nedre dörren af qwarnhuset, så att jag kunde wara i stånd att den samma nättren öfwertill stänga, till underslefs förekommande".
Från början hade kvarnen två parstenar, men 1770 tillkom ett par för råmäld, varför hjulen i kvarnhuset då måste sänkas, då mer vattenkraft behövdes. Detta förbättrades även med uppdämningar i den 1766 anlagda "hålldammen". Under dessa år var det livligt vid kvarnen, ty brännvinsbränningen hade blivit fri och alla kom nu för att förvandla sin säd till brännvin. Därigenom tilltog gröpmälden till den grad, "at mjöl- och maltmalningen" till större delen där "måst uphöra", men bestämmelser att motverka detta oskick utfärdades av magistraten.
Överallt i strömkanterna vid kvarnen var det fiskeställen och mjölnaren hade del i magistratens fiske "wid den så kallade hindirc Hans hollmen" ovanför "strömhugget". Fromling hade dessutom inrättat ett eget fiskeri. Han hade "mit i rändelen eller bäcken, hwarest watnet hr sit aflopp, uppgrafwit någon sten, större och mindre, samt deruti ungefär 3 famnar ifrån Qwarnhuset nedsatt en Fiskie grind, på bägge sidor, med en liten öppning mit uti, hwarigenom har wår- och wissa lektider när wimman här sin uppgång, då och då kan få någon fisk eller vimmor, när Gud behagar dertil gifwa sin wälsignelse. Warandes denne Rändel så inrättad, at qwarnwatnet allenast därigenom har sin afgång och på intet sätt sträcker sig åt kongsådren förrån långt nedom rändeln". Senare i tiden befanns det dock, att dessa fiskegrindar hindrade vattnets fria avlopp från kvarnhjulen. Grindarna borttogos 1790 och ränniln brädbekläddes ända ned för att man skulle få snabbare gång i kvarnen.
Detta sammanhängde med de förbättringar, som stadsbyggmästaren Raphael Pousette vidtog, när han fått kvarnens skötsel om hand. Redan 1771 hade man haft rådplägningar om "den förfallna belägenhet, hwaruti stadens Wästra Qwarn nu skall befinnas". En stor syn verkställdes och det visade sig då, att det var ganska illa ställt.
Av kvarnstenarna voro det första paret "eller så kallade dörrstenarna" jämte det andra paret, "mellanparet", utnötta och spruckna. Endast det tredje paret befann sig i försvarligt skick. Reservstenar måste därför upphandlas.
Stenstolarna var byggda av gott virke, men hade i alla fall blivit "ranka och swigtande", vilket skulle avhjälpas med nya bjälkar. Hjulhuset hade angripits av röta "förorsakad av Wattu gofwan och stänkningen". Ett nytt och bredare hjulhus skulle i stället uppföras, högre än dörrarne äro och på sådant sätt inrättat, at emellan qwarn- och hjulhuset, en gemensam wägg, af gråsten updrages, som utgör fierde Wäggen för båda dessa rum".
Vidare skulle "Wattu Canalen" förbättras, "Sumpen" få nya bräder "samt et dambord så inrättas, at den om wintern framträngande isen derigenom kan hindras och utestängas, i stället för then nu märkeligen bidrager til Hjulens skada".
Vid fortsatta överläggningar trodde man att kvarnen genom dessa ändringar åter skulle sättas i full stånd. Kvarnhuset ombyggdes av sten 1781 och detta ersattes 1896 av det nuvarande, som är rivet, varmed vi är tillbaka till berättelsens utgångspunkt.
---------------------------------------------------------
Själva källan och dess byggnder är för länge sedan försvunnen. På dess plats i dag finns en fontän som markerar var någonstans källan legat.
En. brunn eller källa av det slag som Islandskällan var, förstår man att den har haft en särskild betydelse då den innehöll det dyrbara dricksvattnet för nästan hela staden. Annat vatten hämtades oftast i åarna.
Islandskällan låg i Källgränd. Att den inte endast var till nytta utan även vållade en hel del besvärligheter, kan man förstå därav att det år 1765 talades om "den syra och uppstöp, som hela året om förorsakas däraf att wattentrummorna och sumparna inwid den s k Islandskiällan antingen blifwit förruttnade, orättlagde eller af orenlighet igentäpte".
Den gången rådde man bot på olägenheten genom att ta upp sumparna och trummorna, lägga dem "i rätt linea och wattudrägt" från källan genom Källgränden ner till ån.
Den byggnad, som källan var omgiven av, skadades av sådana gyttjesamlingar, men det var även vanligt att "obetänkt folk" bland den stora mängd vattenhämtare, som samlades där, och på varjehanda sätt tog sig för att skada den.
Till varning, sattes år 1770 en särskild tavla, på vilket vitet (böterna) stod angivet, som var för sådan skadegörelse.
I synnerhet var det oskick, som ofta förekom, att tömma bykeskar utan vidare vid källan. Det gjorde vattnet osmakligt, så att man klagade på det och då kan man inbilla sig hur det var, ty förr i tiden hade folk säkert okänsligare tungor i det fallet.
En annan källa fanns vid Sörby. År 1779 betygas om Sörbykällans vatten, att det onekligen är det bästa och hälsosammaste, som invid och i själva staden finns.
Islandskällan blev då och då tilltäppt och måste rensas upp. För att få ordnade förhållanden vid källan tillsattes en särskild vakt, som även skulle ombesörja dess upprensning. År 1794 undertecknades kontrakt mellan magistraten och stadsbetjänten Anders Westerberg, att han skulle "i alla afseende widmakthålla den s. k. Islandskällan".
Hur det såg ut i närheten av källan får man en föreställning om, genom år 1784 ingivit skrivelse från en del gårdsägare där.
Skeppare Olof Östberg
Fiskaren Nils Bersten
Änkan Anna Bäckström och
Sillpackaråldermannen Eric Lundberg
skrev till magistraten följande:
Till sina trånga gårdar hade de inte någon annan ingång än uti den så kallade Källgränden af allenast 2 3/4 alnars bredd.
De fruktade därför att i händelse av eldsvåda i någondera av de på andra sidan om gränden liggande gårdarna "thet ej wore möjeligt therifrån gjöra någon hjelp och biträde på ett eller annat sätt, mindre at i hast kunna tänka på någon räddning af deras inomhus ägande lilla egendom, så wida utom den 2ne Personer uti denna Gränd för trängsel med möda kunna komma hwarannan förbi, then samma jamwäl wintertiden till största delen är så med Snö upfyldt at ingen ther framkomma kan".
De ville för allt detta stänga in gränden inom sina gårdar, varigenom Östberg och änkan Bäckström skulle få inrätta sina portar åt Ruddammsgränd.
Syn verkställdes av rådman Nils Örner och stadsingenjören Kjerulf den 7 april 1784, varvid samtliga grannar därintill var närvarande. På förslag av synemännen beslöt magistraten att böneskriftens undertecknare skulle få stänga in gränden så mycket "at allenast sex quarters bredd öfwer then ther belägne Trumma lämnas öppet".
213. Lars Georgen Kjerulf,
Stadsingenjör
---------------------------------------------------------
76. Släktschema för Kjäll,
Mårtensson vid källan.
Ovanför Islandskällan, i gården n:r 88 på 1744 års karta och n:r 117 i 1791 års tomtbok, bodde en släkt, som därav tog namnet Kiäll. Gränden förbi gården kallades Kjellgränd och framför Islandsbrunnen vidgade den sig till Kjelltorget.
Gård nr 88 (vid röda pricken)
I början av 1700-talet bestod gården, som då värderades till 1 600 Dr. kpmt., av två byggningar. I den förra var det först ett rum med
väggfasta bänkar och spis. Själva stugan. Därintill var ett kök med slagbord och bänkar. Brygghus med spis och murpanna, kontor och - tvenne bodar hörde även hit. I den senare eller nattstugan var det först en sal med väggfasta bänkar och spis, och där stod ett stort ovalt bord på svarvade fötter. Därintill var en mellankammare med sängen, bäddad med långkuddar, småkuddar och rockbolster av danzigervar, som stoppats med gåsdun, och försedd med blått sparlakan med ullfrans på kappan. Till sängen hörde tvenne skåp och under den fanns en stuvlåda. Därnäst kom ett kök, i vilket fanns en väggfast säng. En avstängd kammare användes som visthus.
Inredningen var, som synes, till stor del väggfast. Dock hade man stolar, som var målade. Borden var flera, däribland ett av sten.Utom två stora kistor, en av ek och en av furu, fanns det sedan inte annat i denna väg än ett par vävstolar och tre spinnrockar. Gardinerna var av västgötatyg.
Vid portgången var vedlidret. Därintill var stallet med foderskulle och ett "mellanrum". Sedan kom fähuset. Tvärs över gatan var en gårdcn tillhörig plats, vilken "manna minne legat för gräswall". I en backe vid gården stod två stolphärbren, och där var en drickskällare, som till hälften låg under jord. Längre bort var en kålkällare. Nere vid Islands lillå var sjöboden belägen, där skötbåten låg och fiskeredskapen förvarades.
Per Persson Kiäll var gift med Carin Mickelsdotter och hade med henne dottern Barbara, sedan gift med pastor Nils Ahlqvist, och
sonen Pär. Det var denne Pär, som gick omkring i den skildrade omgivningen i svarta byxor och svart livstycke och med mössa och tröja av vadmal medan hans hustru, vilken var född Karen Holm, bar och en grön kjol och röd tröja. Pär Kiäll levde "med mycken sjukdom och bräckligheter" till våren 1731. Hustrun dog före jul 1730. Av deras söner hette den ene Johan, den andre Abraham.
Den siste bodde i fädernegården och seglade om vårarna med hela familjen till Grisslans fiskeläge i en haxe, i vilken han hade del.
I Grisslan hade Kiäll båthus, kokhus och en liten bod. När Abraham Kiäll 1754 lämnade det jordiska, satt hans änka, Brita Persdotter, med tre barn "uti swåra och dyra tider", men hon fortsatte fisket, tills hon fann, att "ålderdomen dageligen tilltager, så att med näringsmedel med fiske och fiskeredskapen blifwit afkortat". Hon dog 1767.
En god hjälp hade hon under dessa år i pojken Petter, född 1731. Av fiskaregillet blev han "i högsta måttan" rekommenderad, när han sökte burskap, vilket han vann 1765. Han var mycket duglig och driftig, men när han fått en kanna öl hos nålmakare Trautmann kunde han väl obetänkt utlåta sig "med mycken hård het". Han fortsatte med fisket i Grisslan, tills han från sommaren 1788, överflyttade det till Lövgrund.
---------
Petter Kiäll var med att taga upp en vret i stället för den redan av hans farfarsfar sålda familjevreten Källmur. Den nya intagan, "Kabbmuren kallad", låg på Sörby och omfattade efter 1762 års karta "med stenbackar och murland" 15 tunnland och 16 kappland. Kiäll hade här hjälp av borgaren Jöns Måhlström, som var gift med hans syster Brita, men de fann att de aldrig kunnat föreställa sig att dess uppodlande skulle medföra så mycket kostnad. De bröt sten och rötter och grävde diken; särskilt två djupa avloppsdiken, som upptogs genom utmarken och "ther warande berg och backar", blev av ansenlig längd. Uppodlingen hade börjat redan 1760, då man utverkat "stubbrättighet" eller att slippa erlägga skatt för vreten, under tjugu år. Men under denna tid hann de knappt uppodla hälften av "denna Myra", beroende därpå, att hävden efter en plöjning, gödning och dikning förlorades under två eller tre år, tills dyjorden fått "sätta sig", då de måste börja om på nytt. I enlighet med 1740 års förordning "som uti en så oländig marks uppodlande och förbättring ingå", fick de ytterligare 30 fria år för vreten, enär det annars skulle "ingen upmuntran wara, ingen täflan till så berömmelige och det allmänna gagnande företaganden".
Petter Kiälls yngre syster Margareta gifte sig med coopvardiebåtmannen Lars Iggström och de hade i den gamla gården ett större och ett mindre rum åt Kjelltorget. Hon dog redan 1769, sedan även hennes späde son dött.
I slutet av 1780-talet stenlades "deras gata wid Islandskällan", men 1795 var det slut med husets så länge fortskridande stabilisering i det att gården brann 1795 och Petter Kiäll fick föra bort dess förbrända stockar!
---------------------------------------------------------
Hästbotare, Geterskor, Björnskall och Svinringning i 1700-talets Gävle
|
|
Om vi kunde se några hundra år tillbaka i tiden, skulle vi upptäcka en småstad så främmande från våra begrepp, att man har svårt att göra sig en riktig föreställning om det.
Påtagligast är nog i detta fall lukten av ladugård och svinhjordarna på gator och gränder.
I byggnadsbalken föreskrevs:
få tile (tjäle) ur jorden är, skola Swin ringade wara, att the ej måga rota up gräsmarcken".
Magistraten måste emellertid vara vår "med största missnöje" förnimma att gräsmarken i Gävle var uppbökad.
Tornväktaren, som hade hand om ringningen, skulle ta hand om de lösa kreaturen, och om man fick fatt på dem, så skulle hälften av grisen gå till de fattiga i hospitalet och den andra hälften till fasttagaren.
Då det inte var så trevligt att svinen strövade omkring på gatorna fick borgarna att fr o m år 1761, varje morgon klockan 6, föra bort svinen utanför tullarna.
Utanför tullarna så väntade svinvakterskor, som skulle se till att svinen betade på utmarken. För att svinen inte skulle smita in i staden igen så byggdes särskilda svinstängsel över tullvägarna. Från år 1765 finns en förteckning över vilka som vaktade svinen. Vid västra tullen var det dödgrävaren Anders Matts änka och hantlangaren Lars Åbergs änka. Vid södra tullen båtsmannen Olof Frimodigs änka Anna och skeppstimmermannens A Utters änka. Vid norra tullen skoflickaren (skomakare) Buhres änka Margta och Frögrens änka. Vid östra tullen och Näringen Erich Ersson Häggs änka och Johan Tryggs änka. Vid gammelbro och Kungsbäckstullarna "gamla pigan" Brita Hansdotter.
Många änkor och mycket svin. Klockan 6 om kvällen skulle svinboskapen föras hem.
På de ängar och skogsbackar som av gammalt var stadens mulbeten, utsläpptes kor, får och getter om somrarna. Några vallhjon skulle övervaka att boskapen inte kom in på närliggande byars mullbeten, vilket naturligtvis skedde och gav anledning till tvistigheter.
Inne i staden fick inte get hållas å bete, såvida den inte var försedd med en klabb om halsen, men getterna sprang ofta lösa och gjorde skada på vretar och kålgårdar, och därför skulle dom inte få lämns utan tillsyn av "Wallhion eeller geterskor". Till beteshagar avstängdes år 1759 Islandsnäringen "norra löten utom koporten och Näringen på then tracten".
Där fick borgarna ha sina kor efter anteckning hos stadsbokhållaren. Då artillerikommenderingen på Fredriksskans hade målskjutning, måste man föra undan korna från "Islands eller Östra Näringen nedan Steneberg".
---------------------------------------------------------
|
|
År 1704 hitkom apotekaren Jonas Falk, vilken inrättade allra - första apoteket här i Gävle. Det var i pastor Nils Ahlqvists gård, väster i staden i trakten kring kyrkan som av gammalt kallades för Löten.
( I Jan Sterners bok "Tvåtusen år i Gävlebygden" anges på sidan 93 att redan 1654 startade Niklas Wolimhaus ett apotek, som möjligen låg nära kyrkan. Wolimhaus var gift med Engla som tillhörde den kända Gävlesläkten Folcker. Kommentar av Lisse-Lotte Danielson).
Han var gift med Sara Salin och hade med henne en dotter Lena Margareta.
457. Jonas Falk, Sara, Salin, Hassenbalck,
Johan Luth, Lorentz Haggeus
När Jonas Falck dött år 1714 övertogs apoteket av änkan, men hon tycktes ej kunna ha skött det särskilt bra, för som provinsialläkaren Carl Pelt sa "att derest Doctor Medicus är tillstädes, der behöfwes och någon god Apothekare i närheten som dugel medicamenter och deres tillbehör må kunna i rättans tid anskaffa och efter anordning rätteligen preparera, men i nödfall måste affta Mecicus sielf hålla Medicamenter eller och äfwensom at fältskiären hafwer dem vid handen, såsom här passerar, emedan wid dessa swåra krigstider ingen Apothekare fördristat sigh at komma hit av fruchtan för fientel infall, och andra swårigheter, nembligen i anseende der till, att honom ej den ringaste tullfrihet på medicamenternas införande är abslagen, som dock på andra orter nödigast förundt är".
Vid Pelts besök i Åbo 1715 hade apotekaren Relow där dock förhört sig med honom om att få överta apoteket i Gävle. Men denna förekoms av Lorentz Haggeus, vilken sedan hösten 1710 varit fältapotekare vid finska armen.
Doktor Pelt måste om dem säga, att "hwardera wehl förstår Apothekarekonsten och begge äro der flychtingar, hwilka man, gierna hielper".
Men han tycks ha ansett sin vän Relow förmögnare, ty han lade magistraten på hjärtat att komma ihåg "hwad Capitael nödwändigt måste wara underlagt uti et wehl fournerat aphotek, och i afseende der till berömmes apothekare ej allenast för det der äro färdiga uti deras konst, utan ock som hedersamma handelsmän hwilken wärde mycket består av deras förmögenhet i egna medel och god credit, lärandes Staden och landet föga wara betient af någon Apothekare, som hwarken förmögen at anskaffa eller och at försälja medicamenter för billigt pris änskiönt han elliest berömligen förstode sin konst".
Fältapotekaren hade emellertid en mäktig gynnare i den berömda Urban Hjärne vilken var vice president i den berömde Urban i Collegium medicum och hade lovat att hjälpa Haggeus till apoteket i Gävle.
Hagggeus blev antagen till apotekare i staden år 1716. Dessförinnan fick han undergå examen i ovannämnda kollegium inför doktorerna Johannes Berentz innehavare av apoteket Björnen och Basilius Teuchler innehavare av ett apotek Lejonet.
I det latinska mästarbrevet betygas att Haggaeus förhörts om olika hälsoörter, träd och barker, metaller och mineraler.
Han hade blivit förd ut på öppna fältet och där utfrågad om nyttiga växter. Han hade svarat icke mindre hastigt än rätt.
I Gefle övertog Haggaeus Falcks "förfallne Apoteqe" och gifte sig med hans änka. Vid hans död 1724 värderades apoteket med medicamenter och instrument till 7 033 Dr. kpmt.
Änkan underhöll nu åter apoteket. Det sköttes av provisorn (provisor = examinerad apotekare, som tjänstgör på annans apotek, Karl Einar Johannessons egen anm). W Thyge Hassenbalck, vilken gifte sig med änkans dotter Lena Margareta. År 1731 ingav Hassenbalck ansökan om att få övertaga apoteket, där han tjänstgjort i 7 år och under samma tid "med all beskiedelighet" som änkan erkände, förestått det.
Själv förmodade han och, att doktor Pelt, vilken haft överinseende över apoteket, liksom andra vilka där betjänat sig med medikamenter, skulle kunna intyga att han alltid uppfört sig med all flit och redlighet.
Efter examen inför kollegium blev han apotekare och den 13 januari år 1752 avlade han apotekareeden; "Jag Thyge Hassenbalck osv lovade och svor därvid, att vara konungen huld och trogen och förhindra, att han bleve enväldig".
"Thetta alt will och skall jag troligen efterkomma, som en upriktig och rättwis Apotekare ägnar och anstår, utan att påfunt och arga list och til den ändan wid thetta mig nådigast, anförtrodde Ämbete således uti alt mig förehålla".
För 150 Dr.smt. hade apoteket tullfrihet, bewiljad av riksdgen 1719 och 1724. Hassenbalck kunde också säga, att han var "så soignerad med Materialer och goda Medicinalier så att staden och landet blifwit och framgent kan blifwa med oprichtiga och goda Medicamenter betiente till det pris som medicinal Taxan föreskrifwer".
Under 40 år gick apotekaren och satte läkeörter på den 882 kvadratalnar stora kålsängen nr 38 i storstängslet utom norra tullen. Den ängen hade varit i apotekets ägo i 60 år. Hassenbalck kunde också säga "jag har ock inrättad så fullkomlig laboratorium som till ett apothek hörer och Medicinal örternes planterande till allmän nytta och i öfrigt på allt sätt fullgiöra min skyldighet som en Apothekare".
Försäljningen av "brännewin, wijner och destillerade liqueurer" avsade han sig att sälja år 1767 för att slippa taxering därför. De destillerade likörerna hade för övrigt ingen åtgång påstod han.
På Löten mitt emot fältskären Cadovils stall och trädgårdshörn hade Hasselbalck en grästomt. Runt omkring apoteket stod annars tork och badstugor, om vilka Hasselbalck klagade, att de eldades så vårdslösts att de flera gånger fattat eld och satt "oss der näst gräntsande" i skräck och ängslan.
När Hassenbalck hastigt dog år 1772, anbefallde hans döttrar, at vilka en var gift med stadsläkaren Cornelius Hegardt att provisor Lars Luth skulle få övertaga apoteket. Magistraten instämde däruti, då Luth var "kiännare av härwarande apotek och hwad därtill hörer, han också av V. apotekare i liftstiden ägt godt låford om all till apothekarekonsten ägande ärforderlig insikt, drift och skicklighet".
Redan på den tiden hade apotekarna förvärvat konsten att skriva dåligt, åtminstone Hassenbalck skrev sådana inlagor att man på ett apotek ännu skulle kunna få ut medikamenter på dem!
---------------------------------------------------------
|
|
Under 1700-talet var i 2:a kvarteret vid Gammelbron en liten sedermera inbyggd gata, kallad Nålmakaregränd efter den wittenbergska gördel- och nålmakaren Johan Ernst Trautman, som slagit sig ned där.
58. Johan Ernst Trautman, Anna
Estman, Johan Gabriel Trautman, Anna
Elisabeth, Peter Lundberg
Hans gård var på fast grund "med kryddgård midt emot öfwer åt ån till". I gården var det två förfallna rum utan bod. Därinne satt nålmakaren och hans lärgosse vid arbetet.
Verktygen och redskapen utgjordes av svarvbänk och nålstol, skruvstäd och slipstol, lödbult, huggyxa, hammare, tång, saxar, ståltråd och cirklar.
I den närbelägna ån fick han mot en avgift av 3 Dr. Kpmt. om året idka fiske. "å bägge sidor af kongsådran, neml. ifrån staquetet å södra sidan och Besökaren Holmbergs gårds wattubrygga å den norra, till en Stenhare emot Besökaren Brändströms gårdstomt".
I yngre år var nålmakaren även med i besättningen på Fredriksskans fästning. Men annars äro uppgifterna om honom sparsamma. Han tycks ha varit en mycket fattig hantverkare, nöjd med det lilla arbete han hade och sina tyska böcker.
Mäster Trautman dog den 24 juli 1769. Han var gift med Anna Estman och hade med henne bland flera barn sonen Johan Gabriel, som var besökare vid tullen och dottern Anna Elisabeth som var gift med visitören Peter Lundberg i Stockholm. Övriga barn dog unga.
Bouppteckningen sade att "boet är fattigt och ringa" och änkan hade det bekymmersamt, 1767 hade nålmakaren efter Peter Axbergs svärmoder övertagit kållandet nr 23 i storstängslet nr 3 utanför norra tullen om 810 alnar. För det hade han lämnat avträde och då betalningen krävdes, kunde hon, "såsom en blott och urfattig Enka, den där, gud bättre, ej äger nödigt lifsuppehälle" ej komma ut med den utan måste avstå kållandet.
Änkan tycks ha bott kvar i nålmakaregården, men sonen flyttade till l:a kvarteret, där först han och sedan hans hustru höll krog. Men tyckte att det var för trångt med krogarna där och ingav därför följande inlaga till magistraten den 23 april 1766.
Ehuru Högädla Magistraten behagade Höggunstigt stadga och tillåta, det jag så wäl som the övrige, hwilka för innewarande åhr åtagit sig Krögerie näringen, måge ega tilstånd, til af sättningens befordran, at hålla 2 a 3 krogar hwardera, lärer förmodligen aldrig Dess mening warit at dessa Hjelpekrogar borde sättjas så nära och in til hwarandra at then ena skulle wara den andra tillast, som igenom åtskilliga omständigheter, i det fallet händer. Icke dess mindre och som jag undertecknad nu mera fått förnimma, det afskiedade Tullskriftwaren David Schenling och murgesällen Olof Wiman straxt brede wid mig inrättat hwar sin krog neml den förre hos Båtskiepparen Wahlman och den sednare hos murare Ösbergs Enka, hwarigenom händt det uti l:a qvarteret och bredewid mit hemwist, innom et af några famnars ställe, gifuies 5 ställen, hwarest krögerinäringen idkas, då deremot uti mer än halfwa delen af Staden eller 3:dje och 4:de qvarteren ej giftoes mer än 1 a 2 krogar. Och sådan när sammanträngningen af krogar ej annat kan än, som förr sagt är, för flera omständigheter medföra för dess ägare, både minskning i afsiittningen med flera olägenheter. För den skull fornlåta hos Högädle Magistraten jag allerödmjukast underställa, om icke wederbörande måtte Höggunstigt, warda tillhålla, til förekommande af krogarnas förfång och til deras egares fördel, af, ifrån mig på något längre afstånd, samt i den öfriga den af Staden afflytta deras Hielpekrogar, och giör om Höggunstig willfarighet jag härutinnan mig så mycket mera försäkrad som innan jag til krögeriet hos Stadsbokhållaren Sundler lät mig anteckna, jag äfwen hos honom i denna omständigheten, eller at flera krogar skulle sättias nära intill mig, gjorde uttryckeligit förbehåll.
Med djup wördnad framhärdar
Högädla Magistratens
Allra ödmjukaste tjenare
Joh. Gab. Trautman
Magistraten avslog hans begäran. Den hänvisade honom att lika väl som andra öppna krogar på två eller tre ställen i staden att öka sina inkomster.
När Trautman krögaren supit sig full, blev han mycket oregerlig, fast han annars var "beskedlig nog". Hur våldsam han kunde bli när han var full, visade han om aftonen den 30 april 1771. Han kom drucken hem till sin ålderdomsbräckliga och sjuka mor och kallade henne "Trållkärring, satans kärring, luder, nöt, wrak och gamla häxa". Vidare grep han henne så hårt om handlederna och armarna, att hon fick blånader på dem.
Trautman dömdes till 20 dagars fängelse på bröd och vatten samt att göra offentlig avbön till sin moder. För svordomarna och misshandeln av Lindlöf fick Trautman dessutom böta. På både det lugna och våldsamma livet i en gammal gränd ger sålunda Nålmakaregränd ett gott stickprov.
Av en till magistraten år 1735 ingiven böneskrift från bagarämbetet vill det synas som om det då icke varit sötebrödsdagar för skrået. Skriften var undertecknad av bagarna Johan Hytter och Conrad Waltman, vilka försäkrade att "uti Staden med Bageriet ej mera är at bestrida än af 2:ne bagare dermed komma wäl till rätta var för tvenne mästare måst förfoga sig från staden".
462. Waltman - bagare.
Till sina villkors förbättrande önskade de bli befriade från husbehovsaccisen med vilken bagarna i andra städer ej blevo betyngade. Till denna begäran förmenade de sig ha desto bättre skäl "som man aldrig något bakar till husbehof, utan förseer Hushållet med det överskåts Bröd som til Sahlu bakas men till wår stora skada blifwer oförsålt liggande".
De tyckte också, att 10 Dr. silvermynt i bakugnspengar var för mycket och att det kunde räcka med 8 Dr. silvermynt i enlighet med kungliga förordningen av den 31 januari år 1696 "angående hwarjehanda missförstånds förekommande med Bröds Bakande" vilken de önskade skulle årligen uppläsas i predikstolen såsom förr varit fallet men kommit ur bruk.
Emedan det varken i staden eller på den omgivande landsbygden fanns tillräckligt förråd av vetemjöl menade de vidare att det skulle befordra bagerinäringen om de finge tillstånd att få handla såväl spannmål som vetemjöl i Uppland. "hälst det, mycket sällan till Staden något deraf föres och när det änteligen skier, blifwer det samma så till priset uphögt, att man derwid ej finner sin utkomst utan måste derpå åtskillige resor känna sin förlust".
De påpekade tillika, att, fastän mjölet i Stockholm vore billigare, var det där lättare vikt på en del slags bröd: de ville därför ha lindrigare brödtaxa.
Som bagare i andra städer, önskade de även ett par egna kvarnstenar i stadens kvarn, "hwilket härstädes tillförne brukeligt warit som ännu är uti minne".
Endast bagarna borde anfördes ytterligare, tillåtas fournera främmande fartyg med skeppsbröd. "hwilket hit intils med mångfaldige tillfällen blifwit oss af några handlanden betagit ehuru dessa ej erlagt accis". För övervakningens skull tillrådde de "at Visiteurerne som ständigt wistas på sådana Fartyg, kunde få befallning af deras förmän derpå hafwa en alfwarsam upsigt.
De ovannämnda bagarna jämte bagaren Petter Evert sökes 1739 även befrielse från vretskatt för den stadsjord vid Sörby urfjäll "som dem till samfällt nyttjande för detta blifwit förunnad och anslagen". Av den hade de ingen nytta, ty folket i Hemlingby rev gärdsgårdarna för att få nedgång till sjön.
250. Evert -
bagare, Christina Machei, Brita
Regina, Johan Petter, Catharina,
Johan Uddo Evert
Att döma av Conrad Waltmans ansökan om en rådmansbefattning år 1749 tycks det dock icke ha varit så nödställt för honom. Han hade då varit bagare och skattedragare i 23 år, "och under samma tid hwarit ansedd. En ibland de högsta så wähl uti Crono som Stadsens utskylder af Hantwärcks Societeten".
Han var gift med Christina Machei och hade med henne fyra barn. Brita Regina vid faderns död 25 år gammal, Johan Petter 20 år, Catharina 17 år och Johan Uddo Evert 13 år. För den förstnämnde sonen blev Conrad Waltman förmyndare och för den sistnämnda bokbindaren Esaias Sandman.
Jean Udde blev enligt prosten Melanders attest döpt den 22 april 1733. Vittnen var Lieutenanten Johan Solander, conrector schoelae herr magister Mathias Smaraeus, inspektor Peter Wahlman, fältskär Johan Wulff, Lieutnant Solanders fru madame Hartman, madame Pabst samt jungfru Machei
Var Johan Uddo fattig, hade han emellertid fått en arbetssam och livlig håg som faddergåva av naturen. Ung, blev han mästare i yrket, och hade planer på att öppna en brödbod som blivit inrättad i vagnslidret hos kakelugnsmakaren mäster Nils Ullgren gentemot stadssekreteraren Johan Nordenlöfs gård på Kyrkogatan.
I närheten bodde den sluge och snåle bagaren Olof Åkerquist som blivit bagare i staden år 1746 trots motstånd från Conrad Waltman och änkan Christina Evert vilka invänt, att avlidne bagaren Johan Hytters son Olof borde bli sin faders efterträdande i yrket. Men magistraten hade funnit, att Olof Hytter ej var gesäll och dessutom icke myndig men att "dess moder Magdalena Hytter förklarat thet hon i herrans namn beslutat att träda i äktenskap med Olof Åkerquist, det han och sielf wid handen gifvit hwar medelst Hytters sterbhus blifwer försörgt och inga flera mestare än förr i staden antagne".
Gesällen Åkerquist fick sålunda slå sig ned som bagare i staden, men kanske var det motståndet från familjen Evert då som nu kom honom i minne så att han härvidlag beslöt att hindra sin "unge Embets Broder".
I ett brev den 24 mars 1762 klagar han över Johan Uddos avsikter "För den skull, och emedan detta skulle aldeles lända till min förtryckelse och förfång at just på samma gata hwarest ingången är till min gård, beställa en Bagare Bod, hälst och emedan jag på den trakten dessförutan är nog omgifwen med sådana försäljningsställen har jag att derföre funnit mig föranlåten häremot aldeles Protestera hälst och emedan mäster Evert, torde och för sin del tycka illa wara om jag heller någon annan skulle en dylik försäljning anställa på gatan frammanföre hans gård och lärer han deraf kunna pröfwa at ej tillfoga mig hwad han siälf ej kunde tåla".
Mäster Åkerqvist som även fann tilltaget "aldeles wara stridande emot wåra samfundslagar at den ena EmbetsBrodern och med borgare skall så när tränga sig in på den andra, honom till men och hinder i dess avsättning" ställde under den högädla magistratens omprövande om icke unge mäster Evert kunde förbjudas att öppna bagarebod på hans gata.
Johan Uddo fick ta del av besvärsskriften och blev honom icke svaret skyldig i sina förklaringar "Sant är wäl det, at hos Kakelugnsmakaren Ullgren jag tänckt inrätta en bagarebod uti dess lider åt Kyrkogatan men at den skal wara mäster Akerquist till förtryck och förfång och just av den grund förbjudas at den blir på Kyrkogatan, där Åkerquist bor, hoppas jag i största ödmjukhet det Högädla Magistraten så mycket mera warder finnande obilligheten, som den blir ett godt stycke ifrån Åkerquists gård och icke där han äger sin ingång, som han säger, dessutom är icke vart finna så här i staden, som i Stockholm, Upsala med flera ställen at flera Handels och bagarebodar finnas på en och samma gata, ja gent emot varandra utan at kunna säijas sådant wara stridande emot samfundslagarna, hwadan och Högädla Magistraten Gunstigts förunnt min k. Moder å nya Rådhustorget få uppsätta en bod, gent emot min Swågers uti Rådman Berggrafs
gård, som och min Moder flera år förr ägt bod i Blombergska gården och således äfwen på en och samma gata, som bemälte Gylander bor, utan at samfundslagen blifwit rubbad eller klagomål hos Högädle Magistraten spords. Men af Mäster Åkerquist korgkäringar icke allenast setat gent emot wåra bodar, utan ock på sjelfwa bodtrappan är bewisligit, men därigenom tror Åkerquist ingen förargellake eller hinder i afsättningen, som han nu så mycket öfwerklagar, men wi likwäl hittills icke welat omnämna, skulle ock nu icke skjedt, om han icke själv därtil gifvit anledning".
Johan Uddo var en hurtig ung karl som inte jämt stod i bageriet. Han även klädde sig i ryttarmunderingen med karbin, pistolar, sporrar och hatt med guldgalon.
I bageriet fanns en siktkista, 2 baktråg, femton bakbräden, 1 bakbord, ett par vågskålar av koppar "med defecta wichter" samt en harpa.
Uddo tycks ha kunnat hävda sig både bland krigare och bagare. Rörelsen blev aldrig stor, men han avled utan att vara skuldsatt den 28 mars 1968 och hade bl a en del boskap och hälften i en gammal sjöbod vid "Smäckeån" i lag med repslagaren mäster Bihr.
Mäster Johan Uddo var gift med Elisabeth Christina Hedberg och hade med henne två barn, Johan Uddo som vid faderns död var 4 år gammal och Margaretha Christina 2 år, för vilken bagareåldermannen Peter Gyllander åtog sig förmyndarskapet.
---------------------------------------------------------
En obotfärdig fältskärsgesäll.
Garpar, skampallar, snusning i kyrkan, trumpetere
och bröllopsfärd, absolutionsexamen.
|
|
I våra städer har många driftiga köpmän och skickliga hantverkare varit inflyttade tyskar.
Avigsidan på deras dugliga kraft var hänsynslös framfart, som i vardagslivet gjorde sig gällande i ett skråaktigt översitteri mot den lugnare och trögare befolkningen av svenskar och försvenskade.
I fall som efter 260 år kunna betraktas som löjliga eller snarare som oförskämda, verkar det som markschreiern överlägsna handrörelser mot den gapande hopen.
En söndag på senhösten år 1727 satt församlingen medan klockorna ringde till högmässa och väntade på fältskärsgesällen Friedrich Freygang, som "för begånget enkelt hor" för första gången skulle stå på "plichtepallen".
I kyrkolagen stod det "at den som skall undergå kyrckioplikt, bör stå på plichtepallen i från den tid det ringer andra gången" men fältskärsgesällen dröjde. Man hade redan läst syndabekännelsen, utan att syndaren kommit. Då det omsider hördes hästtrav, svängde 2 slädar upp mot kyrkan och ett sällskap steg ur. Sällskapet bestod av fältskärsgesällen Friedrich Freygang, hans äldre broder Christian Freygang, även han fältskärsgesäll, deras lärgosse Johan Smitt 13 år gammal samt perukmakaregesällen Philip Brerner.
195. Johan Tetting
Då Friedrich "utdelat och praesenterat" snuset till karlarna i närheten fick han dem att "i sine kappråckar" stå runtomkring pallen så att församlingens blickar inte kunde nå honom.
I hopen kring pallen, var utom brodern och perukmakaregesällen Philip Brerner, guldsmedsgesällen Lang, hattmakaregesällen Petter Fyrith samt vågvaktmästaren Gaertner.
När "sista värsen blef siungen" gav sig Friedrich och hans sällskap i väg och åkte hem på slädarna.
I porten till skeppare Jonas Isbergs gård där Friedrich bodde, stod trumpetaren Berg och "skötte litet" i sin trumpet som Berg ville "probera". Hela sällskapet tågade in till Friedrich och hans hushållerska Anna Westring och bjöds på "en sup bränwin". Efter middagen tog gästerna avsked utom trumpetaren som skulle följa fältskärsbröderna "til et bröllop, uti Bäck" på vilket skeppare Isberg förut åkt i väg till "Walbokyrckian". Sedan Friedrich och hans bror "läst i en bok" åkte bröderna vid fyratiden iväg till bröllopet medan församlingen gick till aftonsången, då Berg "åter blåst på gatan" och "ibland blåst Marche".
Då Friedrich sig "så skickat och öfver sin synd fullt sinne betygat" instämdes han samma dag till kyrkorådet, där han blev "quästionerad" av stadsfiskalen Johan Röök inför kyrkoherde Westerman, borgmästare Gerdzlowivs, rådman Bahde samt kyrkovärdarna Petter Unonius och Friedrich Ennes.
Fältskärsgesällen Friedrich Freygang tillfrågades, om han "skickat sig som en botfärdig syndare" varpå han svarade: "ia och at han icke annat wet".
Man kan förmoda att de tre gesällerna vid den domen betraktade de vördnadsvärda herrarna i kyrkorådet som riktigt tråkiga, gamla
perukstockar.
---------------------------------------------------------
|
|
Ett synnerligen originellt inslag finner man i stadens musikliv under 1700-talets senare hälft, nämligen piparna och trumlarna. Några anteckningar meddelades om dem redan i höstas i en artikel, betitlad "Brandtrummor och tornväktarens lur. Men enär det där sysslades mest med brandvaktens sammansättning, torde några fullständigande uppgifter om trumslagarna och piparna i alla fall nu försvara sin plats.
I artikeln "En urmakarefamilj" omtalades även en brandvaktskarl Peter Forsberg, vilken var gift med urmakaren Mathias Blombergs dotter. I själva verket heter det om honom att han "lärdt och förstår uhrmakarekonsten at dels förfärdiga nya uhr, dels och förbättra gamla för dem, som honom "därom anlita". Med honom slöt handelsman Johan Tottie på handelssocietetens vägnar överenskommelse år 1766, då Forsberg var volontär vid Hälsinge regemente, att han skulle bli pipare vid brandvakten. Förslaget godkändes av magistraten, som ansåg, att det skulle tjäna "till icke mindre uppmuntran för manskapet än lyster för Staden" att det funnes en pipare, som blåste revelj och tapto tillsammans med trumslagaren. Då lönen var ringa, skulle Forsberg även få laga klockor, ehuru han icke hade rättighet att hålla lärgosse eller gesäll.
529. Petter
Forsberg, Anna Greta Blomberg
Trumslagaren hörde icke samman med brandvakten ursprungligen. Borgaren Olof Dunder och gatläggaren Johan Sik kallades "Stadsens trumslagare". De togo avsked från tjänsten 1769. Orsaken torde ha varit att de fingo gå i dåliga kläder. Så berättas samtidigt om två andra trumslagare, att de brukade "egna slarfwiga och till färger olika kläder".
152:
Olof Jansson Dunder
Trumslagarna voro vid denna tid fyra, År 1768 hade man funnit "nödvändigheten af Fyra ständiga i synnerhet at de förre, två på wakt varje natt woro högst oumbärlige ej mindre wid sig yppande Eldswåder, at hastigare än med klockorne skje kan, wäcka och mana ut folck till släckning, än eliest wid hwarjehanda tillfällen, såsom ock tå Borgerskapet till fot är i gevähr; ej at förtiga den heder och lustre det är för Staden at Trummor och pipor röras morgnar och aftnar". De skulle avlönas dels med brandvaktsavgifterna, dels med frivilligt sammanskott. Det blev dock "mycket disput" om detta beslut. Handtverkssocieteten höll ett stormigt sammanträde och hade en votering, som utföll så att underhålla trumslagare och pipare. Även i fiskaresocieteten yttrade sig några mot dem, men borgerskapets äldste och magistraten vidhöllo sin åtgärd.
Sedan, som nämnts, två trumslagare begärt och erhållit avsked, blev det året därpå slut med trummandet. Detta berodde därpå, att stadssekreteraren Engmark, brandkommissionen olovandes, tillåtit en av trumslagarna Jäderbom, att resa till sjöss med skepparen Söderström. Den andre trumslagaren ville icke trumma ensam. När Jäderbom kommit tillbaka, rymde han strax, och då han återhämtats, tredskades han länge, så att denna "ej mindre hedrande än nyttiga inrättning" med trummandet syntes på väg att taga slut av sig själv.
Till bättre ordning vid brandvakten befalldes, att ingen finge tjänst där annat än på nio år. Förut hade det varit tre år, men då hade en hel del löst folk kommit dit. Hela brandvakten skulle få nya kläder. Lönen för trumslagare bestämdes till 279 daler kopparmynt och för pipare till 340 daler kopparmynt om året. Det ordnades även, att trumslagarna skulle göra tjänst vid stadens infanteri "vid skeende paraderingar". Man ville för allt detta ha två ordentliga trumslagare och genom bemedling av kapten Carl Gustaf Skogh vid Hälsinge regemente fick man tag på två halvvuxna drängar, Jonas Ekman och Hans Hammar, vilka skulle antagas i stadens tjänst på tolv år. Trumma skulle de få lära hos trumslagaren i Haga i Arbrå, Eric Palmblad. "Undertecknad Compagnie Trumslagare wid Anbro Compagnie och Kongl. Hellsinge Regemente, förbinder mig härmed på det kraftigaste att i de ärfoderlige Trumslag som wid tienstgiöring och Paradering, i Gefle stad, förefalla kan, Behörigen och med all achtsamhet och flit inöfwa de mig anförtrodda lärlingar", skrev Palmblad i juni 1771.
Han lovade, att de skulle komma tillbaka med full skicklighet. För att uppmuntra ynglingarna bestämdes att de utom nya brandvaktskläder skulle få särskilda kläder att bruka vid trumslagningen. Hos Palmblad skulle de lära sig "slå Revaille, Tapto, Larm och ärforderliga paraderings- och marchestycken". Deras tjänstgöring bestämdes i kontraktet så, att de skulle vardera natten förätta brandvaktstjänst jämte det ordinarie brandvaktsmanskapet och därefter tillsammans vid nattvaktens slut slå revelj.
I oktober var Palmblad tillbaka i staden med ynglingarna för att i synnerhet erfara, "huru theras Trumslag med Piparnas stycken sammanstämde". Inför magistraten sade Palmblad, att "thesse jelse, at the af honom lärdt alla de Trumslagningsstycken, som någonsin här behöfdes och at de numera, efter gjorde försök först enskilt med Piparna och ther imelIan wid Tapto och revaileslagningen the 5 nästförl. dagar med piparne wäl instämde".
Ekman, som var 21 år, blev genast brandkarl, men Hammare, som var 17, "war alltför wek därtill". Manskapet ville ej heller ha honom med sig. Men det invändes, att det icke erfordrades någon särskild styrka att följa omkring på gatorna och bära "skramlan" utan fastmera "achtgifwenhet och tillsyn", därutinnan han såsom en ung dräng borde kunna fullgöra sin skyldighet lika väl som en stadig karl. Han skulle dessutom få en av de stadigaste karlarna till kamrat på vakterna och skulle genast få börja. "Dahlman eller någon annan orklös Brandwaktskarl" skulle genast avskedas.
Den som haft största bestyret med trumslagarna var grosshandlaren Carl Cornelius Muller, vilken även var anställd vid stadens infanteri. När han tog avsked därifrån skänkte han icke blott en fana, utan även två mässingstrummor, på vilka trumlarna sålunda fingo slå vid alla upptänkliga tillfällen.
462.Carl Cornelius Müller.
Källor:
På 1700-TALET - Del III, häfte 9 - av Karl Einar Johannesson
samt
Erik Sehlberg.
Gefle och dess slägter.
Bibliotekarien som skrev rent dessa teckningar.
Skulpturen av honom.
---------------------------------------------------------
Länkarna samt bilderna av Sehlbergs anteckningar som kompletterats till
materialet är sammanfattat av Lisse-Lotte Danielson
Gå till 
Startsida
Senast uppdaterad:
2012-04-25
